Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 29 mars 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 IDUN 1895
anordnad diet af sådan betydelse som vid mag-
sjukdomar. Den är, om jag så får säga, behand-
lingens A oeh 0.
Härmed vare ingalunda sagdt, att dieten en-
sam är tillfyliesgörande ; äfven andra hjälp-
medel måste tillgripas, men utan en lämpligt
ordnad diet är det öfverhufvud omöjligt att
förbättra eller bota en kronisk magsjukdom.
Men våra sträfvanden måste ha ett högre,
mera vidtomfattande syftemål att förekomma
sjukdomar, ej endast att hela det som redan
är i olag. Från denna synpunkt får dieten,
det är en lämplig anordning oeh fördelning af
födoämnena till måltiderna, en långt mera
framskjuten plats.
Det är otvifvelaktigt, att sjukdomar inom
matsmältningsorganen skulle mindre ofta än
nu är fallet förekomma, om från början mera
omsorg ägnades åt valet och beredningen af
de ämnen, från hvilka vi hämta vår näring.
Inom vårt land anses magsjukdomar nästan
mera gängse än annorstädes, en åsikt som en-
ligt min erfarenhet ej kan jäfvas. Flere kunna
ju orsakerna till detta ogynsamma förhållande
vara såsom ett kallt klimat, fattigdom, omått-
ligt förtärande af spritdrycker m. m., men jag
tror dock, att af våra lefnadsvanor särskildt die-
ten spelar en stor roll vid detta beklagliga
missförhållande. För att i någon mån råda
bot för det onda är spridande af kunskap om
hvad som gagnar eller skadar af synnerlig vikt,
ty här som annars är det oftast bristande kun-
skap, som vållar det onda. Fattigdom kan
mången gång lägga oöfverstigliga hinder i vä-
gen vid valet af lämpliga födoämnen, men
långt oftare än man tror äro okunnighet och
bristande omtanke den verkliga orsaken. Afven
med ringa tillgångar kan en sund och tillräck-
lig föda anskaffas och kroppens behof tillfreds-
ställande fyllas. Långt oftare torde öfverflöd
och olämplig matlagning än verklig brist vara
orsaken till magsjukdomar.
Det gamla ordspråket, att flere människor-
äta än svälta ihjäl sig, saknar ej sin sanning.
För att gifva ett slående exempel vill jag en-
dast anföra våra stora middagar och supéer
med sina många, ofta onaturligt tillkrånglade
rätter och vinsorter. Tyngdpunkten ligger här
ej alltid på att det skall vara godt och, såsom
tillbörligt är, tilltalande för gommen, utan sna-
rare att det är så dyrbart, obegripligt och ut-
ländskt som möjligt.
Mången värdinna och värd svälla af stolthet,
om de lyckats bjuda sina gäster på några rät-
ter, som de icke förstå, de må nu vara goda
eller icke; den mänskliga fåfängan att vilja
spela kännare gör att gästen äter, äfven om
hans stackars mage skall plågas aldrig så illa
efteråt. Jag blef för några år sedan rådfrågad föl-
en magsjukdom af en person, som var mycket
mager och eländig. Han klagade öfver sin
mage, som ingenting kunde smälta. Jag frå-
gade efter orsakerna och fick till svar, att
han haft en mycket ansträngande vinter. Jag
trodde det gällde ansträngande kropps- och
själsarbete, men gåtan fick en annan lösning.
Han hade under vintern inmundigat 80 à 90
stora middagar och supéer.
Ett annat offer för bordets njutningar för-
klarade, att han ej kunde afstå från sina stora
middagar, de voro hans enda fröjd i denna
världen, men han ville nu, att jag skulle upp-
hjälpa hans sviktande krafter att njuta vidare.
Då detta ej var möjligt utan återgång till en
enklare diet, förklarade han med högtidligt
allvar, att han föredroge hjältedöden på sin
valplats — middagsbordet. Flere sådana af-
skräckande exempel ur min praktik kunde jag
anföra, men blotta tanken därpå väcker min
afsmak. Endast den människa, som njuter
med förstånd och måtta, är en finsmakare, och
en verklig sådan öfverlastar ej sin mage med
likt och olikt.
Innan jag går vidare, torde en kort beskrif-
ning om matsmältningsorganen hos människan
vara af nöden. Matsmältningsapparatens upp-
gift är att emottaga föda, smälta och i blod-
massan öfverföra det användbara af födoäm-
nena, men äfven att från kroppen aflägsna det
obrukbara. Matsmältniugsapparaten börjar med
munnen’ Här försiggår första akten af mat-
smältningen, födoämnenas fina fördelning me-
dels tänderna och uppblandning med saliven
under tuggningen, en ingalunda oviktig förrätt-
ning, som ej får ringaktas. En god tandgård
är ett oundgängligt villkor för en god matsmält-
ning. Behandlingen af magsjukdomar, säger
en ansedd författare, måste börja med tän-
dernas noggranna skötsel och omvårdnad. Mån-
gen magsjukdom har utan tvifvel framkallats
däraf att födan tuggats ofullständigt eller af
bristande rengöring af tänderna. Den som
väl vill vårda och skydda sin mage, måste tän-
ka på att rengöra munnen och tänderna, helst
efter hvarje måltid eller åtminstone kväll och
morgon. Rengöringen af munhålan om kvällen
är viktigast för bortskaffandet af matrester,
som fastnat i tänderna och där under natten
lämna ett begärligt näringsämne för bakterier,
som sedan med saliven under sömnen omedve-
tet nedkomma i magen, där de fortsätta sin
fördärfbringande verksamhet.
För en god tandhygien äro tandborsten, tand-
pulver eller tandpasta och tandtinktur oum-
bärliga medel. Genom tuggningen framkallas
hos spottkörtlarne en stegrad salivbildning.
Saliven är af stor vikt vid smältningen af alla
mjöl- och stärkelsehaltiga ämnen — de s. k.
kolhydraten.
Sedan födan tuggats och blandats med sa-
liven, föres den genom sväljningen ned i mat-
strupen och vidare i magsäcken.
Magsäcksväggen består af tre lager, innerst
slemhinnan, därnäst muskellagret och ytterst
bukhinnan. Tarmväggen har samma byggnad,
som jag redan här för korthets skull vill på-
peka. I magen stannar födan en längre eller
kortare tid allt efter måltidens storlek och art
samt undergår en väsentlig förändring. Jag
nämnde nyss, att maten under tuggningen blan-
dades med saliven och redan i munhålan bör-
jar denna sin lösande verkan på stärkelsen
genom dess öfverförande i sockerarter, som
kunna upptagas i blodet.
Denna omvandlingsakt fortsättes sedermera
i magsäcken, så länge syregraden där ej öfver-
skridit en viss punkt, då den minskas eller
hämmas. Magslemhinnan består af rörformigt,
tätt vid hvarandra lagrade körtlar, som af-
söndra magsaften, hvars uppgift är att smälta
en annan viktig grupp af närande ämnen, ägg-
hvitan i vidsträckt bemärkelse.
Till ägghviteämnenas stora grupp höra äggen,
vidare kött, fisk, mjölk, ost och en stor mängd
vegetabilier, såsom ärter, bönor och mandlar.
Magsaften afsöndras i riklig mängd — un-
der ett dygn 800 —1000 gram — och innehål-
ler såsom sina viktigaste beståndsdelar pepsin
och saltsyra, som förenade med hvarandra i
lämplig styrka hafva till uppgift att öfverföra
de i födan ingående ägghviteämnena i pepto-
ner, en löst form af ägghvita, som kan upp-
tagas i blodet, hvilket icke är fallet med ägg-
hvitan, sådan den ingår i våra vanliga födo-
ämnen.
Utom den direkta inverkan, som framkal-
las genom magsaften, undergå födoämnena i
magsäcken en uppluckring och finare fördel-
ning, innan de lämpligen öfvergå i tunntarmen.
Denna akt utföres af magsäckens muskellager,
som försätta födan i en jämn fortgående s. k.
peristaltisk rörelse, hvarunder hon intimt kom-
mer i beröring med magsaften och delvis löses,
men äfven mekaniskt fördelas till en välling-
tjock massa, kallad chymus.
Då matsmältningsarbetet i magsäcken nått
denna punkt, öppnar sig magporten, och det
tillräckligt fint fördelade eller smälta af födan
öfverföres i tarmen, ej på en gång, utan i små
portioner med uppehåll af Vs till några mi-
nuter. I tarmen fortsättes och afslutas mat-
smältningsarbetet. Tarmkanalen utgöres af ett
långsträckt rör, som genom olikhet i byggnad
och funktion består af två väsentligt skilda
delar, tunn- och groftarmen, åtskilda genom
en klaff eller valvel, som medgifver en ström-
ning från tunntarmen till groftarmen, men ej i
omvänd riktning.
Tarmslemhinnan är tätt besatt med rörfor-
miga körtlar, som afsöndra tarmsaften. 1 tunn-
tarmens öfre del, tolffingertarmen, inmynna
utförsgångarna för lefvern, som afsöndrar gal-
lan, och bukspottkörteln eller pankreas, som
afsöndrar bukspotten. Människogallan är i
friskt tillstånd till färgen guldgul, af en fadd,
bitter, något sötaktig smak. Inkommen i mag-
säcken, som den under abnorma förhållanden
stundom gör, förändras den till sin färg af
magsyran och blir grönaktig, såsom man ofta
får se den vid de s. k. gallkräkningarna. Gal-
lans betydelse för matsmältningen har varit
underkastad mycken tvist, och ännu är dess
uppgift ej fullt klargjord. Ägghvitan löses ej
af gallan, hvars största betydelse inom krop-
pens hushållning torde vara att underlätta fet-
tets tillgodogörande, ej så att fettet direkt
löses af gallan, utan snarare genom dess när-
varo i tarmen fördelas i en fin emulsion, som
lättare kan genomtränga den fuktiga tarmväg-
gen, då galla är närvarande.
Af ännu större vikt för matsmältningen i
tarmen är bukspotten, som är kroppens kraf-
tigaste smältningsvätska och besitter egenska-
pen att öfverföra stärkelse i drufsocker, olös-
liga ägghvitekroppar i lösta peptoner och slut-
ligen, kraftigare än gallan eller något annat
ämne i tarmen, befordrar fettets tillgodogöran-
de, dels genom dess sönderdelning i fettsyran
och glycerin, dels genom bildande af en fin sta-
digvarande emulsion, hvilket, såsom vi nyss vid
talet om gallan visade, är af största vikt för
fettets upptagande i blodet.
Maginnehållet utgöres som vi ofvan nämnt
af en sur vällingtjock vätska, som vid inträ-
det i tarmen träffar den alkaliskt * reagerande
blandningen af tarmsaften, bukspotten och gal-
lan. Härigenom förändras småningom dess re-
aktion från sur till neutral eller svagt alkalisk.
Det är sant att en del ägghvita, som ännu
ej öfverförts i peptoner, utan endast hållits
löst i den sura vfttskan, ånyo utfälles i fina
flockar, men dessa lösas lätt af bukspotten,
som är verksammast i svag alkalisk lösning,
men äfven verkar lösande på ägghvitan i neu-
tral ja till och med. i svagt sur lösning.
Stärkelsens öfverförande i socker genom sa-
liven, som i magsäcken genom syrans närvaro
hämmats i sin verksamhet, kommer nu ånyo
till heders och underhjälpes än ytterligare af
bukspotten och tarmsaften.
* Ett ämne eller en vätska säges inom kemien
vara af sur, alkalisk eller neutral reaktion allt efter
dess olika förhållande till lakmuspapper. Det är
surt, om det i likhet med saltsyra förändrar dess
färg från violett till röd, alkaliskt om dess färg för-
ändras till blå, såsom är fallet med en sodalösning;
neutral reaktion kallas det, då ingen förändring
uppstår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
