Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 29 mars 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 ! DU N 101
Yi hafva nu sett, huru de tre hufvudbe-
stândsdelarna, stärkelse, ägghvita och fett, af
våra födoämnen genom matsmältningssafternas
förenade verkan öfverförts från olösliga i lätt-
lösta former; det återstår att visa, huru och
förmedels hvilka krafter de upptagas i blodet,
ty först då de hunnit så långt, äro de för
kroppen verkligt närande. Den akt, genom livil-
ket detta sker, kallas resorptionen. Vatten och i
vatten fullt lösta ämnen kunna direkt uppta-
gas af de finaste blodkärlen. På detta sätt
résorberas en del af födan redan i magsäcken,
men den långt största delen först i tarmen
och genom en särskild verksamhet hos cellen,
så t. ex. allt fettet och en stor del af ägg-
hvitan. Det så kallade tarmluddet, som ut-
gör en sammetsliknande bildning å tarmslem-
hinnan, är härmed verksamt. Lifligast försig-
går resorptionen i tunntarmen, där tarmluddet
är rikligast, men äfven i groftarmen äger en
resorption rum, såsom flere forskare otvetydigt
visat. Närande lavemang, som ej komma längre
upp än i groftarmen, tillgodogöras rätt väl och
äro mera berättigade, än mången velat antaga.
De ha sin användning vid vissa svåra former
af sjukdomar i magsäcken, såsom magsår och
kräfta.
Under matsmältningens fortgång har, såsom
fallet är vid hvarje smältningsprocess, bildats
en mängd slagg bestående af förbrukade mat-
smältningsvätskor och en del obrukbara ämnen,
som voro tillblandade de verkligt närande de-
larna af vår föda. Denna masaa bildar exkre-
menterna och måste aflägsnas ut kroppen. Ex-
krementerna äro till sin mängd och utseende
mycket växlande allt efter de intagna födoäm-
nenas art. De blifva rikligast hos personer,’
som företrädesvis lefva af vegetabiliska, mera
skrymmande ämnen, särdeles sparsamma om
födan består af rent senfritt kött, ägg, smör
och mjölk. Detta bör beaktas vid anordnan-
det af dieten under olika sjukdomar i tarm-
kanalen. (Forts.)
Sägner.
Berättelse af Hedvig Indebetou.
(Forts.)
Grefven kom hem, och i glädjen häröfver glömde
hans unga maka förgångna tider för att lefva i
det närvarande. Än ströfvade hon vid hans sida
genom den vidsträckta parkens ekdungar i den,
vackra aftonstämningen, eller åtföljde hon honom
på åkturer eller långa vandringar kring ägorna
under dagens lopp — allt under det att styrelsen
inomhus småningom, som sig borde, öfvergick ur
gamla fröken Britas händer och i hennes egna.
Med ett ord: den unga grefvinnans lifliga, prak-
tiska sinne satte sig lätt in i allt. Hon hade
också i själfva verket fått en enkel och förstån-
dig uppfostran och kände sig icke främmande
på det husligas och det verkliga arbetets område.
Men en morgon under det hon satt och sam-
talade med sin man och under tiden halft omed-
vetet lekte med den stora nyckelknippan och med
en viss stolthet räknade nycklarna därpå, tycktes
plötsligt någonting rinna henne i minnet. »Erik!»
sade hon, »skulle du vilja lämna mig nyckeln till
det stora ekskåpet uppe i tornrummet — jag vill
så gärna se hvad det gömmer!»
»Ekskåpet däruppe — ah, det hade jag så när
glömt,» svarade han glädtigt; »kom så gå vi då
dit upp med detsamma!» Grefvinnan var ej sen
att åtlyda uppmaningen och ilade vid hans arm
uppför trapporna. Grefven, som först inne i sitt
rum hämtat en liten gammalmodig nyckel, vred
nu om den i det konstiga låset, som med ett
knarrande gick upp.
Skåpet innehöll en mängd kuriosa och före-
mål, som tillhört huset och familjen från gamla
tider: silfverarbeten, gammalt sällsynt porslin, en
del kläder af sammet och brokad o. s. v. Gref-
vinnan genomgick det allt med lifligaste intresse.
»Ingenting har dock något betydligt värde,»
anmärkte hennes man, — »utom detta!» Han
hade under tiden tryckt på en liten fjäder, hvar-
vid en lönnlåda sprang upp, och han framtog nu
därur ett stort etui af nött, bleknad maroquin,
som han lade i grefvinnans händer. »Tag detta
— det är ditt!» sade han, leende öfver hennes
förtjusning, redan innan hon öppnat fodralet.
Men hennes glada öfverraskning blef änr,u större,
då hon öppnat låset — ett halsband och ett dia-
dem af de vackraste juveler blixtrade henne till
mötes.
»Det -är familje juvelerna, som ägts och burits
af slottets alla härskarinnor,» sade han, — »men
som de icke gärna få föras ur slottet och än
mindre ur landet, så ville jag icke medtaga dem,
då jag reste till vårt bröllop. För öfrigt hade jag
också nästan glömt dem,» tilläde han. »Jag är
glad, att du nu påmint mig därom.»
»Hvad de äro utomordentligt vackra!» utbrast
den unga frun med beundran, — »och dock kunna
de aldrig bli mig så kära som den juvelbrosch
du gaf mig på bröllopsdagen!» tilläde hon varmt.
»Men när skall jag väl bära dessa rika smycken?
det vet jag då egentligen inte,» tilläde hon leen-
de — »ty vi ha ju båda så föga smak för lifvet
i stora världen och ärna blott lefva ett enkelt
hemlif härnere på landet. Jag är dig i alla fall
varmt tacksam för den stora gåfvan, min Erik,»
tilläde hon med en smekning, under det han åter
tillstängde det gamla skåpet och de båda makarna
följdes åt därifrån.
Under förmiddagen hade grefven ridit ut, åt-
följd af sin inspektor, till en långt bort belägen
utgård och skulle inte återkomma förr än sent
på dagen.
Gamla fröken Brita, som ännu hade en och
annan förtroendepost kvar, kom att söka grefvin-
nan i något ärende; men då hon icke fann henne
i stora våningen, steg hon dristigt på, med en
trotjänarinnas förtrolighet, ända in i sin matmors
toalettrum. Grefvinnan fanns mycket riktigt där-
inne, men hon stod vänd med ryggen åt dörren,
så att hon ej genast märkte den gamlas inträde.
Det var något ganska ovanligt att se den unga
grefvinnan stå framför den stora trymåen, såsom
hon nu gjorde. Men då hon i nästa minut i spe-
geln såg fröken Britas inträde, vände bon sig om
med ett vänligt leende. Hon hade för ro skull
företagit sig att profva juvelerna — det tunga
halsbandet tog sig förträffligt ut på den hvita
halsen, och det gnistrande diademet i hennes
mörka hår klädde henne så väl, att hon i detta
ögonblick var riktigt vacker.
Knapt hade hon dock vändt sig mot gamla
fröken, förr än denna gaf till ett lätt utrop —-
men det var icke af beundran, som man skulle
kunnat tro, utan det var ett halft undertryckt rop
af förfäran, och på samma gång hade den gamla
tagit ett par steg framåt, som hade hon velat
skynda fram för att slita af sin matmor hela
grannlåten.
Grefvinnan märkte det med förvåning, men
Brita, som åter hämtat sig, sade nu med en ton
af oro och djupaste allvar: »Fru grefvinna, —
bär aldrig dessa olycksaliga juveler!» -— •—
Grefvinnan studsade något, men i nästa ögon-
blick grep hon tillfället i flykten och inbjöd med
en åtbörd gamla fröken att taga plats bredvid sig
i den lilla bekväma soffan — toalettrummet var
nämligen helt och hållet inredt i modern stil.
»Kära Brita,» sade hon på det vänligaste, »sitt
ned och låt oss språka litet! Du påminner mig
genom dina ord om ditt löfte att berätta mig ett
och annat ur slottets och ättens historia — säkert
äro dessa smycken på något sätt förknippade
därmed?»
Gamla fröken Brita åtlydde kallelsen — något
som hon dock aldrig skulle; ha tillåtit sig, om
grefven varit i närheten — men det skedde nästan
motvilligt, och hon kastade så mörka blickar på
de glänsande smyckena, att grefvinnan ofrivilligt
å sin sida efterkom gummans uppmaning och
började att långsamt lösa dem af sig och varsamt
nedlägga dem, ett i sender, i det sammetsklädda
etuiet. Först därefter var det, som om fröken
Britas tunga blifvit löst.
»Grefvens mor var den sista som bar dem,»
sade nu gamla fröken, i det hon borttorkade en
tår. »Jag minns det, som om det varit i går —
det var på grefvens kristning. Hon var så vac-
ker, men mycket blek. Hela släkten var samlad
här ■— — — Men det dröjde inte länge, förrän
den samlades igen — det var för att åtfölja den
svarta silfverbeslagna kistan till grafhvalfvet där
borta» — hon pekade härvid genom fönstret på
den smärta tornspiran, som uppstack ur skogen
på andra sidan om sjön.
»Ja, jag vet att Eriks mor dog kort efter hans
födelse,» sade grefvinnan allvarligt; »och jag för-
står nu: hon lämnade för tidigt sjukrummet —■ —
öfveransträngning, förkylning vid den stora fe-
sten •—• —>
»Det är inte endast dödsfall, som det betyder
att bära de här juvelerna,» återtog gamla Brita,
utan att ägna någon uppmärksamhet åt grefvin-
nans anmärkning, »men det följer alltid olycka
och sorg af något slag därmed.–––- Jag var inte
mer än sexton år, när jag blef kammarjungfru
hos grefve Eriks farmor — —»
Hon afbröt sig plötsligt, som hade hon sagt
alldeles för mycket.
»Fortsätt, goda Brita,» sade grefvinnan intres-
serad, men nu var den gamla åter sig själf och
svarade endast: »Jag får inte glömma hvem jag
talar till!»
»Det behöfver du inte fästa dig vid i detta
ögonblick,» sade grefvinnan vänligt, »och jag vet
i alla fall redan, att det då var något ledsamt
förhållande i familjen — Erik har en gång nämnt
något därom.» Och den unga kvinnan hade nå-
got så älskvärdt och tillmötesgående i silt väsen,
att gumman Brita, liksom de flesta andra, icke
kunde motstå det, utan fortfor, ehuru nästan som
om hon talat för sig själf:
»Om jag än lefde i hundrade år — och jag
har inte långt dit, snart bara ett par tiotal! —
så glömmer jag aldrig den natten. — — Det var
till mig hon lämnade det här juvelskrinet — för
hon hade tänkt ta det med sig, det var visst det
käraste hon hade här i huset, för gossen brydde
hon sig aldrig mycket om — men så fruktade
hon visst, att det skulle röja dem. Och jag, stac-
kars barn — inte förstod jag då, hvad det var
fråga om. — — — Det Var just här nedanför
terrassen, ’han’ höll med hästarna — och undan
kommo de, och det var nog så godt det: för
hade grefven kommit hem, så —■ — Och se’n
bodde hon med den nye mannen nà’nstans utom-
lands; och grefven ville aldrig se juvelerna mer,
för dem hade hon burit på sin bröllopsdag, och
han hade varit så kär i henne, så, för vacker det
var hon nog och hade varit en af stjärnorna vid
hofvet, sa’s det, och hade haft så många beun-
drare, så ingen kunde förstå, hvarför hon tog
grefven, som då redan var till åren — men hon
var svag för börden och pengarna och juvelerna
och sä’nt där, sa’s det. — — Men grefven gifte
aldrig om sig, utan tog sin syster, fröken Eleo-
nora, i huset — Gud signe hennes minne! och
nog fick unge grefven, grefve Eriks far, bättre
uppfostran af henne, än han kunnat få af mo-
dern, ■— och därför blef han också en ädling! —
Ack, att han skulle dö så ung!»
»Ja, jag vet, att han dog redan i Eriks goss år,
så att det var därför, som Erik blef uppfostrad
hos sina morföräldrar och aldrig bott här igen
förr än nu,» sade grefvinnan sakta, nästan rädd
att afbryta den gamlas tankegång. »Men hur ha
dessa juveler från början kommit in i släkten?»
fortfor hon, då den gamla tycktes så försjunken i sina
minnen, att ingen fortsättning följde på en stund.
»De äro rof och byte från trettioåra-kriget,*
återtog hon, »så det är väl därför, det inte kan
vara någon välsignelse med dem. Fältherrn hade
hem dem; men inte hade väl heller hon, hans
husfru, glädje af dem, för han lär ha varit en
vild och sträng herre — det hade han väl
vant sig vid ute i kriget. Hon ser inte för glad
ut, där hon sitter i stora porträttsalen, i all sin
stass.»
»Ja, det är då sant! — Och den röda damen
till vänster om henne — är det inte Järngref-
vinnan?»
»Jo, det är hon! Hon fick det namnet för hon
var så hård och kall och styrde som med järn-
spira. Det var tuna tid för folket på godset; för
hon var sniken och snål, så hon unnade knapt
nå’n att äta, — men guld och ädelstenar, det
samlade hon, och det säges att det är hon, som
låtit sätta in alla de största juvelerna i diademet
och halsbandet, och det säges också, att hon har
många flere ändå med sig, där hon ligger i sin
stora kopparkista — inte vet jag! Men inte ger
sådant ro i grafven — — Men det ska’ vi inte
orda om nu! — —»
»Och det var hon som bodde i tornrummet?»
»Ja, för på äldre år blef hon så folkskygg,
och trodde sig ha fiender öfverallt, så att hon
inte ansåg sig säker annat än däruppe.»
»Och hvartill har det egendomliga rummet se-
dan begagnats?» frågade grefvinnan, då hon un-
der några minuter förgäfves väntat någon fort-
sättning.
»Sedan användes det ibland till gästrum, har
jag hört, men på senare tider har det stått obe-
bodt — åtminstone så länge jag minns tillbaka.
För det är ingen, som velat bo där!–––-»
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
