Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 29 mars 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 1895
Skrifva bref.
g
krifva bref! —• Locka ej dessa ord fram
en svärm af brokiga bilder i ert sinne?
En mängd minnen — först frän den tid, då
»den evigt älskade» och »evigt trogna» barn-
domsvännen «lier väninnan och ni själf kor-
responderade åtminstone hvarannan dag, så en
gång i veckan, en gång i månaden, och till
sist — inte alls; sen från er ungdomstid,
vissa mystiska, hemligt afsända och hemligt
mottagna bref, dessa så ofta utväxlade, som
ni gömde för andras ögon, äfven om »hela
världen» visste, »hvem det var, som skref så
där ofta till syster Ellen,» bref, som ni kan-
ske nu inte längre har kvar, men som ni
ändå erinrar er med ett varmt vemod, fär-
gade som de äro af ungdomsminnenas oför-
störliga rosenskimmer.
Andra minnen äro inte lika varma, lika
behagliga att erinra sig. Ni minns från många
år tillbaka, hur förfärligt trögt det gick att
skrifva till faster Agnes, hos hvilken ni hade
varit hela julen och haft så roligt och som
ni naturligtvis måste skrifva till och tacka.
Ni dröjde alldeles oförsvarligt länge; tillsist
vardt ni då nödgad, och så började ni med
suckan och klagan:
»Lilla rara Faster!
Jag skulle ha skrifvit långt förut till Faster och
tackat för Fasters stora vänlighet och allt roligt, som
jag hade hos Faster, om inte. . .»
Jaha, om inte ja, men hvad skulle ni hitta
på? Sjuk hade ni inte varit, och tid det
hade ni då haft. Ja, det var ett bekymmer,
innan det brefvet vardt färdigt. Sen har ni
fått lära er bättre; nu börjar ni nog aldrig
ett bref med »jag», nu känner ni till alla
sedöfliga fraser och samlifsspråkets mjukaste
vändningar. Men ändå . . .
Ni drar en suck vid tanken på alla dessa
bref, som ni varit tvungen att skrifva. Åh,
hvad orden famla och bli fadda, allt låter
så platt och konstladt och tarfligt dumt, ni
skulle säga det mycket bättre, tycker ni.
Åh, detta hemska, som kallas att skrifva
bref till vänner och bekanta, som ni måste
skrifva till och — som ni egentligen ingen-
ting har att säga, men som skulle bli så
ledsna, om ni glömde bort dem och inte
skrefve.
Och så plitar ni ihop några sidor om da-
gens on dit och plockar fram hvad ni kan
och ur hvad ni själf upplefvat, till dess ändt-
ligen ni tycker er hafva uppfyllt allan rätt-
färdighet och rätt nöjd undertecknar ert opus
med ert vanliga »Din egen etc.» eller hvad
det nu är. Ja, min fru, så går det till i
allmänhet, eller hur? Och när ni träder ut
ifrån detta tyngande arbete och triumferande
berättar er man, att nu har ni ändå skrifvit
det där brefvet, som så länge tryckt på ert
sinne, då har den otäckingen inte ett ord till
beröm för er bedrift, utan han bara skrattar
och påstår, att han minsann aldrig skulle
förnedra sig så djupt som till att smida ihop
ett dylikt mischmasch af hyckleri och non-
sens. Och jag tror, att, hvad ni än svarar
honom, ni dock måste medge, att han har
rätt, att det i själfva verket är en af dessa
vanliga hvardagslifvets , konventionella nu-
tidslögner, som ni har gjort er skyldig till.
Detta slags bref, dem, som man skrifver
nödd och tvungen, borde man aldrig skrifva.
Säg inte, att det är omöjligt att låta bli!
Större tmg än så ha visat sig genomförliga.
Om man också i samtal ofta nog pratar
IDUN
mycket värdelöst, bör dock det man skrifver
vara af annan halt för att försvara det längre
lif, som ni gifvit det. Och ni gör orätt mot
både edra vänner och er själf, när ni ger
dem dylika tomma bref. Ty det händer, att
man åt verkliga vänner bjuder sådana där
epistlar, som handla om allting och ingen-
ting. Men detta är ett hån. När rummet
satt sin skiljemur mellan två vänner; är det
utbytet af tankar och förtroenden, som grusar
denna och kommer dem att känna samman-
varons fröjd igen. Men där skall också ms
eget jag träda till mötes i brefvet, liksom
när personerna stå ansikte mot ansikte.
Men mången tror, att det är typen för ett
godt bref, när den skrifvande så trädt i bak-
grunden, att ej ens ni, som känner hans and-
liga bild, förmår där skönja dess drag. Ja,
det är visst en konventionell regel detta, att
man ej skall låta sitt »jag» titta fram mel-
lan brefvets rader. Men om ni en gån<? får
ett bref från en, som står er nära, och det
har de banala fraserna, den stereotypa bref-
jargonen med dess traditionella, färglösa hu-
mor, då är det er ej, som om ni hade bref-
skrifvaren bredvid eder, och ni skall tänka
vid er själf, att det fattas något i detta bref,
att det icke är han (1. hon) själf, som där
talat till eder. Ty så blir ett bref er kärt,
när ni ser hvarje rad präglad af personlig-
hetens särmärke.
Och icke är det svårt att skrifva så. Det
fordras ju endast en ringa ting. Att vilja
det, att se bort från alla konventionella hän-
syn, att lämna allmänningens råmärken och
skrifva så, som man skulle vilja att andra
skrefve till en själf. Föga är att skatta så
bland vängåfvor som ett sådant bref. Och
ändå händer det, att man nästan skäms öfver
att ha skrifvit så, att ha blottat sig själf.
Jag kände en ung man, som mycket gladde
sig öfver korrespondensen med en ung dam
af sina bekanta. »Det är sådana präktiga
bref,» sade han till mig en gång, »det finns
intet banalt i dem. Jag får henne själf så
klar för mig, som om vi vore tillsammans,
och det är en karaktär att känna.» Nåväl,
en tid efteråt hade hon begärt sina bref till-
baka och ville sluta skrifva. Hvarför? Helt
enkelt därför att hon, som hon själf sade,
skämdes så öfver sina dumma bref, hon hade
ju talat så mycket om sig själf. När man
tänker så, då bli brefven lika opersonliga
och stela som tidningarnas notisafdelningar,
då kunde man likaså gärna begagna tryckta
formulär eller skrifva efter brefställare, det
skulle ej göra brefven mera färglösa, mera
ytligt flacka.
Den som man värderar så, att man vill
brefväxla med honom, den är också värd
goda bref, och största vinsten skördar ni ju
själf. Ni får tala ut helt och fullt och fritt;
andra våga också öppna sitt inre för er; och
när ni en gång får lust att genomlöpa i edra
minnen den tid, som sjunkit i det förflutnas
fjärran, bli dessa bref dyrbara hjälpare, kära
sagoförtäljare för er tillbakaskådande ande.
Lennart Hennings.
■■LÅS
De verkligt stora personligheterna äro de, som
gjort allting hvad de gjort väl, och som aldrig
föraktat något, huru litet det än månde vara, af
Guds skapade verk. John Ruskin.
Från Iduns läsekrets.
När håren gråna . . .
Några allvarsord med anledning af
frågan n:r 274 i Idun.
Som vi alla nogsamt veta, finnes mycken olycka,
mycket lidande i denna världen, och orsakerna
därtill liksom till lycka och glädje äro af mångfal-
digt slag. Man kan aldrig verkligen känna en
människa, utan att man vet, hvad hon anser som
lycka eller olycka, ty uppfattningen är i detta fall
som så många andra ytterst beroende på hvars och
ens lifsåskådning. Det den ene anser för lycka,
anser den andre för olycka och tvärtom. En snill-
rik amerikansk författare* säger: »Om jag får
höra om en människa, att hon är mycket lycklig,
så säger detta mig icke mycket om den männi-
skan, såvida jag icke tillika får veta, af hvad slag
hennes glädje eller sorg är. Lycka kan vara en
känsla af belåtenhet med att dynorna äro mjuka
och himlen klar eller ock en högstämd känsla af
harmoni med Guds godhets verk i skapelsen, och
sorgen kan vara otåligheten vid ändrade lefnads-
förhållanden eller ångesten i en sargad själ.»
Just vår uppfattning af lycka och olycka, glädje
och sorg är en pröfvosten för bedömandet af vårt
människovärde. Ty däraf bevisas, om vi äro blott
jordkrypare, som sätta in hela vår själ i detta
tidslifvets företeelser, eller om vi förmå höja våra
blickar till stjärnorna och fatta oss själfva såsom
evighetsvarelser.
På den, som lärt sig förstå olyckans och sor-
gens uppfostrande betydelse, gör det ett högst
nedslående intryck att se dessa begrepp missbru-
kas i så hög grad, som ofta är fallet. Den ena
är »hårdt pröfvad», därför att hennes man ej läg-
ger ihop servietten eller hänger upp handduken,
och den andra är »verkligt olycklig», därför . . .
att hennes hår håller på att gråna. Men må vi
ej le åt en dylik ytlighet, utan beklaga dem, som
så föga förstå af lifvets allvar. Jag vet verkligen
ej något hårfärgningsmedel, som jag kan rekom
mendera såsom »oskadligt och väl bepröfvadt» åt
»En verkligt olycklig». Och om jag också visste
det, skulle jag behålla kunskapen därom för mig
själf. Är den frågande verkligt olycklig, är hen-
nes olycka »ångesten hos en sargad själ», då bryr
hon sig icke om att håret börjar gråna, och anser
hon sig olycklig, därför att hennes hår håller på
att förlora den svarla färgen, då må hon gärna
få förblifva det. Detta kan nu visserligen tyckas
vara ett hårdt tal, men man kan ej känna med-
lidande annat än med en lidande.
Jag skulle vilja råda »En verkligt olycklig» att
söka glömma sin egen »olycka» för att i stället
söka mildra andras. Ty det är ett osvikligt me-
del. Besök några af dem, hvilkas hår grånat un-
der nöd och umbäranden, fattigdom och lidanden.
Gif dem en liten gåfva, om ni så kan ... så myc-
ket åtminstone har ni nog att gifva, som en flaska
hårfärgningsmedel kostar. . . men gif dem framför
allt vänlighet och medkänsla. Kanske skall då
någon af dem öppna sitt hjärta för eder, och då
skall ni säkerligen lära eder inse, huru stor skill-
nad det är på verklig och inbillad olycka.
Sara.
Ur notisboken.
Hildur Hullberu f. Natten till i söndags
afled härstädes efter långvarigt lidande lärarinnan
vid Wallinska skolan, fröken Hildur Hallberg.
Idun torde med det snaraste återkomma till ett
närmare omnämnande af den förtjänta kvinnans
lifsgärning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
