Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 5 april 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108 IDUN lays
annat och viktigare, som upptager .dina tankar.
Men, Erik,» fortsatte hon åter med en allvarlig
blick, »detta är inte det enda! Det finnes ännu
ett annat spöke, som hotar att utbreda sina uggle-
vingar förmörkande öfver vårt vackra, fridfulla
hem — det är vidskepelsen. Man må skratta däråt
eller ej, men den finnes ännu vid lif midt i vår
tid. — — Gamla Brita har på min begäran be-
rättat mig familjejuvelernas öden och historia.»
»Men hvarför, älskade Elisabeth, låter du upp-
jaga din inbillning med dylika gamla sägner?
Det hade varit mycket bättre, att du aldrig vetat
något därom,» sade hennes man halft missnöjd.
»Jag tyckte nästan i första ögonblicket,» fort-
for hon, »att jag blifvit straffad för min nyfiken-
het. Men jag ångrar den dock inte — förr eller
senare hade jag i alla fail fått höra talas därom.
Det finns knappt någonting så seglifvadt som gamla
sägner. Man tror dem vara döda och begrafna,
och så stå de likafullt upp igen som gamla vål-
nader; eller — de tillhöra huset liksom de gamla
porträtten därinne och vittna om tider, som en
gång varit, fast mer eller mindre utstofferade
och färglagda, just som de. Jag älskar gamla
sägner. Och något innehåll ha de oftast — det
är någon sanning, som de innesluta. Din ätt tyc-
kes verkligen i många afseenden ha haft en sorg-
lig historia, min Erik!»
»Jag vet det,» sade grefven, »— men jag är
på samma gång öfvertygad,» fortsatte han ömt, i
det han drog sin maka närmare intill sig, »att
den härefter skall ta en annan riktning, dä en så
god ande nu kommit in i huset!» —
»Det vill jag gärna hoppas att den gör,» sade
hon varmt, »ty vi äga den skatt, som sä många
af dina förfäder i detta hus tyckas ha saknat —
ömsesidig kärlek och förtroende! — Men det är
en sak jag vill bedja dig om, Erik!» återtog hon
plötsligt efter ett litet uppehåll.
»Det kan jag utan tvifvel bevilja på förhand,»
sade han leende.
»Du sade,» fortfor hon, »då du framtog de
vackra, dyrbara juvelerna ur skåpet, att de voro
mina. Får jag då göra med dem, hvad jag vill?»
»Fullkomligt! — Men du tror väl inte, som
gamla Brita, att det är de, som medföra olyc-
kor?»
»Det tror jag inte, Erik; och jag vill gärna,
ifall du önskar det, bära dem någon gång. — Men
det kan inte göra mig själf någon glädje, att
ikläda mig hvad så många burit med tungt hjärta.
De skulle kännas mig som en börda, då jag tänkte
på deras ägarinnors sorgliga öden. Jag tycker
inte om, att de liksom befästa minnet däraf i vårt
hus. Ser du, vidskepelsen vill ofta ha något före-
mål att, så att säga, slå sin klo om, för att hålla
sig fast vid — och jag har nu en gång för alla
beslutat att draga i härnad mot dessa andar och
spöken, som skrämma, om inte oss, så vår om-
gifning ! — Och för öfrigt,» tilläde hon sakta, —
»hvem vet om det inte kan ligga en viss sanning
uti, att det inte följer någon välsignelse med hvad
som med våld och orätt kommit i någons ägo?
Detta, förutom främst de mänskliga svagheterna
och förvillelserna, är det, som utgör de gamla
sägnernas inre kärna och lifskraft.»
»Du kan dock inte alldeles utrota de gamla
sägnerna, tror jag,» sade han.
»Det skulle jag heller inte vilja!» sade hon.
»Jag vill bara förvisa dem till deras rätta plats
— de skola endast, liksom de gamla ekarna och
lindarna, bilda en skuggande bakgrund till vårt
sköna, solbelysta, lyckliga hem. — Och det är på
samma sätt jag vill göra med juvelerna-. — låta
äfven dem få en annan och riktigare plats.»
»Jag förstår inte alldeles, hur du menar,» sade
han; »förklara det därför litet närmare, min älsk-
ling, ty jag tror verkligen, att du är sanningen
på spåren!» tilläde han med allvarligt intresse.
»Du har tänkt häröfver mera än jag.»
»Vet du,» sade hon med värma, »att ibland
när jag kommit upp i det gamla tornrummet för
att hämta ned någon af skåpets gamla skatter,
hvarmed jag nu prydt rummen här nere — så
har jag stannat vid fönstret, fängslad kanske för
hela timmar af den tjusande utsikten —. Och då
har jag ibland sett så sköna framtidssyner!»
»Hvad har du då sett, du lilla sierska?» sade
han.
»Jag har tyckt mig se ut öfver hela godset,»
fortfor hon, »— och jag har sett trefna, nybygda
stugor med burgna, glada invånare — jag har
sett små flitiga skolbarn arbeta i flere slags slöjd-
skolor och läroanstalter —-jag har sett små nätta
ålderdomshem för utarbetade gubbar och gummor
titta fram på de löfrika uddarna och jag har sett
ett stort, väl inrättadt sjukhus där längst framme
på backen ...»
»Det är inte utan, att också jag stundom haft
liknande syner,» inföll ban rörd, »— men det är
nog mycket långt till den dag, då de alla kunna
bli förverkligade. EU stort gods far sällan väl af
sin ägares frånvaro, såsom ofta fallet varit med
detta; och det fordras kapital för att iståndsätta
det. —»
»Och ett sådant ha vi till att börja med i ju-
velerna! — Och vi ha många flere; ungdom,
hälsa och arbetskrafter, kärlek till saken och en
god vilja — för att icke tala om det outtömliga-
ste af alla: förtröstan på Guds hjälp till framgång!
— Tror du inte,» tilläde hon med ett af sina van-
liga hastiga omslag från allvar till ett lekande sätt,
»—- att juvelerna då skulle kunna föra välsignelse
med sig igen? Och tror du inte, att om då »Järn-
frun» någon månskensnatt irrar omkring i tornet
och från fönstret får se sina kära juveler glänsa
emot sig i denna nya skepnad — tror du inte,
att hon då i barm och förskräckelse skulle ta till
flykten, så långt, att hon aldrig mer skulle komma
tillbaka?»
»Jo, det tror jag bestämdt!» utropade han och
slöt henne i sina armar, »och jag vet, att den
■»goda ande», som nu regerar i slottet, i stället
kommer att »gå igen» i välsignelse!»
»Och du skall då aldrig sakna familjejuvelerna?»
frågade hon med en sista skymt af oro.
»Aldrig,» svarade han, i det han kärleksfullt
såg in i hennes djupblå ögon, »— ty jag äger
här ett par långt skönare och dyrbarare, hvilkas
glans värmer mitt hjärta, så länge det slår, och
hvilka för mig berätta en sägen om, hur lyckan
och glädjen åter för framtiden skola bli bofasta
i det’a mitt gamla kära, vördade fäderneslott!»
En hälsning från Florence
Nightingale.
B
prilnumret af The Young Woman inne-
håller en hälsning i facsimile från den-
na frejdade kvinna till de unga flickorna, och
vi äro öfvertygade om, att äfven Sveriges unga
kvinnor gärna lyssna till hvad hon har att
säga. Hon skrifver:
Min hälsning till flickorna vare denna.
Tränen eder för ert arbete, för lifvet! De
sista tjugufem eller trettio åren ha framför
allt annat ådagalagt nödvändigheten af trä-
ning.
Hafven ett högre mål än blott och bart
det arbete, I företagen! Om vi ej veta af
något bättre och högre och sannare än oss
själfva, förlora vi modet och lägga måhända
ned arbetet, så framt vi misslyckas eller miss-
räknat oss. Men om vi erkänt oss vara —-
jag vill icke säga endast — ett hjul eller ett
verktyg i den allsmäktiges händer, i hans,
som är den högste, som är sanningen och kär-
leken, njuta vi förmånen af att vara en del
i det hela och kunna ej, om vi ock själfva
misslyckas, blifva krossade.
En af våra dagars mest framstående kvinn-
liga arbetare säger: »Talet är nu om rättig-
heter, icke om det rätta. » Må ej detta kunna
tillämpas på oss.
Själf en ständig fånge till följd af sjukdom
och öfveransträngning, önskarjag eder så myc-
ket mer lycka på färden.
Såsom strängen är för bågen,
Så är kvinnan ock för mannen,
Honom böjer hon, men likväl
Honom lyder hon; och honom
Drar hon, men dock honom följer,
Bägge de hvarann behöfva.
H. W. Longfellow.
Tf
Iduns läkarartiklar.
II.
Om dieten vid sjukdomar i mat-
smältningsorganen.
Af D:r Otto Sandberg.
(Forts.)
«
ag har nu i korthet genomgått dc kemi-
ska och fysiologiska akter, som utspelas
under matsmältningen, och som äro nödiga att
känna för att rätt fatta och bedöma värdet af
dietens inverkan på våra matsmältningsorgan.
Vi gå nu att tillse, huru vi bäst skola välja,
tillreda och med hvarandra i lämpliga förhål-
landen förena de ämnen, som ha till uppgift
att bestrida vår kropps dagliga utgifter, så att
han ej utarmas.
Mängden af födan, som dagligeu förbrukas,
växlar ej. obetydligt allt efter olika åldrar,
vanor, utfördt kropps- eller själsarbete, klima-
tiska inflytelser m. m. Barn och ungdom, som
äro stadda i tillväxt, hafva i förhållande till
siu kroppsvikt en lifiigare ämnesomsättning än
fullvuxna eller gubbar. En strängt arbetande
person kräfver mera föda än den, som arbetar
mindre eller är i livila.
Befolkningen i ett kallt klimat behöfver en rik-
ligare, mera fetthaltig föda än den i de var-
mare länderna, likartadt är förhållandet under
de olika årstiderna. Att uppställa bestämda tal
öfver den mängd föda, som kräfves för dagen,
är förenadt med stora vanskligheter, och upp-
gifterna härom äro mycket växlande hos olika
författare. Jag vill här anföra hvad Voit, en
framstående författare på detta område, anser
erforderligt för en måttligt arbetande man af
medelvikt under dygnet. Enligt hans beräk
ning förbrukar sagde person under dygnet 118
gram ägghvita, 56 gram fett och 500 gram kol-
hydrat jämte 2000 gram vatten, om hans kropp
skall hållas i jämvikt. Om alltså det är för-
enadt med svårigheter att redan för den friske
beräkna mängden behöflig föda för dagen, blir
uppgiften, då det gäller sjuklingar, än mera
invecklad. Ej under alltså, om åsikterna röran-
de diet växla och delvis äro motsatta.
Födoämnena sådana de förekomma i natu-
ren äro ej enkla, det vill säga bestå. ej ute-
slutande af ett enda af våra närande ämnen,
ägghvita, fett eller kolhydrat, utan vanligen
utgöras de af en blandning i olika proportioner
af två eller tre af dessa ämnen. Vid anord-
nandet af en sund och tillräcklig diet är det
nödigt först att känna, hvilka mängder af oli-
ka ämnen, som erfordras, därnäst huru de
lämpligen genom kokkonsten skola förberedas,
och slutligen huru de skola fördelas på hvarje
måltid, så att kroppens smak och behof tillgo-
doses. För att lättast nå detta mål, vill jag
i största korthet granska några af våra viktD
gaste födoämnen oeh njutningsmedel, därvid
göra korta antydningar om deras beredning oeh
användning under olika förhållanden, och an-
föra den erfarenhet, jag under årens lopp
vunnit.
Jag börjar med mjölken, som är det första
och under en viss tid det enda födoämne, som
bjudes människan. Under de första lefnads-
månaderna är mjölken otvifvelaktigt fullt till-
räcklig och lämplig för barnet, såsom århun-
dradens erfarenhet visat. Men innan första
lefnadsåret gått till ända, är mjölken otillräck-
lig, och hon blir det ännu mer med hvarje år,
som tillkommer.
Om mjölken alltså vid en mera framskriden
ålder ej har den framskjutna plats som för
Sparsamma Nyheter i klädnings-, kapp- och kostymtyger 12 HötorSet 12
Fruar! för Vårsäsongen hos Hildur Andersson, Stockholm F,hal‘Kks-do“Ti“stdrg4’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
