- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1895 /
110

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 5 april 1895 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

110 IDUN 1895
är en rent yttre formalitet och ej ett uttryck
för inre förkrosaning, fordrar takten, att den-
na formalitet iakttages, i första rummet som
en sista gärd af aktning mot den döde, vidare
som ett bugande inför dödens majestät och
slutligen som en grannlaga uppmärksamhet
mot andra sörjande familjemedlemmer, hvilka
af ett motsatt förhållande lätteligen kunde
säras eller taga anstöt.
Hvad äter beträffar den praktiska sidan af
saken, så finns det knappt någon toalett, som
i längden blifver så ekonomisk som den svarta,
om den nu till att börja med ock skulle vålla
en oförutsedd och oberäknad utgift; de rätt dyr-
bara hvita sorgartiklarna och de svarta krus-
florsbesättningarna står det naturligtvis hvar
och en fritt att utesluta eller inskränka.
Besväret och omtanken 1 Ja, de kännas,
det medgifver nog en hvar, pinsamma, då
intresset är så långt ifrån dessa jordiska små-
förhällanden och tanken helst dväljes med
den kära aflidna i andra rymder eller envist
klänger sig fast vid den bittra skilsmässan.
Det är en erfarenhet, som det oaktadt mån-
gen gjort, att just i dessa oundvikliga bestyr
och denna tvingande omtanke låg ett läke-
medel för sinnet: den öfvergifna hindrades att,
ända till förvirring måhända, rufva öfver sin
förlust eller att hejdlöst öfverlämna sig åt
smärtan, till dess kropp och själ måhända
dukat under.
Angåenda själfva sorgdräktens beskaffen-
het och sorgetidens utsträckning vid skilda
tillfällen finnas inga förordningar, hvadan det
egna godtycket därvidlag har rätt stort sväng-
rum. Den personliga ställning, man till den
döde under lifstiden intagit, de känslor man
för honom hyst, olika afstånd från sorgehu-
set o. s. v. äro faktorer, som därvidlag böra
tagas med i räkningen. Efter en i Amerika
afliden farbror t. ex., hvilken man knappt
sett, eller med hvilken man på åratal kanske
ej stått i förbindelse, kan man ju ej rimligt-
vis anlägga lika djup sorgdräkt eller bära
den lika länge som efter den i samma släkt-
skapsförhållande stående innerligt afhållna
mostern, i hvilkens hem man törhända som
ett fader- och moderlöst barn blef upptagen.
Det säger sig själft, att efter den senare bäres
sorg som efter en moder, efter den förre nå-
gra veckors lätt sorg. Och för att taga ännu
ett exempel: en änka har efter ett års tid
rätt att ingå nytt äktenskap, och följer däraf,
att hon vid denna tidpunkt kan aflägga sorg-
dräkten. Genom att ett år gå klädd i änke-
dräkt har hon fullgjort, hvad anständigheten
kräfver. Men i de flesta fall, då hon sörjer
en afhållen make, bjuder henne hennes egen
känsla att ännu en tid bortåt äfven i det
yttre visa, att den aflidne är i kär hågkomst,
och många änkor, synnerligen äldre, aflägga
aldrig den svarta klädningen.
Onekligen finns det emellertid ett för van-
liga tall antaget, ehuru efter den individuella
känslan varierande bruk, rörande såväl de
respktive sorgtiderna som ock det för dräkten
vid olika tillfällen utmärkande, och några upp-
gifter härom, grundade på iakttagelser gjorda
i hufvudstaden, skola här nedan meddelas.
Det, som i främsta rummet kännetecknar
den nutida sorgdräkten, är den svarta färgen,
hvilken användes i både djupare och lättare
sorg; iakttagas bör blott, att då sorgen gäller
bortgångna nära anhöriga, klädningen fölfär-
digas af matta ylletyger med krusflorsbesätt-
ningar; när den gäller aflägsnare släktingar
däremot af siden, om man så vill. Endast
för att bryta sorgen användas grått och lilas.
Därnäst utmärkande är hattslöjan, hvilken
i öfverensstämmelse med hatten antingen är af
krusflor eller af något annat slag af sorgflor.
Bruket af slöja är mycket vidsträckt, och dess
olika form, längd och beskaffenhet uttrycka
tämligen noga, i hvilket släktskapsförhållande
den sörjande stått till den aflidna. Änke-
slöjan är af krusflor och mycket lång; den
bäres de sex första veckorna eller understun-
dom endast vid begrafningen framför ansiktet,
hvarefter den fästes bakpå hatten och ersät-
tes framför ansiktet af en snibbslöja af gle-
sare flor med breda krusflorsfållar. Den långa
slöjan bortlägges efter ett halft år. Dotter
bär liknande, ehuru ej så lång slöja, tre må-
nader, och endast under begrafningen nedfälld
för ansiktet. Moder, som sörjer uppvuxna
barn, bär understundom lång krusflorsslöja,
men oftare och för minderåriga alltid endast
snibbslöja. (Till barn räknas mågar, svär-
döttrar och barnbarn.) För syskon, fastrar,
morbröder m. fl. bäres kort slöja, antingen
nedfälld för ansiktet eller uppkastad öfver
hatten, krusflor eller gasiris användes efter
smak till denna; för aflägsnare släktingar
bäres i regel ingen slöja.
Utmärkande för den djupaste sorgen slut-
ligen äro sorgkragen, kräset och poignetterna,
med breda fållar. Dessa sorgdräktsattribut
förfärdigas i allmänhet af svart krusflor, men
någon gång ser man åter det hvita komma i
bruk, och i sådant fall tillkommer äfven för-
klädet. Dessa utmärkelsetecken tillhöra änke-
dräkten och den dotterliga sorgdräkten, då
till föräldrar äfven räknas svärföräldrar samt
far- och morföräldrar. Bäres af änka ett halft
år, af dotter tre månader. Trolofvad sörjer
merendels som änka.
För öfrigt begagnar änka svart dräkt med
krusflorsbesättning sorgåret ut; dotter samma
slags dräkt ett halft år, hvarefter hon det
följande halfåret bryter sorgen. Efter min-
deråriga barn bäres svart tre månader, efter
fullvuxna söner och döttrar ett halft år; efter
syskon, morbröder m. fl. tre månader och
efter aflägsnare släktingar sex veckor.
De nu uppgifna sorgetiderna förefalla må-
hända en och annan skäligen korta, men då
erinra vi, att det naturligtvis står en hvar
fritt att förlänga dem; vi hafva blott velat
angifva, huru länge man för att icke såra
det passande bör bära sorgdräkt.
I öfrigt äro en del bestämmelser beroende
af modet, hvilket i detta hänseende såväl
som i allt annat är växlande. I syateliererna
och modemagasinen kan man i allmänhet få
korrekta upplysningar om det för dagen bruk-
liga, hvarför vi, angående det som i det of-
van sagda kan vara förbigånget eller ofull-
ständigt, dit hänvisa våra ärade läsarinnor.
Up notisboken.
Kronprinsessans hälsotillstånd förbättras
alltjämt, enligt hvad meddelas från Rom. Vädret
är vårligt och varmt, och kronprinsessan har un-
der senaste tiden kunnat företaga utflykter till
Roms omgifningar.
De båda skickliga mönsterriterskorna,
fröknarna Carin Wästberg och Maria Widebåck,
hvilka tillsammans eröfrat en mängd pris, ha an-
trädt en resa till Rom för idkande af konststudier.
Resan bekostas i form af stipendium af Slöjd-
föreningen.

*


Föreningen Handarbetets vänner hade
häromdagen årssammanträde, hvarvid i styrelsen
återinvaldes de tre medlemmar, som voro i tur
att afgå, nämligen vice ordföranden fru K. Clason
samt fruarna Curman och Odelberg. Till revisorer
omvaldes fruarna L. af Edholm och A. Frestadius
samt justitierådet Claöson. Enligt revisionsberät-
telsen uppgingo vid fjolårets slut föreningens till-
gångar till 109,649 kr. och dess skulder till 38,104
kronor. Déchargé beviljades styrelsen. Slutligen
godkändes det framlagda förslaget till nya stadgar.
*


Diplom från Chicagoutställningen ut-
delades vid föreningen Handarbetets vänners års-
sammanträde till de af föreningens arbetande
medlemmar, som vid nämnda utställning erhållit
pris. Pristagarne voro mönsterriterskorna fru
K. Clason, fröknarna Sophia Gisberg och Agnes
Branting, brodösen fröken M. Eriksson och väf-
verskan Karna Nilsson,
*


Riksdagsmännen i köket. Lärarinnekursen
i huslig ekonomi vid Ateneum för flickor härstädes
besöktes i torsdags f. v. af ett antal riksdagsmän. De
åhörde först en teoretisk lektion öfver ett födo-
ämne och åsågo sedan, huru skolans lärjungar
under lärarinne-elevernas ledning utförde olika
hushållsgöromål, såsom matlagning, bakning m. m.
*


Svenska allmänna kvinnoföreningen till
djurens skydd har påbörjat utgifvandet af så-
dana skrifter, som särskildt kunna vara lärare
och lärarinnor till hjälp vid inskärpandet hos barn
och ungdom af människans plikter mot djuren.
Sålunda hafva nyligen utgifvits följande tvänne
förtjänstfulla arbeten, på hvilka vi vilja fästa våra
läsarinnors uppmärksamhet, nämligen Djurskydds-
låra, utarbetad af läraren vid Östermalms folk-
skola i Stockholm Axel Blomqvist, innehållande
en mängd praktiska anvisningar rörande hus-
djurens rätta vård, samt Drag och berättelser ur
djurens lif samlade af Josephine Varenius (däraf
dock endast det första häftet hittills hunnit ut-
gifvas).
Bägge dessa skrifter hafva nyligen genom
ecklesiastikdepartementets försorg utsändts till
rikets folk- och småskolor i närmare 14,000 ex.
I ett genom tidningspressen spridt upprop vänder
sig ofvannämnda förening därjämte till alla
Sveriges kvinnor med en uppmaning, att de hvar
i sin stad ville verka för dessa skrifters sprid-
ning samt talrikt inträda i föreningen och med
den ringa afgiften härför_ gifva den ett välbehöfligt
ekonomiskt unders! öd. Årsafgiften är för icke-
lärarinnor 1 kr., för lärarinnor däremot endast
25 öre.
*


En minnesvård öfver Oustafva Nisbeth,
den högt förtjänta skolföreståndarinnan, hvars bild
och lefnadsteckning vi vid hennes frånfälle för
ett par år sedan meddelade i Idun, är man be-
tänkt på att resa å hennes graf i Upsala. Vänner
och lärjungar till den aflidna hafva därför utfärdat
ett upprop, som återfinnes å annat ställe i detta
nummer, och till hvilket vi hänvisa. Säkerligen
finnes det bland Iduns läsarinnor många, som i
sitt hjärta bevara ett varmt minne af den bort-
gångna, och som därför vilja bidraga till minnes-
vården.
Teater och musik.
Musikföreningen gaf i tisdags sin fyrtionde kon-
sert i Musikaliska akademien, hvarvid Händeis
oratorium »Josua» kom till utförande. Det här-
liga tonverket innehåller en mängd praktfulla
nummer, af hvilka vi bland körerna särskildt vilja
framhålla första afdelningens inlednings- och slut-
körer samt ynglinga- och jungfrukören i andra
afdelningen, hvilken väckte formlig entusiasm och
måste omtagas. Bland recitativen och ariorna
anslogo mest Kalebs och Achsas, hvilka erhöllo
ett alltigenom förträffligt utförande af hr Salomon
Smith och fru Dina Edling. Achsas aria »Lyss,
lyss till trastens ljufva sång» äfvensom hennes
»På ängen grön» framkallade det lifligaste bifall,
och en förträffligare tolkning än den Kalebs aria
»Se, hur elden rasar fram» och den undersköna
»Skall jag i Mamres lundar bo» erhöllo genom
hr Smiths utförande, låter näppeligen tänka sig.
Josuas parti utfördes i allmänhet förtjänstfullt af
hr Bratbost, liksom ock Othniels af hr O. Lejd-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1895/0114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free