Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 5 april 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN in
ström. Ängelns båda recitativ i första afdelningen
sjöngos af fröken A. Malmström, som visade sig
förfoga öfver en vacker stämma och ett godt före-
drag. Körerna skötte sig särdeles berömvärdt och
förtjäna liksom hofkapellet det amplaste erkän-
nande. Det bifall, som kom Musikföreningen och
dess framstående ledare prof. Neruda till del, var
ock lika lifligt som välförtjänt.
K. Dramatiska teatern gaf i söndags till förmån
för den s. k. Fredrikson-fonden Echegarays gripan-
de drama ^Galeotto», som äfven nu, efter några
års hvila och i den delvis nya rollbesättningen,
gjorde ett mäktigt intryck på den talrika publiken.
Det snillrika, af lyrisk glöd uppburna diktverkets
ledande tanke och innehåll äro förut allom kända,
hvadan vi kunna inskränka oss till att fastslå, det
hr Hillbergs don Manuel fortfarande verkade med
samma helgjutna, behärskade kraft — en af den
framstående konstnärens ovedersägligen allra yp-
persta prestationer. Äfvenså utgör hr Palmes
Ernesto — full af inspiration och medryckande
äkta patos — något af det bästa, som denne stäm-
ningsskådespelare hittintills träffat.
Det egentligen nya, som bjöds, var fröken Svan-
ström som Julia, men, trots mycket aktningsvärda
ansatser och all rutin, besannades nog de farhå-
gor, man allmänt hyst, att hon ingalunda skulle
förslå för denna fordrande roll. Fröken Svanström
fyller i allmänhet godt sin plats i den moder-
na komedien; på koturnen däremot blir det något
allt för exerceradt och spändt öfver hennes lilla
gestalt — så andligen som kroppsligen.
Bifallet var ymnigt, och Julia öfverhöljdes till
och med med blommor, väl mera att fatta som
en uppmuntran åt ungdomlig framåtsträfvan än
en hyllning åt den oomtvistliga segern.
Vasateatern har under den senaste veckan haft
framgång med sin repris af Strauss’ »Läderlappen»,
hvars sprittande melodier ännu ej tyckas omoder-
na. Fru Emma Bergs Adèle var såväl dramatiskt
som vokalt utarbetad rned den intelligens och vi
skulle vilja säga rytmiska elegans, som alltmera
kännetecknar den behagliga artistens framträdan-
de. Fru Lindströms Rosalinda, hr Varbergs Ei-
senstein — gamla bekantskaper, angenäma att
förnya. Hr Ringvall spelade fängelsedirektören
med mycken brio — riktigt en bit Victor Holm-
quist — och fröken Nilsson var en charmant sago-
prins.
Tora Hwass’ koncert förliden torsdag i k. musika-
liska akademiens stora sal hade lockat en talrik
och distinguerad publik, som med bifall och blom
mor hyllade den omtyckta pianistens gedigna konst.
Denna ådagalade hon ock från flere sidor: i Cho-
pins ståtliga sonat op. 58, i Mozarts fantasie
C-moll, i rhapsodier af Liszt och Brahms, men
kanske allra bäst till sin fördel i Dvoraks färg-
mättade små stämningsstycken, hvilka den unga
pianisten först introducerat i vår musikvärld. Fru
Dina Edling biträdde med några ypperligt före-
dragna visor af Schumann, Petersson-Berger och
Körling.
Fru Eva Hamrin gifver annandag påsk mâtiné å
k. dramatiska teatern, hvarvid bl. a. uppföres »De
oskiljaktige», Heibergs muntra vådevill, hvari fru
Hartmann spelar Carolinas roll och matinégifver-
skan kadetten Paul. Vidare upptager programmet
en nyhet, d. v. s. ett härstädes ej förut uppfördt
lustspel »I köket» af Rodrik Benedix. I detta
stycke, som säges vara af mycket muntrande art,
medverkar största delen af teaterns lustspels-
krafter.
Biljetter till teaterns vanliga priser utan förköp
från och med lördagen den 6 i teaterns förköps-
byrå.
Autinska kvartetten gifver om tisdag sin femte
och sista kammarmusiksoarée för säsongen, hvar-
om vi härmed velat erinra.
På den af oss förut omnämnda mâtiné, som af
operasångaren Axel Rundberg förberedes till påsk-
dagen i Berns salong, komma fru Östberg, frök-
narna Labia, Karlsohn, Almati, Frödin, Kragballe,
Sparrman, herrar Arvid Ödmann, Lundqvist, Söder-
man, Valleuius, m. fl. att biträda.
Oupplösliga band.
Novell för- Idun
af
Sylvia.
(Forts.)
S
vilken förändring, såväl med mig själf
som mina yttre förhållanden, hade icke
inträffat!
Gång på gång strök jag händerna öfver
min panna, medan jag mekaniskt rörde mig
framåt. Hastigt kände jag mig liksom hej-
dad ... för mina fotter låg Johns försmådda
och tilltrampade bukett. Jag böjde mig ned
och tog upp de krossade blommorna, och
kastande mig i ett soffhörn, kände jag mina
tårar åter börja rinna, men nu ieke längre som
en störtflod, utan lugnt, stilla och välgörande.
»Du förstör alldeles ditt utseende, petite!»
sade tant, som i detsamma återvände från
promenaden. »Gösta är inte värd dina tårar,»
fortfor hon vänligt och strök i förbigående
håret ur mitt ansikte. »Titta nu hit,» upp-
repade hon, »här tror jag du har något, som
skall falla dig i smaken,» och med ett litet
förnöjdt skratt slet hon bandet af ett paket
samt vecklade upp ett pärlgrått, glänsande
tyg. »John har hjälpt mig att välja . . . hvad
säger du, om man skulle garnera det här med
skärt?»
Snyftande sköt jag undan hennes gåfva.
»Låt oss inte tala om dylikt bjäfs,» bad
jag sakta. »Jag har något som ... det har
inträffat något som ...»
»Kära barn, du ser så högtidlig ut . . .
hvad? . . . Nej nej, skona mig hellre, om det
är något ledsamt,» och för att andas friare
lossade hon klädningen uppe vid halsen.
»Det förestår oss stora förändringar,» fort-
for jag och slöt mig nära intill henne. »För-
ändringar tillfölje af något så ytterst förfär-
ligt ... jag känner mig själf nästan tillintet-
gjord ...»
»Jag är alldeles för svag för att bli så här
uppskakad, Ella... du vet, jag afskyr alla
scener och ...»
»Men på hvad vis skall jag då underrätta
tant, om hvad som skett!» utbrast jag för-
tviflad öfver min egen oförmåga att på ett
sansadt sätt delgifva henne denna på en gång
så sorgliga, oväntade och omstörtande nyhet.
»Gösta har varit här med detta telegram ...
läs!» Och jag tog hennes pinee-nez samt var
behjälplig att fästa den på hennes aristokra-
tiskt romerska näsa.
»Mon dieu!» Tant drog härvid en djup
suck och var på sitt vanliga vis färdig att
svimma samt skakade i hela kroppen.
»Det är förfärligt, att han på detta sätt
har blifvit bortryckt... förfärligt,» suckade
hon samt drog mig gråtande till sitt bröst.
»Hvem kunde väl tänkta sig detta,» åter-
tog hon, då vi omsider någorlunda återhäm-
tat oss. »Man skulle kunna ha förespått ho-
nom en ålder som Methusalem . . . och nu! ...
så underligt, kära Gabriella, att vi komma att
återgå till det som en gång varit oss så
kärt. . . således är det slut med alla bekym-
mer .. . det blir, i sanning, stora förändrin-
gar... Du har nog fått pröfva på litet af
hvarje, kära barn ... hm . . . Det går riktigt
omkring i mitt hufvud!»
»I mitt också . . . aek tant, ännu kan jag
knappast fatta allt det här!. . . Men för ögon-
blicket står jag inte ut att tala ett enda ord
till i det här ämnet. Jag behöfver sansa
mig . . . hämta litet luft... låt mig gå!»
Och skyndande mot dörren, aktade jag icke
på, att hon troligtvis ansåg sig ännu ha ett
och annat på hjärtat, som hon gärna ville
delgifva mig, ty hon sade en smula förebrå-
ende: »Men vi ha ju så mycket att tala och
rådgöra om, kära Ella!»
Lyckligtvis var jag dock snart utom hör-
håll, och den svala höstvinden svalkade min
panna på ett angenämt sätt.
Om jag icke precis flög framåt gatorna, så
var likväl min marsch tämligen forcerad.
Mina tankar återigen voro nästan stillastående.
Noregård, Magnus — det var allt.
Den gamla egendomen föreföll mig likna ett
paradis — öfver Magnus låg ett bårtäcke,
men bakom förgängelsen mitt fasta hopp om
en evig morgonrodnad.
Säkert hade jag vandrat ett par timmar,
när jag omsider tänkte på att bege mig hemåt.
Knappast hade jag emellertid hunnit uppför
halfva trappan, då någon kom rusande utför
den. Det var John, men mot vanan ryggade
han tillbaka, då han fick se mig, så att jag
nästan fick den föreställningen, att han helst
velat gå mig ur vägen. Då ödet likväl så
fogat, att vi stodo midt emot hvarandra, fat-
tade han min framräckta hand.
»Jag önskar er lycka, Ella,» sade han raskt
och kramade mina fingrar till en enda värk-
bruten massa. »Gud vare med er . . . farväl1»
Han hade naturligtvis varit uppe hos tant
och fått del af det som skett, och han visade
verkligen sitt deltagande på ett kännbart sätt.
I trappans halfskumma gasbelysning hade
jag knappast skymtat hans ansikte, men då
han nu rusade åstad som en hvirfvelvind, såg
jag efter honom. Han vred i detsamma på
hufvudet, kanske för att också å sin sida ta
mig i närmare skärskådande, och jag märkte
i hans ögon ett uttryck på en gång så djupt
och forskande, att jag ofrivilligt rodnade och
med plötslig förvirring vände mig bort samt
skyndade vidare.
Det var mig omöjligt att glömma denna
blick. Den följde mig äfven sedan jag språ-
kande satt tillsammans med tant och hon
drog mig in i öfverläggningar om, huru vi
på bästa sätt borde inrätta oss, uppblandade
med ett nästan glädtigt tal om vårt genom-
gångna betryck.
»Jag märkte -nog,» sade jag, »hur ett och
annat gammalt familjesmycke försvann och på
ett mystiskt sätt förvandlades till mynt. . . jag
märkte nog, hur tant i hvardagslag lät smöret
stå som ett slags skåderätt. . . jag märkte
nog ...»
»Jag märkte också,» afbröt tant leende, »att
Lovas hushållspenningar hade i varaktighet en
viss likhet med änkans oljekruka och att din,
genom ihärdigt arbete, förvärfvade handkassa
nästan ständigt var tom. Men pröfningarna
äro nu slut, petite, och vi ha,» här höjde
hon sitt hufvud, »vi ha burit vårt betryck på
ett sätt, att våra vänner just inte anat det. . .
därför, om också det arf, som nu tillfaller
dig, ger dig en ännu mera betryggad ställ-
ning, så har du därjämte den tillfredsställel-
sen att veta dig alltid ha kunnat uppträda
enligt din börd. Man kan inte säga om oss,
att vi fått hålla oss bortglömda i någon vrå.»
Och med den grandessa, som klädde henne
så bra, gaf hon mig en liten nick.
»Det är då verkligen väl,» återtog hon ef-
ter en tankfull paus, »att Magnus var lag-
ligen skild från sin hustru ... att han giort
upp med henne, så att det i arfsfrågan inte
kommer att möta några trakasserier . . . Vid
den här tiden i går hvem kunde väl ana en
sådan omstörtning,» tilläde hon och vaggade
Extra fin Marsala (Qualité Inghiltema) härstädes lagrad sedan 1891. Vid
undersökning af härv. handelskemist befunnen enl. analys
fullgod. Pris kr. 1:25 pr butelj. Finnes endast hos
K. A. Nydahl & C:o
Stockholm, 3 Stureplan 2
Kiks- och Allm. telefon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
