Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 12 april 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 IDUN 1895
Âh, ni tycker om rosor. Har ni La France? Eller:
Är icke Gloire de Dijon vacker? och så tycker
lilla vederbörande, att hon nämnt världens vackra-
ste rosor och röjt djup sakkunskap.
Ja, La France är ju en villig ros och dess blom-
mor ha, då de gå väl till, en mycket vacker form
och dofta härligt, men i rum ha de ofta nog svårt
att slå ut, och hvad färgen angår, så ser den helt
enkelt simpel ut vid sidan af en gråröd Catherine
Mermet eller en gulröd Mad. Lambart. Och Gloire
de Dijon är sannerligen en ros af högst tredje
rang med sina platta, stela blommor, som öppna
sig allt för lätt.
Nej, har man endast plats för fyra, fem rosor,
så bör man hvarken köpa La France eller Gloire
de Dijon, utan välja några riktigt vackra och
villiga tearosor af dem, som bära blommor på
årsskottena: de blomma oafbrutet från vår till
höst. Gloire de Dijon är visserligen en tearos,
men har långa skott, som komma först andra
året.
En alldeles utmärkt vacker ros, jag tror nästan
den vackraste af de sorter, jag känner, är Cathe-
rine Mermet. Den har en fulländad form och en
fin grågulröd färg. Den är i regel icke så rik-
blomstrande som flere andra tearosor, men hvarje
blomma är en fulländad skönhet.
Niphetos är utomordentligt rikblomstrande, grön-
aktigt hvit och har en hängande hållning; blom-
morna öppna sig sällan helt och hållet och be-
hålla därför sin vackra form ända till dess de
vissna. Jag bar en gång haft 23 knoppar på ett
enda skott, men alla utvecklade sig till stora präk-
tiga rosor.
Madame Lambart har en pikant gulröd färg,
dess blommor äro för öfrigt mycket växlande,
ibland kopparfärgade, ibland helt gula. Den är
också villig, men frambringar ibland mindre väl-
lyckade blommor. Souvenir d un ami är boll-
formad, mildt rosafärgad; den är också vacker
och rikblommig.
Alla dessa rosor äro gamla välkända sorter; af
nyare vill jag särskildt nämna Golden Gate, en
ros, som liknar Niphetos till växt och blad, men
har en vidunderligt skär färg, som skiftar i grönt,
rödt och gult. The Bride är gulhvit och har en
fin, aflång form. Kaiserin Augusta Victoria är
rent gul och af fulländad form; den är en Thea
Hybrid ros, d. v. s. ett mellanting mellan en re-
montant och en tearos. Ye Primrose Dame, auri-
kelgul, är också en tacksam ros.
Men kanske frågar man, hvarför jag icke nämner
någon mörkröd sort. Det har sin grund däri, att
jag icke känner någon mörkröd tearos, och de
mörka, nästan svarta remontantrosor, som äro så
vackra i trädgården, trifvas mycket illa i bonings-
rum, där de ej få det ljus och den sol, de fordra
för sina praktfulla färger. De blomma antingen
ej alls eller frambringa mycket få och misslyckade
blommor. O. T.
På utsiktsberget.
Af E. Lisz-Blane. Q/feersättning för Idun.
B
n sensommarafton i fjällen. Luften är
stilla, klar och solvarm, doftande af
höet, som ligger vålmadt pä bergssluttningar-
na. Ett oändligt välbehag genomströmmar
naturen.
Ett rödt vartecken på himmelen förråder
det ställe, där solen sjönk: gyllene flammor
fladdra ännu kring de högsta bergstopparne.
I dalarne smyger den växande skymningen,
höljd i lätta dimmor. —- Nattens stora tyst-
nad begynner; väg och stig ligga öde.
Fjärran från världen, liksom förgäten af
tidens och händelsernas ström, ligger en liten
halmtäekt hydda mellan två höga bergväggar,
som tränga sig tätt tillsamman. Hon är hvarken
grönomkransad och poetisk eller synnerligen
täck. Tvärtom! Bofällig och grå, liksom
surmulen, reser hon sig på sin gröna ängslapp,
en smal, trampad stig leder dit upp; hon är
ful, oansenlig, och dock gör hon ett visst in-
tryck, ungefär som en alldaglig dussinmänni-
ska, hvilken omständigheterna placerat midt i
ett sällskap af upphöjda andar.
Och så ligger den gråa lilla hyddan, hvars
hela poesi består i dess bristfällighet, emellan
de två hotande klippjättarne, hvilka i den
blommande, doftrika sommarkvällen resa sig
som två väldiga minnesmärken från en grå
forntid. Hur sträng synes ej deras oförvansk-
lighet i närvaron af den öfverdådigt yppiga,
lefnadsglada sommarens prakt! Blicken gli-
der tjusad öfver dess skönhet: fjällväggen, vid
hvilken nattens mörka skuggor häfta, den
dunkla högskogen, de gröna ängsgläntorr.as
ljusning, hvilkas blom och strå vederkvickta
mottaga aftondaggens vigvattenstänk, den lilla
bäcken, som sorglöst hastar fram och vid
hvars rand förgät-mig-ejen slumra, och så
mot öster denna blåa, doftuppfyllda, vida ut-
sikt öfver den bördiga nejden! Däröfver hvälf-
ver sig en klar himmel; på ljusblå grund
teckna sig rosenmoln i fantastisk krusning.
Skapelsens under ligga utbredda inför den-
na lilla halmtäckta hydda, som missmodigt
blickar ned öfver dem.
»Ack, hur härligt!» roparen klarflickröst.Ett
helt turistsällskap träder ut ur furornas dun-
kel på den öppna platsen och stannar beun-
drande inför det väldiga landskapet.
»Nej, är det inte gudomligt?» frågar för-
tjust den unga dam, som först talat, och slår
tillsammans sina händer, »o, de arma männi-
skorna, som nu vandra där nere i staden
på de dammiga gatorna! Uppriktigt delta-
gande kliDgar ur hennes ord.
»Hvarför arma? . . . De beundra endast
en annan sak. Butikfönster och publik i en
storstads ram äro ej att förakta.»
Den unga flickan rynkar näsan — en gri-
mas, som snarare roar än sårar hennes in-
terlokutör — »butikfönster och publik, » säger
hon föraktligt, »hvad är det mot natu-
rens skönhet? . . . Mot skogar, berg, blom-
sterängar, mot den fria utsikten ut öfver lan-
det? O ... jag skulle vilja bo i den där
lilla hyddan!»
Skeptikern gör en rörelse med handen, som
ville han afvärja den obetänksammaönskningens
uppfyllelse, »skogar, ängar och blommor —
deras prakt är förgänglig; nog äro de under-
bart sköna om sommaren, men under snön? . ..
Bergen se ut som stora hvita grafkullar, den
långa vintern har samma fruktansvärda tra-
gik som en kväfningsdöd.»
Den unga damen blir otålig: »Men, min
Gud, nu är det ju sommar! Den lilla hyd-
dan ligger där så inbjudande . . . jag ville
genast byta med dess invånare! Kan ni
inte odeladt beundra, hvad som är, utan att
tänka på, hvad som blir?i
Filosofen förblir lugn trots hennes ifver.
»Nej, det kan jag inte mer, det har jag lärt
af lifvet. Erfarenheten gör försiktig. Hur
lättsinnigt och obetänksamt ni önskar! Hur
kan man vilja byta sin lott med en annans?
Det är en lycka, att den sortens frivilliga
själavandring förblir omöjlig, annars sutte ni
nu där som invånare i det trånga, otrefliga
lilla kyffet.»
»Nej — icke där inne!» afbröt hon honom
hastigt med glödande kinder. »Dörrar och
fönster skulle stå vidöppna och aftonluften
draga in som en kär gäst, men själf sutte
jag där ute på ängen, just med blicken rik-
tad mot den fria utsikten. Mina ögon skulle
åter och åter dricka all dess skönhet . . .
tankarne kommo och gingo — om jag kunde,
jag skulle genast byta med dessa lyckliga!»
Den erfarne mannen skakar sitt hufvud
öfver hennes fåvitska önskan. Han utgår från
den grundsatsen: de flesta människor skulle
vara nöjdare, om de önskade förståndigare;
han ritar med sin käpp mystiska tecken på
vägen och eftersinnar. Plötsligt ser han upp:
»Nåväl — låt oss anta, att ni bodde i hyd-
dan. Har ni betänkt, att ni icke blott skulle
byta till eder allt här ute, u!an framför allt
äfven det därinne? Det vill säga: hårdt arbete,
knapp kost, bofälliga möbler, med ett ord:
de ringa bergsbornas hela fattigdom?»
»Hvad gjorde väl det? Jag stode då också
på detta folks ståndpunkt. Jag hölle mitt
hus i ordning, putsade och styrde hela dagen
därinne, och om kvällen stege jag ut om dör-
ren och spejade längs efter den lilla stigen,
till dess min man döke upp, vändande åter
från sitt arbete med en sång till hälsning.»
»Mycket poetiskt!» För första gången
blir filosofen hånfull; hans känsla vänder sig
full af groll mot den plötsligt uppdykande,
landtlige rivalen. »En arbetare» — ringak-
tande — »hvilken smak! Mellan honom och
en världsman är samma skillnad som mellan
den där fallfärdiga hyddan och en komforta-
bel våning i hufvudstaden. Gas, värmeled-
ning, mycket ljus, mattor och blommor i höga
rum . . . .»
»Och damm, gatubuller, spårvagnspingel
därute. Utsikt öfver telefontrådar, skorstenar,
tak och smutsiga gårdar. Hvarför äro ögo-
nen mitt käraste sinne? Därför att jag kan
se det sköna med dem, och finnes något skö-
nare än naturen? Jag ville ändå byta med
folket i den lilla hyddan!» Triumferande
håller hon envist fast vid sin önskan.
Filosofen tar af sin halmhatt och far ner-
vöst med handen genom sitt tjocka, gråspräng-
da hår. »Hur ungdomlig er önskan är! Tän-
ker ni då ej på de lidanden, som tynga en
annan lott? Blicken därför skärpes i lifvet.
Man lär sig se den dolda masken i rosen,
höstens aning i vårens blomning; i den maj-
gröna skogen hör man de vissna löfvens torra
rassel, hvilka här och hvar hänga som var-
nare bland ungdomen; man lär sig till sist
att rikta sina önskningar inåt, icke utåt.»
»Det skall jag aldrig lära mig! Det är pes-
simism, det där ni nu pratar.» Den unga
flickan är formligen uppbragt öfver så myc-
ken nykterhet. »Jag tror på det jag ser. I
hyddan måste bo ren, ogrumlad lycka, den
tränger in utifrån genom de små fönstren,
som blicka ut likt klara ögon öfver land-
skapet. Och om ofärd drabbar invånarne
— hvilken olycka vore så öfvermänskligt
tung, att den stilla, upphöjda storheten i den
omgifvande naturen icke kunde gifva någon
tröst?»
Mannen tiger. Han tvistar ej mot en för-
utfattad mening — den unga damen 1er
triumferande.
Hyddan ligger tyst, som utdöd; i de låga
fönstren spegla sig rosiga skyar, som simma
högt uppe genom luften; bergen stå mörka,
likt förstenade jättar; från furorna ångar en
kraftig kåddoft, väntande kvällsvinden, som
hälsobringande skall sprida den öfver nejden.
Djup stillhet; endast bäcken sorlar öfver
stenarne, en gräshoppa hviner i höet, annars
ej en fläkt, ett ljud — gränslös tystnad, som
minner om oändligheten. Den lägger sitt band
äfven öfver de båda människorna. Mannen
står stilla begrundande, stödd mot sin käpp,
flickan stryker frånvarande sin kind med en
knippa gräs, som hon plockat under vägen.
Enhvar följer sina egna tankar.
Då — ett knarrande ljud! Med möda vän-
der sig hyddans dörr på sina rostiga gång-
järn — i spänning riktas de båda främlin-
garnes ögon mot den gestalt, som träder ut.
Möblering och Dekorering
af våningar verkställes stilriktigt och elegant.
Största urval af goda modeller uti olilsa stilarter.
Sängar och Sängkläder, Möbeltyger,
Mattor och Gardiner m. m., m. m.
Carl Johansons
Möblerings-Affär,
Drottninggatan 45, 1 och 3 tr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
