Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 19 april 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 I DU N £895
Blåsipps- och snödroppsbuketter hade stry-
kande afgång, man brydde sig ej om att välja
eller pruta, sådant var för hvardagssmått på
vårens första dag.
Ah, en sådan luft! Man gick sig trött i
den bara på några stenkast, men det var
ingen nedtyngande trötthet, det var barnets
trötthet efter den yra leken, och somnade
man in vid hemkomsten från sin promenad,
dröjde leendet kvar öfver dragen, det där
leendet som var släkt med solstrålarne och
våren.
Arne Sveder, filosofie licentiat och lärare
vid ett af Stockholms gossläroverk, tyckte att
aldrig någon lektion varit så lång som mate-
matiktimmen i dag emellan 1 — 2. När kloc-
kan ändtligen ringde, lade han undan böc-
kerna med en kraft, som hade han aldrig
mera velat taga upp dem igen och så gick
han — ut i solljuset.
Vid grindarne stod Linnea och väntade.
Hvad hon var vacker i dag, litet för blek
kanske, men ändå med friskare färg än på
länge, och med en strålande glans i de djup-
blå, allvarliga ögonen.
»Godmiddag, älskling; du har väl inte vän-
tat länge?» Han drog hennes arm under
sin.
»Nej, jag kom nyss. Vet du, i dag taga
vi en riktig lång-promenad, jag känner mig
så stark. Vi gå utåt Haga till, vill du?»
»Ja gärna, om du orkar. Har du inte
legat vaken och hostat i natt?»
Hon svarade icke strax. Det ryckte på ett
underligt smärtsamt sätt omkring de fint
skurna, blekskära läpparna. Så såg hon
hastigt upp i hans ansikte, läste med kärle-
kens snabba blick oro, ifver att få behålla sin
lyckostämning, ungdomens friska gensträfvig-
het mot sorgen och dödsmörkret, och sade
lugnt:
»Ah nej, jag sof rätt godt.»
»Jag skulle tycka om att köpa en krans
och lägga på någon graf, där det ej finns
några blommor förut,» sade hon plötsligt, då
de vid Norrtull gingo förbi en liten nigande
kransförsäljerska.
»Vänta, Arne! Den här, tycker du inte
den är vacker?»
»Hu nej, Linnea, inte granris. Tag hellre
en af blåsippor och lingonris.»
»Hvarför det, är du vidskeplig, käraste
Arne?» Hon log gladt emot honom.
Han kunde ej göra sig klart hvarför, men
det leendet gjorde ondt inom honom. Det
låg något af vårvindarnes ljumma, farliga be-
drägeri i det. Skulle ödet icke unna honom
hans lycka, skulle den endast blifva en vår-
dröm ?
De gingo vidare, in på de nvgrusade gån-
garna i de dödas stad. Arne ville hellre åt
Hagaparken, men hon bad att få gå in på
kyrkogården, upp mot höjden till grandungen,
där ännu inga familjegrafvar prunkade med
förgyllda inskriptioner på glatta marmorhällar,
med gjutna järnstaket kring konstmässigt ord-
nade blomsterkullar, eller med änglar, dufvor
och uppslagna böcker.
En bänk hade blifvit utställd just under
granarna.
Här satte de sig.
Ah, det var skönt att få hvila! Hon aftog
hatten och lutade det trötta blonda hufvudet
mot hans axel.
Hvad marken var varm under fotterna.
Solen hade frikostigt lyst öfver denna lilla
fläck, och gräset började redan spira upp i
fina strån.
Arne satt och tänkte på, hur fort det skulle
bli brändl och gulnadt, när det sköt upp så
tidigt. Han fick en nästan sjuklig medöm-
kan med de små lyckliga, spirande grässtråna,
hvilka solen lockat fram med sin värme en-
dast för att dödsdöma dem.
»Hvad tänker du på, Arne? Tycker du
inte, att lifvet är härligt? Om det vore en
enda lång vårdag, skulle du inte önska det?»
»Jo, lång, oändligt lång, utan ett förflutets
tvifvel, en framtids skuggor, utan något som
kunde skrämma och ängsla, utan död och
utan skilsmässa.» Han talade häftigt, nästan
febrilt.
»Kära min Arne, ieke är döden något så
förskräckligt för alla. Den kan komma så
mildt och vänligt. Du skulle sett farmor dö,
trött, nöjd, mätt på lifvet.»
»Men hon hade lefvat i sjuttiofem år,
Linnea, det är något helt annat.»
»Tror du verkligen, att ett långt lif är en
lycka, det tror inte jag. Det bästa inom oss
tvinar bort under långsam utveckling. Ju när-
mare man ser det tvingande krafvet, dess
bättre arbetar man.»
»Kanske har du rätt, det är icke, kvantitet,
-utan kvalitet, som det kommer an på, men
jag tänkte nu icke så mycket på plikten, jag
tänkte på individens rättighet att yara lycklig.»
Hon svarade ingenting, låg endast stilla
med hufvudet mot hans axel och såg upp i
detta kära, öppna, kraftiga ansikte.
Hvarför hade hon icke mod att säga honom:
med mig skall du aldrig finna den lycka du
söker. Jag är endast strömolnet, som glider
öfver din klara lefnadshimmel, är din ung-
doms skäraste, mest bräckliga dröm, är en
vårblomma, för späd för din seniga, musku-
lösa hand. Håll mig upp, tills jag vissnar,
men tro icke, att jag varar för lifvet. Hvar-
för? Hvarför?
Hon reste sig hastigt, ordnade det lockiga,
ostyriga håret under hatten och gick bort till
en öfvergifven, vanvårdad graf med en num-
merpinne som det enda igenkänningstecknet.
»Den här skall ha min krans,» sade hon
vemodigt.
»Hvem tror du ligger här, Arne? Skola
vi försöka fantisera ihop en liten historia?»
»Nej, nej,» afbröt han. »Den skulle skära
emot den ljusa vårstämningen. Låt oss icke
gå här längre emellan grafvar, det är icke
nyttigt för någon af oss, minst för dig, du
lilla stackare.»
»Kalla mig inte stackare, Arne. Hur kan
du göra det, då jag äger dig. Men som du
vill. Vi skola gå.»
Vid hans arm lämrtade hon kyrkogården,
men vid grinden vände hon sig ännu en
gång om och hviskade med en snyftning i
den skälfvande stämman:
»Få se, om du följer mig hitut nästa vår,
Arne...»
M
En visit i underjorden.
Några interiörer frän Sveriges
största kök.
Skisserade för Idun af Johan Nordlint).
B
Sn veritabel blåsippsbimmel hvälfver sig i dag
■ öfver strömmen, som, svällande af vårflod,
kokar och sjuder genom Norrbros granitportar. Med
gälla skri kretsa måsarne i blixtlikt skimrande bå-
gar öfver norsstimmcn, täflande om bytet med
fiskarbåtarne i hvirfveln. Solskenet riktigt sprakar
och sticker — så som endast aprilsol kan spraka
och sticka — där det hoppar likt elektriska gnistor
öfver de borstiga vattenryggarne.
Det ligger rus i luften. Med hvarje andedrag
insuper jag dess feststämning i mina pulsar, och
jag gripes af denna plötsliga och obändiga lust att
upplefva något, som den vaknande våren föder.
Min allra lyckligaste stjärna leder i dag mina
steg. Hur annars förklara, att i samma ögonblick
kommer ni emot mig, unga fru Tora ... en knippa
violer i handen, flammande rosig under det silfver-
gråa floret till er koketta lilla pariserhatt ... en
personifikation af våren, sådan min vän, skalden
Daniel, älskar att måla den.
Det är just i hörnet af den nya Operaterrassen,
jag hejdar edra steg:
»Hvarthän, sällsynta och vackra kusin?»
»Ja, om ni det kunde gissa, skulle ni allt göra
stora ögon ...»
»Upp på första-kammar läktaren, kan jag förstå,
att åhöra Karls vältaliga inlägg till fosterlan-
dets . . .»
»Åhnej! I dag får min gubbe ensam represen-
tera stadsintressena. Bättre upp! — Eller kanske
rättare: bättre ned!»
... ?
»Till nya Operakällaren!»
...??!
»Ja, förstå mig rätt. Inte i den öfre afdelningen.
Dit går jag inte ensam. Där ha vi för öfrigt redan
varit, både Karl och jag, och konstaterat, att de
klandrade väggmålningarnc icke hindra den finaste
dampublik att förträffligt trifvas i den föröfrigt ele-
ganta och synnerligen gediget dekorerade matsalen.
Men så hade jag så mycket hört talas om den
underjordiska afdelningen, den husmoderliga afdel-
ningen, ni förstår, kök, skänkrum, visthus och allt
det där ... att det skulle vara ett sådant trolleri
af fulländning och komfort! Och. som jag var
hindrad att närvara, när vi damer »i klump» för
några dagar sedan voro inviterade dit ned, var den
artige värden, herr Steinwall, nog vänlig bedja mig
komma i dag på middagen, då jag under hans
ciceronskap skall få sc allt i fullaste verksamhet
och gång. Jag väntar mig ett förtjusande nöje! —
Har ni lust att följa med?»
Om jag hade lust! Att i en ung husfrus sak-
förståndiga sällskap få tränga bakom förlåten till
det allra heligaste, inför mina profana ungkarlsögon
se afslöjas hemligheterna af det största, mest full-
komnade kök och hushåll i Sveriges land . ..
Hade jag tvekat, vore det endast bråkdelen af en
sekund, sannerligen jag då varit värd att någonsin
mera nämnas er egen redaktionssekreterare, älsk-
värda Idunsläsarinnor!
■Jfi *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
