Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 19 april 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18% I D U N 127
till det helas äkta stämning, en stämning som
till och med sträckte sig ända till intensiva lukt-
förnimmelser, då den »fullt naturliga», lefvande
lilla gethjorden framfördes utanför Solvejgs säter-
hydda.
Erkännansvärdt korta mellanakter till trots, drog
föreställningen ut till kl. 11,30, men publikens
intresse hölls uppe till det sista, och lifligt bifall
bief en välförtjänt belöning för det sätt, hvarpå
den mer än vanligt fordringsfulla uppgiften löstes.
Södra teatern har under den gångna påskhelgen
för utsålda hus uppfört ett nytt »svenskt original»,
ett skådespel i icke mindre än fem akter och
diverse tablåer, öfverfyllda af äfventyr och roman-
tik och drypande af blod. »Rose Lacombe» spe-
lar under franska revolutionens skräckperiod 1794
och lämnar intet öfrigt att önska i afseende på
omväxlande scenerier och rafflande effekter. Utan
tvifvel hade det varit bäst på sin plats på Folk-
teatern och inför en publik, som i öfrigt söker
sin andliga läskning inom kolportageromanens
genre. Äfven på Söder rönte det nu den lifligaste
resonnansen från den allra högsta »hyllan».
Bland sina förtjänster kan det nya stycket
otvifvelaktigt räkna egenskapen att på det lifligaste
sysselsätta teaterns hela personal intill sista man,
pä många händer till och med i dubbla roller.
Att framhäfva någon särskild, där alla så ärligt
bemöda sig, vore nästan en orättvisa, den vi
också ämna undvika. — För innehafvare af en
rörlig fantasi torde det färska programmet erbjuda
åtskilligt att taga vara på.
Påskhelgens konserter och matinéer inleddes som
vanligt med fader Haydns härliga och alltid lika
populära oratorium »Skapelsen», gifvet äfven nu
i Östermalms kyrka med biträde af k. hofkapellet
samt flere framstående artister.
Jämte denna konsert torde bland påskens mu-
siktillställningar i främsta rummet böra nämnas
symfonikonserten å k. operan påskdagen. Pro-
grammet upptog som nyhet Smetanas symfoniska
dikt »Moldau», hvilken visade sig vara en ton-
målning af synnerligen anslående och intressant
art, den där ock, ypperligt utförd som den bief,
väckte publikens lifliga bifall. Att detta i ej min-
dre grad kom de båda symfonierna af Beethoven
(b-dur) och Haydn (g-dur) till del är naturligt.
Finalen i den sistnämnda måste till och med om-
tagas. Programmet utfylldes med Wagners för-
spel till »Mästersångarne» och M. Bruchs hebrei-ka
melodier »Kol Nidrej», i hvilket sistnämnda stycke
violoncellstämman, om man undantager någon
liten brist i inlonationens renhet, förtjänstfullt ut-
fördes af medlemmen af k. hofkapellet C. Bach.
Hofkapellet förtjänar ock för hela denna konsert
det amplaste erkännande, och detsamma kunde
nog räkna sig till godo en del af de ovationer,
som hela aftonen ägnades dess utmärkta ledare
vid detta tillfälle, förste hofkapelimästaren C. Nord-
quist. —
En musiktillställning under påskhelgen, som
man vant sig vänta mycket utaf, är hr Axel Rund-
bergs mâtiné, särskildt på grund af de biträdande
förmågorna och de många nyheter, programmet
plägar upptaga. Förväntningarna blefvo ej heller
i år besvikna. Biträdd af k. operans mest fram-
stående kvinnliga och manliga sångkrafter, gafhr
R. påskdagen i Berns’ salong en mâtiné, hvars
program upptog ej mindre än inemot ett dussin
här förut ej utförda nummer, bland dem många
värdefulla. Största bifallet väckte hr Vallenius
med sina finska, ungerska och danska folkvisor,
fröken Labia med ett par sydländska visor, fröken
Kragballe med Arditis »Pariavals» samt hr Ödmann
med sitt utmärkta föredrag af trenne anslående
romanser af Svedbom. Ett par särdeles tilltalande
nummer utgjordes af tvänne terzetter, förträffligt
föredragna af fröknarna Kragballe, Frödin och
Almati, hvilka båda senare äfven sjöngo hvarsitt
par solonummer. Värdefullt biträde lämnades
vidare af fröken Sparrman och hr Söderman.
Matinén inleddes af hr Rundberg själf, hvilken
ock sedermera ackompagnerade alla programmets
nummer. Publiken fyllde salongen nästan till
sista plats och belönade de uppträdande med rik-
ligt bifall. —
En lika gouterad mâtiné var den, som annandag
påsk gafs å Dramatiska teatern af fru Eva Hamrin.
Programmet upptog som nyhet ett tyskt 1-akts-
lustspel »I köket», en riktig bagatell, men som
genom det på alla händer förträffliga utförandet
erhöll ett visst värde. Särskildt förtjänar fröken
Ahlander de amplaste loford för sitt dråpliga åter-
gifvande* af den gamla kokerskan. Hr Hamrin
gaf med säker komik en god framställning af
kusken och matinégifverskan själf vann bifall som
den täcka husan. Fru Hartmann knep sig natur-
ligtvis en dundrande applåd som den pratsamma
mjölksurran. Hr Hedlund var en präktig ridknekt
och fru Sternvall och hr Nyblom hvardera bra på
sin plats som de inlrigaDta kammartjänarne. •—
Följde så hr Personnes af lifligt bifall åtföljda
förträffliga framsägande af den af honom själf
från franskan öfversatta monologen »När Petter-
qvist skulle debutera» samt till sist Heibergs upp-
sluppna vådevill »De oskiljaktige», hvilken genom
fru Hartmanns oefterhärmliga återgifvande af den
13-åriga Carolinas roll aldrig förfelar att väcka
högtider af skratt. Men äfven matinégifverskan
skördar här lifligt och välförtjänt bifall som den
hurtige sjökadetten Paul. Programmet utfylldes
med ett par af fru Maria Gerhaar varmt och
känsligt föredragna sånger af Arlberg och Körling.
Oupplösliga band.
Novell för Idun
af
Sylvia.
(Forts. o. slut.)
S
msider hade jag uppnått kajen och blie-
’ kade mig spanande omkring. Fastän
det börjat smådugga, tänkte jag icke
på att värna mig med ett paraply. Jag fann
nästan behag i regnet, som svalkade mitt
upphettade ansikte.
För det rörliga lifvet, lastandet, transpor-
terandet af resgods, koffertar och kistor hade
jag icke en blick. Jag vet endast, att jag så
godt sig göra lät höll mig ur vägen, medan
jag som en vaktpost vandrade fram och till-
baka, utan att släppa landgången ur sikte.
Min väntan sträckte sig emellertid ut till
det oändliga, men ändå såg jag icke en skymt
af en viss högväxt, bredaxlad gestalt, och jag
hade just börjat fundera på möjligheten, att
han färdats en annan väg än den som var
uppgifven eller uppskjutit sin resa, hvilket
för mig ungefärligen kunde vara af samma
betydelse, då jag gjorde en upptäckt, som
kom mig att utstöta ett glädjeskri. Väl om-
bonad och insvept i en plaid stod mina tan-
kars föremål, längst bort på ångarens akter-
däck, lutad öfver relingen.
Hela den tid jag vankat fram och tillbaka
hade han således varit ombord. Utan vidare
betänkande banade jag mig väg fram mellan
otaliga mötande hinder. Snart stod jag tätt
bakom John Wolle« och för att ådraga mig
hans uppmärksamhet hade jag icke någon
annan råd än att lägga min hand under hans
arm.
Han spratt till, han höll mig på en arms-
längd ifrån sig, därpå kysste han mitt regn-
drypande ansikte, och som han måtte ha tyckt,
att detta var en ganska behaglig sysselsätt-
ning, gjorde han det gång på gång, och jag
lutade hufvudet mot hans fuktiga plaid, me-
dan jag fann, att jag aldrig förr hvilat så
lugnt och tryggt.
Med jublande glädje såg jag härunder upp
till det redbara, vänliga ansiktet och in i el-
diga ögon, och jag glömde all oro och, lin-
drigast sagdt, det något förhastade i att så
här ha gifvit mig åstad. Jag glömde min
ohörsamhet mot tant och mitt egenmäktiga
beteende, jag glömde alla större eller mindre
obehag, jag glömde allt för min nya, under-
bara lycka.
»Men hvad skall det här egentligen betyda,
Ella?» sade han, sedan de första osamman-
hängande orden hade tystnat. »Hur skall jag
förklara din närvaro?»
»Du har ju en gång sagt, John,» hviskade
jag, »att du inte kan lefva utan mig och . . .
och jag har nu kommit till dig därför att
jag önskar du måtte få en lång lifstid...»
»Amen!» Han såg riktigt högtidlig ut. »Till-
sammans med dig har jag inte något häremot,»
tilläde han med ett af sina plötsliga leenden,
»såvida du vill lofva att uppföra dig riktigt
vänligt och snällt? ...»
Jag vet icke hvad jag lofvade, och icke
heller kommer jag så noga ihåg de löften,
han i sin lur afgaf, jag vet endast, att om
vi lofvat något, så ha vi hållit det samt blif-
vit lyckliga makar.
Det ena ordet tog nu det andra, och för-
klaring på förklaring följde. Länge dröjde
det icke, innan John hade reda på ställnin-
gar och förhållanden.
»Du får ta mig så som jag går och står,»
småskrattade han slutligen, »mina tillhörig-
heter äro redan så väl undanstufvade, att det
för närvarande inte är någon möjlighet att få
fram dem i dagens ljus. Men,» tilläde han
allvarligare, »skall du aldrig ångra, att du
valt till make en sådan fattiglapp som jag?
Ännu har du frihet att ångra . . . jag ger dig
en minuts besinningstid,» och härvid släppte
han mig ur sin fasta omarmning.
»Aldrig, John, aldrig skall jag ångra 1» sva-
rade jag och slöt honom intill mig, utan att
bekymra mig om, hur ett par unga damer i
min närhet rodnande vände sig bort. »Du
är mitt allt... tro mig!» Och han trodde mig
gärna, och under idel småleenden följdes vi
åt bort från ångarens däck.
Det var som sagdt en regnduskig dag, men
för oss låg lifvets solsken utbredt öfver fram-
tiden. Jag var dödligt förälskad ... jag hade
hufvudstupa störtat mig i ett gränslöst djup
af kärlek. Det föreföll mig, som om vi till-
hört hvarandra alltifrån jordens skapelse, och
jag var färdig förneka hvarenda öm tanke,
som bundit mig vid en annan viss person.
Jag dränkte i en angenäm glömska de
»oupplösliga band», som jag nu fann ha varit
skörare än spindeltråd. Den kärlek jag hyste
för John var så helgjuten, så rotfast, så grund-
lig — jag kände så lifligt dess gedigna, äkta
halt, att jag med största förvåning och miss-
nöje skulle lyssnat, i händelse någon varit
nog ogrannlaga att påminna mig om ett för-
gånget ■— mellan detta och det närvarande
låg ett Lethe.
Arm i arm vandrade vi åstad, utan att
snafva, fastän vi oupphörligen blickade in i
hvarandras ögon.
Hvar togo denna dags timmar egentligen
vägen? De flögo bort som en angenäm dröm ...
de ringlade sig undan så lätta som en insjös
vågor. Hvar tillbringade vi dem? Om jag
nämnde kaféer och restauranter, så kom jag
sanningen ganska nära. I regnväder, äfven
om man ledes omkring vid sin älskades arm,
föredrager man gärna, om man så kan, att
vistas inom hus. Nu, sedan jag hunnit sansa
mig något, tyckte jag man kunde läsa i mitt
ansikte, att jag var stadd på en äfventyrlig
enleveringsfärd, och jag höll mig därför sede-
samt vid ett eller annat dukadt bord, dig-
nande af förfriskningar -— hvilken oerhörd
aptit John måste ha inbillat sig att jag ägde.
»En sådan liten söt fru jag får . . . hvil-
ken tur jag haft... en riktig guldfisk . . . Gud
tröste mig, det måtte väl inte gå med mig
som med paddan! Jag undrar inte på att
tant Hägerklo visar sina klor I »
Extra fin Marsala (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid K. A. Nydahl & C:o
undersokmng af barv. handelskemist befunnen en . analys Stockholm, s Stureplan 2
fullgod. Pris kr. 1:25 pr butelj. Finnes endast hos Kiks- och Aiim. telefon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
