Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 26 april 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 iDUN 1895
sliten tjänarinna. Stundom har hon under
sin krafts dagar kunnat lägga å sido någon
sparad penning, men denna är dock i regel
för obetydlig att däraf lefva, och den kan
knappast vara synnerligen hög, då man be-
tänker å ena sidan lönens belopp och a an-
dra sidan fordringarna, särskildt i hufvud-
staden, på klädsel m. m.
Kanske hon på gamla dagar har så
mycken kraft i behåll, att hon kan tjäna
ett torftigt bröd som hjälp i husen, kanske
någon släkting i hennes hembygd tar sig
an henne, men kanske å andra sidan att
ett dystert fattighus är det enda hem som
återstår henne. Det har ju bildats ett tjä-
narinnehem, men dess välsignelsebringande
verksamhet kan ej utsträckas till alltför
många. Hufvudsumman är, att hon vid
den ålder, då eljes en trogen arbetare borde
kunna draga sig tillbaka och någorlunda
sorgfritt fortlefva sin arbetsdags afton, of-
tast står utan möjlighet att uppehålla sig
själf.
Tal. framhöll hurusom ständiga platsom-
byten hörde till det mest karaktäristiska för
nutida förhållanden. Om däri en ändring
kunde vinnas, skulle samkänslan mellan hus-
bondfollc och tjänare stärkas, man skulle
lära sig ömsesidigt förstå hvarandra, hus-
bondfolket finge mera intresse och skulle
taga mera del i sina tjänares enskilda för-
hållanden och deras framtid, dessa skulle
alltmera sluta sig till sitt husbondfolk och
få intresse för deras hus. Ömsesidigt skulle
de finna sitt intresse och sin lycka i att
bandet blefve allt intimare.
Under påpekande af att, frånsedt olikhet
i bildning och samhällsställning, förhållan-
dena mellan tjänare och husbonde icke borde
vara ett väsentligen annat förhållande än
mellan chefen på ett kontor och hans bi-
träden, kom tal. till den slutsats, att vill
man föra tjänarefrågan framåt, måste man
se till att liknande förmåner — successiva
förbättringar i villkoren samt pension — som
tjänstemännen på ett kontor bekomma, äf-
ven komme tjänare till del. Därigenom
vinner man dels fördelen af att kunna hop-
pas att länge få behålla samma tjänare och
dels tillfredsställelsen att ha gjort något för
en trogen tjänares ålderdom.
Det är i nåendet af dessa bägge mål, som
fru P:s förslag utmynnar. För beredandet
af en lifränta utan alltför stora uppoffringar
på en gång, äro smärre afsättningar under
en längre följd af år nödvändiga. Dessa
afsättningar hade förslagsställarinnan tänkt
sig inom vissa gränser successivt stigande
alltefter den längre tjänstetiden, hvarigenom
tjänaren uppmuntrades att längre kvarstanna
på samma plats. Tal. hade tänkt sig, att
efter 1 års tjänst skulle insättas t. ex. 3
eller 5 kronor, den s. k. grundinsättningen,
efter två år ytterligare 6 eller 10 kr., och
därefter 3 eller 4 eller 5 gånger grund-
insättningen, allt eftersom tjänaren kvar-
stannade i tjänst under ytterligare 3, 4
eller 5 år. Högre än till 5 gånger grund-
insättningen hade tal. icke tänkt sig öknin-
gen, äfven om tjänaren kvarstannade längre
tid än 5 år.
Som exempel meddelades, hurusom en
tjänarinna efter endast 8 års insättningar,
med en grundinsättning af 5 kr., hade att
vid 55 års ålder uppbära en lifränta af 39
kr. eller 70 af den lägsta för tjänarin-
nor i det kungl. lagförslaget påtänkta pen-
sionen. Flertalet tjänarinnor tjänar dock
betydligt längre tid och på så sätt beredes
dem med insättningar under hela tjänste-
tiden ganska betydande lifräntebelopp. Tal,
demonstrerade åtskilliga å en tabell sam-
manställda exempel, hvaraf här må med-
delas ett par. En tjänarinna, som på de
olika tjänsteplatserna kvarstannat i resp.
2-t-l+3-f8 + 2 + 8 + 10 = 34 år, erhåller
efter 5 kr. insättning redan vid 50 års ål-
der en lifränta af 92 kr. eller vid 55 år
137 kr. Mot 3 kr. grundinsättning blifver
lifräntan vid de olika åldrarne 55 och 82
kr. En tjänarinna, som tjänat resp. 11 + 10
+ 5 + 7 = 33 år, erhåller efter samma grund-
insättning vid 50 års ålder 104 kr. eller
just samma belopp, som enligt det kungl.
lagförslaget en tjänarinna skulle få, om hon
varit i tjänst till 70 års ålder. Vid upp-
nådda 55 år skulle denna tjänarinna be-
komma en lifränta af icke mindre än 154 kr.
För att nå dylika högst afsevärda resul-
tat, måste insättningarna på lämpligaste sätt
fruktbargöras. Dessa skulle under vinnan-
de af vissa fördelar kunna göras hos Ränte-
och kapitalförsäkringsanstalten, men då den-
na anstalt icke till beloppet garanterar nå-
gra lifräntor, utan endast utlofvar så stor
pension, som anstalten i en framtid kan
komma ut med, så syntes det tal. fördel-
aktigast att vända sig till ett solidt lifför-
säkringsbolag. Ett dylikt bolag kan dock
icke antagas vara villigt att direkt afsluta
dylika affärer, att direkt från insättarne
upptaga de ytterst små insättningarna och
att under försäkringstiden stå i direkt för-
bindelse med ett kanske mycket stort antal
små försäkringstagare. För att ett dylikt
bolag skall ingå på en sådan affär, fordras
en mellanhand, så att bolaget endast har
med en att göra. Men i så fall torde bo-
laget kunna bereda afsevärda fördelar.
För beredandet af en dylik mellanhand,
ansåg tal. det vara nödvändigt att bilda
en förening för tjänareförsäkring. Genom
en sådan förening skulle vinnas, dels den
nu omtalade fördelen ur försäkringssynpunkt
och dels en fast sammansluten organisation,
som kunde verka för utbredningen af tjä-
nareförsäkringen och ägna denna sak sin
tjänst. Föreningen, som icke skulle hafva
års- utan endast inträdesafgifter, skulle upp-
samla insättningar från de olika husbön-
derna, redovisa dem till det försäkrings-
bolag, med hvilket aftal träffats, i sinom
tid därifrån uppbära lifräntorna och därefter
utbetala desamma.
Efter en kort diskussion uttalade mötet
enhälligt sina sympatier för detta förslag
samt uppdrog åt inbjudarne att utarbeta
detsamma i detalj och att för den ifråga-
satta föreningen uppgöra stadgar m. m.
Mtj
Att skiljas...
Af Fiore della Neve.
Öfvers. för Idun.
»
et kan inte längre fortfara på detta sätt,
Georg. Om jag inte längre kan göra
dig till lags, sä är det bäst, att vi ju förr
dess hellre fä ett slut på hela historien,» sade
jag-
»Alltså skiljas . . .?» frågade min man.
»Naturligtvis!»
»Det är väl ändå att gå en smula för
långt,» svarade han med sitt outhärdliga le-
ende. »För att jag emellanåt gör en anmärk-
ning ...»
»Emellanåt! Allt sedan du steg upp, har
du inte annat gjort än brummat i ett. Hör
nu en gång: en skicklig hushållerska, som du
kan kommendera bäst dig lyster, och som du
kan köra på dörren, om det behagar dig, pas-
sar för dig mycket bättre än en hustru, som
du vill behandla som slafvinna och som inte
vill tåla det. Hela dagen är åter fördärfvad
för mig.»
»Min också, det försäkrar jag dig.»
»Så kan det inte fortfara! Mamma, som
alltid vårdat sig så ömt om mig, måste en
gång få veta, hur du behandlar mig.»
»Om din mamma, i stället för att skämma
bort dig, hellre hade lärt dig röra på fotterna
och se till, att allt i huset vore i ordning,
hade det varit bättre för oss båda.»
»Så? Skall du nu också skymfa mina
föräldrar?» Jag steg upp från kaffebordet
och satte mig i ett hörn och grät.
Det hjälpte ej mer! Han kom ej för att
kyssa bort mina tårar, och jag blef nu på
allvar förbittrad. Om mina bekymmer redan
voro honom likgiltiga, så passade vi icke mer
för hvarandra.
Han tog lugnt sin rock, sin käpp och hatt
och sade:
»Jag går nu till kontoret. Före kl. 12
kan jag inte göra något åt saken, men om
du efter frukosten ännu tänker som nu, så
kunna vi göra sällskap till notarien.»
»Till notarien?»
»Ja visst. Innan folk som vi komma med
något dylikt till domaren, sörja de vanligen
först för, att förmögenhetsfrågan är ordnad.
Och det kan ju bäst den gamle Behrman,
din jurist. Yi fara alltså först till honom.
Jag beställer en vagn till half tre, ty en så
gammal man och vän i familjen skall natur-
ligtvis göra sig all möda för att vädja till
våra känslor, och jag har ingen lust att föra
dig vid armen med förgråtna ögon och röd
näsa!»
Hur groft han sade detta!
Jag svarade genast:
»Låt mig då gå ensam, jag skall nog hitta
hem äfven utan din arm.»
Han fäste sig ej vid min hotelse, ja, han
skrattade till och med åt mig. Och med en
sådan man skulle jag sammanlefva? Yi hade
redan dragits med hvarandra i fyra månader!
Nej, omöjligt!
»Adjö, Alma!»
Jag svarade ej. Dörren stängdes lugnt
bakom min rygg.
Jag var ensam. Den där idén med gamle
Behrman, som så ofta plägade komma till
oss för att få sig ett parti med pappa, be-
hagade mig ej alls. Han uppvaktade mig,
då jag var liten, ideligen med dockor, en gång
gaf han mig till julklapp mitt namn af cho-
klad, och kort före mitt bröllop hade jag fått
ett litet sybord i lysningspresent utaf honom.
Han lyckönskade mig också så hjärtligt till
vår förlofning, och på vår bröllopsdag höll
han ett så vackert tal till brudparet. Nu
skulle han naturligtvis göra alla möjliga in-
vändningar och behandla mig som ett egen-
sinnigt barn. Han vet ju inte, hvad allt en
kvinna får lida, han har naturligtvis ingen
känsla för, att en man med allehanda små
elakheter kan bringa sin hustru till förtviflan.
Men att den gamle mannen skall skaka
sitt hufvud däröfver, det kan inte vara något
skäl för mig att tillbringa hela mitt lif i slaf-
veri. Det blir nog snart många Here, som
skaka sina hufvud öfver den saken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
