Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 26 april 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 IDUN 1895
sådana bref, som tidt och ofta växlas mellan
föräldrar och barn, syskon o. s. v. Jag vet
en åldrig far, en praktiskt anlagd man, som
ej tål känsloutgjutelser, djupare tankeutbyte
och dyl., men som af hvart och ett af sina
5 bortavarande barn kräfver ett bref i vec-
kan. Hur vore det möjligt att ej många af
dessa bref blefve banala — för den utom-
stående, för den de icke äro ämnade till ? För
det älskande faders- eller modershjärta, som
väntar dem, äro de helt säkert i a!l sin torf-
tighet alldeles icka banala.
Nej, de bref, som fejden gäller, äro de,
som damerna skrifva till sina vänner eller till
sina »låts-goda-vänner», som jag en gång hör-
de ett par flickor helt ärligt kalla dem. Dä
det emellertid väl är antagligt, att »låts-goda-
vännerna » ej få så särdeles många bref, kun-
na vi ju lämna äfven dem ur räkningen, och
så hafva vi då kvar endast vän-brefven.
För att nu gå till den där lilla frun i herr
Lennart Hennings’ artikel, så kan man ej ne-
ka henne ett visst medlidande, där hon sitter
vid sitt skrifbord, petande ihop sitt lilla
»mischmasch». Hon äger kanhända ett lifligt,
för intryck känsligt sinne, ett varmt hjärta,
ett gladt, godt lynne, ja, hvarför icke — en
god begåfning, och så utrustad har hon ända
från barndomen varit sympatisk för männi-
skor och själf känt intresse för många. Så
har hennes vänkrets under många växlande
yttre förhållanden alltjämt vidgats. Länkarne
i vänkedjan syntes henne kanske en eller an-
nan gång väl många, men hvilken af dem
skulle brytas ut och kastas bort? Hon höll
verkligen af dem alla, dessa vänner; de repre-
senterade så många olika skeden af hennes
lif, så många stadier på lefnadsvägen; vid
somliga hade hon bundits af den gemensam-
ma glädjens skimrande band, vid andra knöts
hon af sorgens kanske ännu starkare trådar.
— Hon fortfor således alltjämt att brefväxla
med dem. Hon hade vant dem vid goda
bref, glada, vänliga bref, däri hon alltid gaf
något af sig själf, äfven om deras bref, hvil-
ket rätt ofta hände, voro mer än lofligt magra.
För att kunna hålla i med sin trägna bref-
skrifning fick den lilla frun nog ?öra rätt
många uppoffringar af än ett, än ett annat slag.
Ibland sitter hon och skrifver med en oroan-
de känsla af, att hon kanske just då borde
se till någonting i barnkammare eller kök;
ibland tycker hon, att den oupphörliga skrif-
ningen stjäl bort så mången stund, som hon
kunde behöfva till en uppfriskande, nyttig
läsning i ett eller annat ämne; en annan gång
åter känner hon sig så trött af detta utportio-
nerande af sig själf till höger och vänster;
hon vore nästan färdig undra, om hon själf
ännu finnes till någonstädes hel och hållen.
En dag, då hon tog emot ett bref, var
hennes första nästan ofrivilliga tanke: Redan
svar igen! Och nu skall jag åter skrifva! —
Hon fasade öfver sin otacksamhet, öfver sitt
svarta förräderi, men det var nu en gång så,
denna tanke hade verkligen korsat hennes
hjärna. Yäl tvang hon hjärtat att göra af-
bön och handen att åter plita tillhopa bref
efter bref, men det blef alltjämt värre. Den
där fula tanken kom igen, de ofta med möda
och trötthet frampressade brefven blefvo så
fadda och — värst af allt för hennes ärliga sin-
ne — så osanna, och med förskräckelse märk-
te hon, hur denna förvända brefskrifning tär-
de icke allenast på hennes dagliga trefuad och
ro utan t. o. m. på själfva vänskapen —• på
denna dyrbara skatt af vänskap, som de mån-
ga brefven just skulle skydda och rädda.
Till all lycka för den lilla frun och för
den så starkt hotade vänskapen ägde dock
hennes äkta man icke allenast det öfverlägsna
förstånd, som kom honom att utropa de stränga
kritiserande orden (se L. Hennings ofvan
nämnda artikel), han ägde äfven denna
hjärtats godhet, som förmår uppfatta och
mildt bedöma de känslostämningar, hvilka, i sig
själfva goda, dock utan förståndets hämkraft
ofta kunna leda till ett eller annat mindre
godt resultat. Han förstod, att kvinnans rikare
känslolif ofta spelar hennes förstånd månget
fult spratt, att hon i allmänhet har långt
svårare att bryta med gamla vanor och gängse
bruk än mannen. Och därför tilläde han
helt godmodigt:
»Du ser, vännen min, att detta sätt ej du-
ger i längden; du och vi alla i hemmet för-
lora för mycket därpå och dina vänner vinna
intet. Kan ditt trofasta sinne nu ej finna sig
uti att offra några af dina korrespondenter, så
försök åtminstone att minska bref-frekvensen.
Gör t. ex. en öfverenskommelse med hvar och
en af dina vänner, att ni ej’ skrifva mer än
en eller — låt gå! — två gånger om året
till hvarandra. Skulle något särskildt eller
oförutsedt inträffa, behöfver det ju därför ej
vara belagdt med straff att skrifva ett extra
bref. Men låt ett, högst två bref om året
vara normen.
Jag är viss om, att dina skrifvelser härpå
skulle vinna ofantligt i friskhet och innehålls-
rikhet. Du kommer ej utpumpad (förlåt!)
och håglös till ditt skrifbord, undrande hvad
du nu åter skall hitta på att skrifva om,
utan du kommer med en hopsparad, koncentre-
rad värme, med ett helt års större erfarenhet
af glädje eller sorg, och antingen du bjuder
vännen på en resumé af allt hvad det gång-
na året tillfört dig och de dina, eller du fram-
håller endast hvad som förefallit dig viktigast
och mest ingripande, så ger du utan
tvifvel med detsamma omärkligt och nästan
omedvetet en bild af dig själf, af den föränd-
ring du undergått, af den utveckling du
vunnit.
Och ett af brefskrifningens ändamål är väl
just detta att kunna följa med denna å ömse
håll skeende förändring och utveckling, så
att när de gamla vännerna en gång åter stå
öga mot öga, de éj behöfva vara främlingar
för hvarandra till sitt inre väsende, äfven om
»den vännen som for ej är lik sig, då han
kommer åter.»
Jag vet nog, att det är mycket lätt löpa
till storms mot gamla fördomar och bruk, men
ej alltid lika lätt att råda verksam bot mot
det onda. Naturligtvis menar jag ej, att
du på denna indragningsstat skall ställa
mina gamla föräldrar och inte heller stackars
syster Gerda i ensligheten därnere på landet;
och inte–––- svägerskan Bertha, som i sitt
nuvarande ekonomiska betryck väl skulle tro,
att du på något sätt såg henne öfver axeln;
och inte — —- — bror Herman ute i Ame-
rika, som så väl behöfver dina vänliga bref
på sin tunga stråt; och inte heller ––––––––
gamla Kristin, som så troget vårdat oss alla
och nu i sin lilla kammare hälsar dina bref
som en solstråle; och inte heller ––––––––»
Men nu flög från talaren en förstulen
blick till den lilla varelsen vid hans sida.
Det var nog meningen, att hon aldrig skulle
märka den där blicken, men de snabba ögo-
nen fångade den tvärt, och så skälmaktigt
logo just nu dessa ögon, att den förståndige
äkta mannen brast ut i ett godt skratt, må-
hända med en den allra minsta lilla tillsats
af förlägenhet.
»Det var då märkvärdigt,» fortsatte han,
»att jag aldrig förr tänkt på, hur många bref
du verkligen har att skrifva äfven för min
skull!»
»Och dem jag skrifver så gärna, så gärna,
nog vet du det!» utropade vår lilla fru med
en trovärdig blick i de nyss så skälmska ögo-
nen. »Det fattades bara, att du, som sträf-
var och arbetar för oss hela dagen och inte
ens har dina kvällar ostörda, därtill skulle
plåga dig med brefskrifning; ty du tycker det
är en plåga, medge det! — Nej, jag skall
skrifva brefven, och du får läoa svaren; det
tycker du om. För resten, alla de där bref-
ven, som du radade upp, kunna ju räknas
till familjebrefven, och de få ju vara banala
— åtminstone ibland. Så dem skall jag nog
reda mig med.»
»Ja, du är ett mjukt litet band, som hål-
ler oss alla samman, och gifve Gud, att du
alltid måtte förblifva det!» sade den stränge
mannen, nu vorden helt vek om hjärtat.
Margit.
Från Iduns läsekrets.
»Gamla familjeflickor.»
(Med anledning af Elviras uppsats i n:r 14.)
Goda Elvira! Hjärtligt tack för ert vänliga in-
tresse att vilja förbätta de »gamla familjeflickor-
nas» ställning, eller rättare, söka skaffa dem en
sådan. Jag vill nu ej tala om dessa fåfänga, yt-
liga och sladdrande damer, hvilka förnöta sitt lif
med att springa på visiter eller vara »rysligt fliti
ga» med onödiga fantasiarbeten, de äro ej värda
en aktad ställning; utan jag menar dessa goda
och arbetsamma kvinnor, som med eller mot sin
vilja blifvit »gamla familjeflickor».
De äro förbisedda, icke allenast i samhället,
utan äfven i familjen.
Ni misstar er dock om orsaken härtill. Det är
icke deras ogifta stånd, som föraktas, — så gam-
malmodiga åsikter har ingen nu för tiden — det
är deras icke aflönade arbete, som anses alldeles
värdelöst. Den, som icke förtjänar penningar,
anses ej heller förtjäna erkännande, knappast
tacksamhet.
Här ett exempel bland många. Uti en familj
finnas tre medelålders döttrar, däraf den ena är
gift, den andra är telegrafist, och den tredje äg-
nar sig åt arbetet i föräldrahemmet. Modren är
sjuklig och gammai, behöfver jämn tillsyn och
sällskap, deras enda tjänstflicka är okunnig, Hilda
får därför ständigt öfvervaka, oftast själf förrätta
alla sysslor i hemmet. Hon lagar maten, bakar,
stryker, städar och håller i ordning familjens
kläder och linneförråd, är dessutom ofta »hjälp»
hos syster Fanny eller »svägerskan», när dessa
hafva sömnad, byk eller annat stök. Med ett ord,
hon utöfvar ständigt en nyttig och oegennyttig
verksamhet. De nöjen, som bjudas henne, bestå
mest uti att roa syskonens småbarn eller att un-
derhålla ett par gamla tanter, som hälsa på mam-
ma emellanåt.
Hilda är intelligent, med vaket intresse för da-
gens frågor och skulle bra gärna vilja vara med
i någon förening för välgörenhet eller litterära
intressen eller a. d.
Men skulle hon verkligen få tid härtill, hon
som jämnt och ständigt skall vara tillstädes för
alla och för allt där hemma! Hon är ej så lyck-
lig som syster Gärda, telegrafisten, som har ett be-
stämdt arbete på bestämda timmar och sedan är
fri att söka förströelse inom- eller utomhus. Fa-
miljen bar alls inga anspråk på Gärda, »hon har
ju sitt arbete och behöfver så väl sin lediga tid
till hvila eller förströelse.»
Annan sak är det ju med Hilda, hon har ju
intet »arbete». Om någon främmande tilläfventyrs
skulle påpeka, att Hilda nog får »sträfva» mycket
i hemmet, så heter det strax af familjens medlem-
mar och dess bekanta: »Ja, Hilda är nog snäll
och hjälpsam, men sä har hon ej heller något an
nat att göra.»
Bror Karl, studenten, tycker också, att syster
Gärda är betydligt »styfvare» än syster Hilda, ty
den förra har ju lön och kan »vigga» honom en
och annan tia, när det kniper. Detsamma tycker
den gifta system; det är utmärkt bra att ha Gärda
att tillgå, när det fattas i hushållskassan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
