Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 3 maj 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 IDUN 1895
förnumstigt omkring med en penna i ena
handen och en anteckningsbok i den andra
och göra iakttagelser. Nej, öppna bara ögo-
nen och öppna hjärtat! Låt intrycken ström-
ma in af sig själfva! Glöm bort dig själf
och tänk och känn med andra! Det är hela
hemligheten, det är vägen till sann bildning.
Hur dina vyer vidgas, då lifvet lägger
sin rika mångfald för ditt öga — hur för-
domarne svikta och ramla och efterträdas
af ett mångsidigt förstående — hur detta
förstående fyller dig med innerlig kärlek till
allt lefvande — hur denna kärlek förädlar
dig, och hur du förädlar andra genom blotta
utstrålningen af ditt harmoniska väsen!
Du saknar kanske mycket af det, som
konventionelt går och gäller för »bildning».
Var obekymrad! Har lifvet fått forma, dana,
»bilda» dig till sann mänsklighet, så äger
du det, som utgör själfva den sköna fruk-
ten af den verkliga bildningen. Längre kan
man ej komma, ty vetandet i och för sig
är ej mål utan medel.
»Jag skulle vilja veta allt,» sade en gång
denna kvinna, som har inspirerat hela den
här historien, — »jag skulle vilja veta allt,
för att kunna förstå allt och älska allt.»
Det är kanske en smula banalt, ty många,
ha tänkt detsamma, men det är riktigt i
alla fall, och det var, trots dålig skolunder-
byggnad, en bildad kvinna, som sade det.
Efraim Rosenius.
från en Stockholmsfru
på långfärd.
Tunis i mars 1895, datum vet jag inte.
Kära lilla Nini!
En hel evighet har förflutit, sedan du hörde
något från mig, men du vet säkert orsaken;
våra alltid så väl underrättade vänner och be-
kanta ha nog redan talat om för dig, att jag
och min man äro ute på långresa, med det
obligata tillägget: »Gud vet, hvar de män-
niskorna ta pengar ifrån!» Ja, vi äro, som
du ser, komna ända till de svartes världsdel,
om också bara på den öfvcrsta kanten däraf.
Men jag vill börja från början.
»Skulle du ha lust att resa utomlands’?»
säger Klas en dag, då han träder in i mitt
arbetsrum, där jag sitter och ser ut öfver
Humlegårdens tjocka snödrifvor.
»Hvart?»
»Jag tänker Sicilien och möjligen en tripp
till Tunis kunde duga? Hur snart kan du
vara färdig?»
»Genast, käre, välsignade Klas! Skall du
ha din fotograflapparat med?»
»Naturligtvis ! »
Jag gjorde en grimas. Kameran, som jag själf
i min dumma, kvinnliga oegennytta gifvit ho-
nom, är min farligaste rival — men att resa
till Tunis ! Ett nej kunde naturligtvis inte
komma i fråga; och i allmänhet skall en klok
hustru vara sparsam med sina nej.
Jag hoppar öfver förberedelserna till resan,
som då egentligen bestodo i att jag lämnade
nyckelknippan till Mathilda, du vet, mitt allt i
alla, och kastade ner ett par klädningar i en
koffert, och en ohyggligt kall och ruskig kväll
i februari månad foro vi i snöyra ner till Cen-
tralen, tre man högt, Klas, hans kamera och
jag, herrn och frun placerade i hvar sitt hörn
och kameran — ja, hon fick verkligen stå på
hyllan; jag är nog litet svår att placera på
en hylla, jag.
Vi flögo genom Danmark, Tyskland och
Tyrolen — natt och dag reste vi, och ett tu
tre hade vi sol och vår omkring oss, och hela
vår odrägliga vinter där hemma var som en
lång, ond dröm. Å, hvad jag var tacksam
mot Klas i mitt sinne — ty att säga honom
det skulle aldrig falla mig in, männen äro
minsann tillräckligt egenkära ändå utan an-
ledning.
Ja, Italien känner du ju till, jag förskonar
dig alltså från alla beskrifningar däraf och
klifver med sjumilasteg i väg ända ner till
Tunis. I verkligheten gick den färden ej så
lätt för sig — hu, vår italienska ångbåt i
stickande storm I Klas påstår naturligtvis, att
detta på sin höjd kunde kallas en frisk bris,
men i sådana friska brisar ville jag inte ens
önska mina svägerskor, om jag hade några.
Ja, den resan kan inte beskrifvas i detalj
af en något så när anständig fruntimmers-
penna. Men till sist gledo vi ändå tidigt en
morgon in i La Golettas lugna hamn.
A, hvilket panorama ! På bägge sidor
begränsas utsikten af blånande berg med de
mjukaste linier och rätt för ut, bortom den
salta insjön El Bahira (hvars af Bädecker ut-
lofvade flamingos lyste mindre med sina röda
halsar än med sin frånvaro), ser man staden
Tunis ligga som en långsträckt snödrifva. Det
närmaste berget till vänster är alldeles öfver-
sålladt af maraboutgrafvar. Jag har nu hört
så många olika uppgifter om, livad en mara-
bout egentligen är; somliga säga en präst, andra
en helig fågel, men jag tror helst på Klas,
som säger, att det är ett muhammedanskt hel-
gon, t. ex. en man som företagit tre vallfärder
till Mekka.
På det högra berget ligga Karthagos s. k.
ruiner, d. v. s. de finnas egentligen knappast
till, endast några pelare och ett par hvalf, i
stället reser sig kardinal Lavigeries stolta dôme
öfver grushögarna och de saftiga gräsmattorna
däremellan, där det ser ut som om det regnat
blommor — underliga afrikanska blommor, som
jag aldrig sett maken till — och högst upp på
branten har en liten hvit arabisk by, Sidi bou
Said, klängt sig fast.
Den förnämsta sevärdheten i Tunis är och
blir gatlifvet med dess vimmel af orientaliska
typer, de infödda muhammedanska tuneserna
eller araber, som man oegentligt kallar dem i
dagligt tal, negrer, maltesare, judar och en
mängd representanter för obestämbara bland-
raser. Man tror, att orientalerna företrädesvis
kläda sig i hvitt, men det är ett misstag.
Aldrig har jag sett en sådan färgrikedom i
klädväg som här i Tunis. Med undantag af
krapprödt — det är väl för skrikande för de
stillsamma, gravitetiska österländingarne, som
hata allt hvad som gör väsen af sig — såg
jag här dräkter i alla de vackraste färger,
klargrönt, lila, himmelsblått, skärt, brunrödt.
Hvita äro dock de tunna, crêpeartade kåpor,
hvarunder kvinnorna dölja sina brokiga dräkter,
och hvita äro äfven männens beduinkappor;
dessa äro i alldeles samma fason som våra
mammors gåbortkappor, du minns, och tofsar
ha dc också i ryggen.
Klas brukar alltid göra narr af mig och
mitt köns vurrn att »springa i butiker», men
ändå var han redan den första förmiddagen
genast med om att vi skulle gå i bazaren.
Det är en underlig labyrint af slingrande, smala
gator med små bodar på ömse sidor; en stor
del af detta butikkvarter är täckt med ett
gemensamt tak, försedt med små ljusgluggar.
Yi hade föresatt oss att gå vår väg rakt
fram och ingenting köpa, bara titta med ett
fjärdedels öga, ty allting skall ju vara så för-
skräckligt dyrt i bazaren, men innan vi visste
ordet af, voro vi af en omotståndlig ung arab
med glada bruna ögon intrugade i bröderna
Barbouchis magasin, ett par små kyffen, in-
rymmande alla världens härligheter. Där tro-
nade en stor, tjock, elegant arab framför ett
sådant där litet orientaliskt bord, du vet, som
mera liknar en pall — en tysk dam på vårt
hotell, fru Schulze, berättade mig sedan, att
hon mycket riktigt, första gången hon var i
bazaren, ställde till skandal genom att sätta
sig på ett sådant bord. Nå, jag hade lyck-
ligtvis bättre vett än så. Vår arabiske Leja
bjöd oss artigt taga plats och befallde genast
fram kaffe, som dracks ur de mest förtjusande
små koppar utan fat. Han och hans brorson
(den oemotståndlige Salah, som narrat oss in)
samt Klas och jag sutto nu där, som om vi
varit gamla goda vänner.
Kaffet var för öfrigt utmärkt, ehuru det
hemma hos oss snarare skulle ha ansetts som
något slags tjock soppa, men det skall vara
så, och det kokas med socker, så att man har
inga attiraljer på brickan. Då vi slutat dricka,
skyndade sig en af de kringstående arabiska
biträdena att dricka ur det tjockaste, som vi
lämnat.
Och nu togos varorna ner från hyllorna.
Sådana guld- och silkesbroderier, och -hvilka
skira, härliga tyger, som väfda af rosendoft
och solstrålar! Men jag skall tiga, jag vill
inte göra dig afundsjuk. Nog af, att gå till
Löfgrens är hädanefter för mig ett platt, ge-
nomprosaiskt intet. Jag måste knyta handen
om min • portmonnä så hårdt jag kunde, men
då vi ändtligen kornmo därifrån var den ändå
lättad på sitt innehåll, och Klas bar ett paket
innehållande ett guldbroderadt sidenskynke till
en kudde — ja, du skall få se den, då vi
komma hem, men jag ber dig i vår vänskaps
namn, fråga mig aldrig — hör du, aldrig —
hvad den kudden har kostat!
Unge Salah träffade vi sedan oupphörligt på
kaféer och ute på gatorna, och Klas fotogra-
ferade honom mot en vägg, men fastän han
hundrade gånger hade hört, att jag tyckte bäst
om honom i profil, tog han honom naturligtvis
en face.
På eftermiddagarna, då vi ej hade annat
att göra, åkte vi stora rondeu på spårvagu
genom arab- och judekvarteren. Flere arabiska
kaféer besökte vi, det var rätt egendomligt att
sitta utanför dörren och dricka kaffe så godt
som midt på gatan med en hop vilda folkslag
till närmaste grannar på bänken. Araberna
äro ett tystlåtet släkte; de sitta som afguda-
bilder med benen i kors under sig, tofflorna
ställa de framför sig på marken och så ser
man dem alla tider på dagen sitta alldeles
tysta och dricka sin lilla kaffetår. De bull-
rande, skrikande handelsmännen äro vanligen
judar.
Det var folkfest de sista dagarna af må-
naden Râmadân, och på torget Halfaouine
kunde man se Österlandets barn roa sig med
alla våra vanliga marknadsnöjen: karusell, ma-
rionett-teater, gungor, musik och dansföreställ-
ning på kaféerna. En repgunga var spänd
mellan två stolpar, och högt öfver den hängde
apelsiner, som det gällde för den gungande att
tillägna sig, och det lyckades verkligen en ung
arab två gånger, medan vi sutto vid våra små
kaffekoppar och sägo på.
En kväll under en promenad ner till hafvet
upptäckte jag, att den afrikanska nymånen stod
vänd så här och att Karlavagnen låg all-
deles kullstjälpt framstupa. Hvem kunde väl
sparsamma
Fruar!
Nyheter i klädnings-, kapp- och kostymtyger
för vårsäsongen hos Hildur Andersson, Stockholm
12 Hötorget 12
Filial: 4 Södermalmstorg 4.
Riks- och Allm. tel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
