Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 10 maj 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 IDUN 1895
Så liar mämma, så har mormor, så har
syster Emma, sâ ha de hos bror Nils. Och
på många andra ställen ...»
»Men jag har valt detta blåa tyg. för
att genom detsamma höja din blonda skön-
het. Jag tycker om klara färger och skar-
pa konturer.»
»Men i hvardagslag,» vädjade Elise.
»Vi kunna ju sätta på ett vackert öfverdrag,
så blir det trefligt ändå.»
Och åtta dagar senare satt redan öfver-
draget på salongsmöblerna. Det var af stor-
blommig creton och så väl afpassadt, att in-
gen skulle kunnat inbilla sig, att under det-
samma satt ett annat tyg — det definitiva,
som Albert sade.
Men också öfverdraget betraktades af fru
Elise med hänsynsfull vördnad. Själf satt
hon på stolskanterna, lätt som en på half-
utspända vingar hvilande fågel, och då Al-
bert nonchalant slog sig ned i en fåtölj och
kastade det ena benet öfver det andra, sprang
hon upp och föreställde honom lifligt, att
detta var ett öfverdåd af straffvärdaste slag.
En dag, då han tittade in i salongen fann
han att den storblommiga cretonen fått vika
för hvita öfverdrag, stärkta och strukna,
med veckremsor i kanterna och breda band-
öglor.
»Hvad i all världen,» ropade han, »har
du redan ledsnat vid det nya öfverdraget?»
»Visst icke,» svarade hon. »Det sitter
kvar under det hvita. Det bleks, ser du,
om det får vara bart. Det där har jag fått
af mamma, så det kostar ingenting.»
Albert gjorde en grimas.
»Nå, nu får man väl åtminstone sitta
här så mycket man vill?» anmärkte han.
»Hvad tänker du på,» utbrast hon och
motade resolut bort honom från fåtöljen, i
hvilken han ämnat sjunka ned. »Ser du
icke, att öfverdraget är stärkt och struket?
Om du sätter dig, skrynklar du ju ned det. »
Och så lade hon sin runda, mjuka arm
smeksamt om hans hals, förde honom ut i
matsalen och stängde dörren. Nyckeln fick
emellertid sitta kvar i låset.
Albert hade fått intryck af, att hans vac-
kra blå salong blifvit förvandlad till ett lik-
rum. På tre dar kom han sig ej för att
titta dit in, men på den fjärde vågade han
försöket, ehuru med lindrig rysning. Men
det hvita var nu borta. Det hade försvun-
nit under långa våder af olivfärgadt tyg,
hvilket bar en hemsk karaktär af uppsprät-
tade kjortlar.
»Ser du, så förståndig jag är,» utbrast
fru Elise triumferande, i det hon smög sig
intill hans sida. »Det hvita blir så lätt smut-
sigt, om man icke höljer öfver det. Nu
skall det stå sig i Here veckor.»
Under smekmånadens första dagar hade
Albert ibland tagit sin hustru om lifvet och
dansat en hvirflande vals med henne rundt
matbordet. Att börja med hängaf hon sig
med lif och lust åt detta improviserade nöje,
men en vacker dag stretade hon emot, då
han ville lägga armen om hennes lif, och
sade förmanande: »Nej, Albert, vi få icke
göra så; det rör upp så hiskligt mycket dam
och vi skada mattorna. »
Den unge äkta mannen anade, att en ny
maska i fångenskapens nät drogs till om-
kring honom. Han gläntade på salongs-
dörren. Riktigt! De mångfärgade skynkena
hade försvunnit under dubbla lager af tid-
ningar. Hela mattan var höljd af po-
litiska partiorgan, lamporna tedde sig som
ofantliga paket och kronan liknade ett upp-
och nedvändt paraply, som man emballerat
öppet och hängt upp i taket. Naturligtvis
voro rullgardinerna nedfällda. Det hade de
varit allt sedan första dagen.
Efter den stunden kände Albert eu hemsk
förskräckelse för salongen. Bara han be-
traktade dörren till detta rum, smög sig en
känsla af obehag igenom hela hans varelse.
En gång, då han kom in för att äta mid-
dag, öfverraskades han på det lifligaste af
att deras vackra, skära servis försvunnit
från bordet och att i dess ställe kommit
några otäcka svarta och hvita tallrikar och
fat, som blifvit öfverhettade i glödvarma
ugnar och spislar årtionden igenom och
nu sägo bruna och feta ut.
»Hvad vill detta säga?» stammade han
och kände sin nyss så lifiiga aptit totalt
försvinna. »Hvar har du gjort af vart vac-
kra porslin?»
»Malin börjar på att bli så slarfvig,»
upplyste fru Elise. »I förra veckan slog hon
sönder en djup tallrik och i dag har hon
spräckt en assiett. Hon har fått köpa dem
åter, naturligtvis, men jag vill ej ha hela
servisen sönderslagen, och därför tycker jag,
att vi i hvardagslag kunna begagna det här.»
»Hu då! Det ser så hemskt ut. I
hvilken lumpbod har du köpt det?».
»Jag har fått det af mamma,» svarade
hon stött. »Alltsammans är helt och kostar
ingenting. »
Albert hade kommit i begrafningsstäm-
ning och maten smakade honom icke. Då
han steg upp ifrån bordet, glömde han den
obligatoriska kyssen. Hvarpå Elise började
snyfta och påstod, att han icke älskade hen-
ne längre.
Emellertid åt han på det svarta och hvita
lergodset, men måltiderna voro nu för ho-
nom utan behag. Det öfverraskade lionom
blott medelmåttigt, då han en dag fann, att
Elise låtit duka i det halfmörka serverings-
rummet, och han förstod och uppskattade
logiken i hennes beteende, då det blef regel
att så skulle ske.
Han tänkte med en hemsk förkänsla på
sängkammaren och undrade, huru länge den-
samma skulle gå fri för hustruns konser-
veringsidéer. Det dröjde icke länge. Re-
dan ett par kvällar därefter fann han de
lättare, röda sidentäckena borttagna och er-
satta af ett par grofva, tunga ylletäcken,
hvilka luktade får, som om de nyss kom-
mit ur schäferiet. Då tog han beslutsamt
sitt täcke af sängen, kastade ut det i köks-
kammaren, svepte iii sig i filt och nattrock
och låg med sammanbitna tänder samt
harm i hjärtat och hörde på, att Elise snyf-
tade och grät som en martyr till klockan
slog ett på natten.
»Det är ju så rara, varma täcken,» sade
hon dagen derpå, då försoningen gick af
stapeln. »Jag har fått dem af mamma och
de kosta ingenting. »
Att skräpet ingenting kostade var för
henne det väsentliga.
Albert suckade djupt, men om kvällen
kröp han beskedligt ned under ylletäcket
och drömde hela natten, att han vallade får
i Australiens saltöknar.
Salongen hade redan länge varit stängd
och snart kom ordningen i detta fall till
matsalen. Sängkammarchaislongen hade
hunnit med att få två öfverdrag, det ena
ofvanpå det andra, och ampeln i taket såg
ut som en i papper insvept sillfjärding.
Albert hade emellertid sitt eget rum, med
karduansklädda stolar, soffa och gungstol,
och här inne tog han sin skada igen, gjor-
de sig bekvämt och spelade herre. Men en
vacker dag märkte han, att den slipade
vattenkaraffinen och de båda till densamma
hörande glasen samt silfverbrickan försvun-
nit och lämnat rum. för en otäck, rund glas-
kula med sned hals jämte två omaka glas
och en affjällad plåtskifva med bugliga
kanter.
Detta nya slag beväpnade lionom med
förtviflans hjältemod. Han uppsökte sin
hustru och fordrade energiskt vattenservisen
tillbaka.
»Så oförståndig du är, Albert, » smålog
hon och lutade sig inställsamt emot honom.
»Nog duger den gamla servisen åt dig — i
hvardagslag. Du vet inte, du, att pappa
begagnat den som student. Och nu får du
ha den, tänk! Du skulle vara stolt, tyc-
ker jag.»
Snart nog var allt af utseende och vär-
de i hela huset förvaradt inom säkra lås,
till hvilka nycklarne gömdes på de underli-
gaste ställen. Albert trodde, att Elise icke
hade någonting mer att reformera.
Men då började hon reformera sig själf.
Hennes nätta klädningar fingo hänga kvar
i garderoben hela dagen och hon gick om-
kring i en grådaskig, smaklös kamkofta,
ofriserad samt med ett par gamla gummi-
galoscher på fotterna.
Detta var droppen, som kom tålamodets
bägare att flöda öfver.
På kvällen kom Albert icke hem, och
han hade ännu icke låtit se sig före fruko-
sten påföljande dag. Fru Elise hade gråtit
som en glacier och stod nu och öfverlade med
sin mor om hvad hon skulle göra — låta
dragga efter mannen, annonsera efter ho-
nom eller göra en anmälan hos polisen, då
det anlände ett bref med utanskrift af
hans hand.
»Han lefver!» utropade hon. »Han lef-
ver, han lefver!»
»Nå så läs då,» uppmanade mamma.
Och Elise läste:
»Jag hade skapat oss ett litet hem, täckt
och färgrikt — en värdig infattning åt min
fagra solblomma . . . Du har ej velat ha
det så . . . Du har fördärfvat allt . . . gömt
möblerna under tjocka lager af skynken. . .
läst in porslinet . . . förjagat mig ur salon-
gen, ur matsalen och . . . och . . . och ...»
»Åh, herre Gud!» utbrast Elise.
»Läs vidare!» uppmanade mamma.
»Nu har jag hyrt rum på ett hotell . . .
Där stannar jag, till dess mitt hem kommit
i sitt ursprungliga skick, till dess trefnaden
återställes och kamkoftan rifves till dam-
trasor ...»
»Han måste böjas,» proklamerade mam-
ma, med antik energi. »Ger du nu efter,
så är du förlorad.»
Men Elise snurrade rundt, som om hon
varit hufvudyr. Hon fick upp salongsdör-
ren, ref af tidningar, skynken och öfverdrag.
Hon hyfvade in det svart-hvita porslinet i
en skrubb, klädde sig i sin smakfullaste
toalett och sprang själf att hämta sin man,
som hon hemförde i triumf och placerade midt
i bästa soffan.
Och sedan skrattades, smektes och kys-
stes det omåttligt därinne den dagen. Se-
dan dess är det ock ständigt ljust och vac-
kert och gladt, och två lyckliga makar mätta
stundeligen sina ögon med hvad skönt de
äga, utan att fåvitskt låsa in och »spara det»
för främmande och för — malen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
