Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 10 maj 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 IDUN 1895
alkalisk tvålsort. Så följer en öfversköljning
med varmt vatten af cirka 35° och så en djärf
neddoppning i bassinen, som vanligen håller
16 à 20°. Ar man mera van, kan man begynna
afkylningen med s. k. modererad dusch, som
dock ej för länge bör begagnas, samt taga sig
en hastig neddoppning i bassinen. Man bör
ej gå ned i denna dusch längre än till 25°,
så i bassinen, samt på slutet en kort, kraf-
tig strål- eller regndusch på 12° eller 15°.
Själfva vistelsen i badstun brukar uppgå till
15 min., af- och påklädning till 20 min., dusch-
ningen till 5—10 min., hela badet brukar i
allmänhet upptaga en halftimme eller något
däröfver.
(Forts.)
Från Iduns läsekrets.
En strumpstickning-sfråga.
Herr redaktör !
För ett par månader sedan var en fråga synlig
i idun, som i mitt och fleres tycke var af en viss
vikt och ej så lätt att besvara. Frågan lydde:
Huru laga strumpor på ett mera praktiskt sätt
än det nu vanliga, isynnerhet de besvärliga barn-
knäna, som jämt vilja gå sönder? Ha inga svar
inkommit, att man därigenom kunde få någon
ledning i konsten?
Undertecknad anser strumplagningar, särskildt
inom ett hus, där det finnes små barn, som ett
ganska viktigt göromål, så att de lärdomar, er-
farna Idunsläsarinnor därvid skulle vilja bjuda,
belt visst böra mottagas med tacksamhet. Att
bortkasta strumpor, som äro svårlagade, är ingen
ekonomisk vinst, och illa stoppade strumpor äro
en styggelse att se, helst knäna, som på barn
ständigt äro synliga.
Därför vore undertecknad tacksam, om redak-
tören skulle vilja taga saken i öfvervägande och
göra läsarinnorna uppmärksamma därpå, en fiåga
kanske lika angelägen som den om rumsstädning,
hushållsekonomi och andra frågor, för hvilka
Idun öppnat sina spalter.
För snart svar vore flere prenumeranter tack-
samma.
Mångårig prenumerant.
Ja, ärade läsarinnor, räcken nu, som så ofta
förr, en hjälpsam hand! Känna vi vår läsekrets
rätt, behöfver insändarinnans bön ej förklinga
ohördan. Red.
Bruka, men ieke missbruka.
I Idun n:r 13 förekommer en artikel af »Eruy»
om »Barn och kortspel», som jag, en gammal
gumma, önskar taga till orda emot, då min er-
farenhet går i motsatt riktning mot Ernys och
barnuppfostran dessutom är något af det vikti-
gaste man kan intressera sig för. Huru man än
vill betrakta kortleken, lär det icke stå i männi-
skomakt att utrota den. Vore det då icke bättre
att söka lära barnet bruka den rätt, i stället för
att fördöma densamma.
Det är ingalunda lätt att förskaffa barn syssel-
sättningar lika underhållande, som dem man kan
förskaffa dem genom kortleken, hvarför det nog
ock vore bättre, om vi äldre mera deltoge med
barnen i detta nöje och därvid tidigt sökte lära
dem att med saktmod taga emot de missräknin-
gar, som kortspelet medför. Lifvet gifver nog
många hårda slag, hvarför det vore önskligt, att
barnen, ju tidigare, desto bättre, finge lära sig att
tåligt och utan bitterhet fördraga dem, hvarige-
nom lifvet kunde blifva lyckligare både för dem
själfva och för dem, med hvilka de komma i be-
röring. Kortspelet gifver barnet tillfälle att vän-
ligt unna sin nästa sådana företräden, som det
själft måste gå miste om, äfvensom att öfvervinna
sig själft. Ofta har jag sett barn undertrycka sin
ledsnad och med god min mottaga kamraters
skämt och munterhet, då de råkat blifva »Svarte
Petter» och af de andre nedsvärtas i ansiktet.
Hvad som dock mest talar för att icke förbjuda
barnet använda kortleken är den frestelse, som
den förbjudna frukten alltid medför. Alla veta
vi, huru lätt barn frestas att göra det, som de
veta icke är tillåtet, och något mera föidärfligt
för bildandet af karaktären finnes väl knappast
än att barnet i smyg företager sig något. Huru
lätt leder icke detta till osanningar; och att är-
lighet och sanningskärlek äro något af det vikti-
gaste att lära barnet, därom äro vi troligen eniga.
Att kortleken kan medföra så förfärliga följder,
som Erny påpekat, veta vi ju, men det är just
för möjligheten af att kunna minska antalet af
dessa olyckliga jag tror det vore bättre lära bar-
net bruka, men icke missbruka densamma.
Det finnes intet nöje, som icke kan missbrukas,
hvarför det bör vara af vikt för de äldre att söka
lära barnet det rätta och oskyldiga bruket däraf.
Och har det lyckats, har barnet växt upp till en
bra och förståndig människa, kan det göra de
gamle ett nöje, därmed att det uppoffrande spelar
med dem, för hvilka det kan vara en angenäm
sysselsättning, då försvagad kraft och synförmåga
göra andra sysselsättningar så godt som omöjliga.
Mormor.
Fruar oeh »familjeflickor».
Glädjande att se, har nu en gång frågan om
den ogifta kvinnans ställning i samhället blif-
vit framdragen i ljuset, och önskligt vore, om
Iduns ogifta läsarinnor ej så snart mattas af, utan
försöka få sin ställning något mera aktad och an-
sedd, än som nu är fallet. Visserligen kan man
invända, att den kvinna, som rätt uppfyller sin
kallelse och plikt, alltid kan stå på egna fotter
och äga det bästa, som finns här i världen, nämli-
gen själfaktning. Men hennes väg genom lifvet
med det ständiga arbetet för det dagliga brödet
är tung och ansträngande, och nog skulle det be-
tydligt upphjälpa hennes mod och lifva hennes
kraft, om det allmänna tänkesättet något ändra-
des till hennes fördel och en sundare uppfattning
i afseende på hennes ställning gjorde sig gällan-
de. En tänkande människa kan ej annat än med
förvåning bemärka fruars sätt och hållning gent
emot den löntagande kvinnan, och man kan med
skäl fråga, hvarför den skall bemötas med hög-
mod som innehar samma, om ej högre, bddnings-
grad och som utgått från samma samhällsställ-
ning som de själfva, endast därför att förhållan-
dena gestaltat sig så, att hon med eller mot sin
vilja blifvit gammal »familjeflicka» eller, hvad
värre är, gammal flicka med anställning. Stor
tanklöshet kan man tycka finnas hos föräldrar,
som gifva sina döttrar en god och omsorg full
uppfostran i den tanken, att dessa måhända en
gång i framtiden äro nödtvungna att själfva för-
tjäna sitt uppehälle, men icke på samma gång
söka se till att skaffa dem en någorlunda dräglig
ställning i samhället, när den tid kommer, då de
genom hemmets upplösning måste göra bruk af
sin uppfostran. De förändrade förhållandena vid
föräldrarnes frånfälle skulle för dem icke blifva
fullt så tryckande, om de finge behålla den plats
inom sällskaps- och samfundslifvet, de ifrån hem-
met vant sig vid. A.
»Gamla familjeflickor» i Finland.
Med förvåning läste jag artikeln »Gamla familje-
flickor» i n:r 14 af Idun. Stå vi verkligen här i
Finland så mycket framom Sverige i antydt afse-
ende, ty gamla ungmör hos oss bemötas ingalun-
da på något som helst ringaktande sätt, utan äro
föremål för aktning och välvilja, lika väl som
den gifta kvinnan, då hon gör sig däraf förtjänt.
På bjudningar och soaréer intar hon samma he-
dersplats som frun, om hon än har lägre sam-
hällsställning, och aldrig hör man en bildad per-
son, i anledning af hennes ogifta stånd, ringak-
tande uttala sig om henne. Om man någon gång
hör någon medförakt tala om den »gamlaflickan»,
kan man vara viss på, att detta uttalande gjorts
af en tanklös eller obildad person-
Hvad föreningar i välgörande syfte beträffar, är
det den äldre, ogifta kvinnan, hvars tid och möda
företrädesvis tagas i anspråk, och den gifta frun
är mycket tacksam därför, då hon merendels har
full sysselsättning i hemmet och så föga tid för
det allmänna. Författarinnan af uppsatsen i Idun
nämner om, att missförhållandet i fråga isynner-
het är_ märkbart i småstäderna. Jag är bosatt i
en af Österbottens småstäder med 2 000 invånare,
bland dem mänga gamla ogifta fruntimmer, men
ännu aldrig har jag funnit samma förhållande
existerande här som det i Idun skildrade. Här
finnes bland annat en »fruntimmersförening»,
hvars syfte är omsorg om de fattiga, Förenin-
gens ordförande har i många år varit en gammal,
nu 60-årig, fröken. Då hennes krafter ej mera
medgåfvo hennes kvarstående, hade föreningen
önskat åter få till ordförande någon äldre, ogift
fröken, som mera odeladt kunnat ägna förenin-
gen sin tid och sina krafter. Ordförandeplatsen
måste dock denna gång af flere orsaker besättas
af en fru.
Huru som helst finnes ingen anledning numera
för oss här i Finland att beklaga det bemötande,
som den äldre ogifta kvinnan får röna, ty de ha,
sitt människovärde likaväl som den gifta, och den
som dristar påstå något annat, torde ej oanmärkt,
få göra det. Har samma åskådningssätt ännu ej
fått insteg i Sverige, kan det dock ej dröja länge,
förrän de gamla fröknarnas anseende är till fullo
upprättadt, deras förtjänster erkända och ingen
skillnad göres i den uppmärksamhet hvar och en
är skyldig bevisa, vare sig gift eller ogift, äldre
aktningsvärdt fruntimmer.
En finska.
Ur notisboken.
Kronprinsessan som författarinna. En
tysk tidning berättar, att kronprinsessan Victoria
för närvarande är sysselsatt med en skildring af
sin egyptiska resa och att denna reseskildring
skall illustreras med de fotografiska vyer, som
hon själf tog under sin vistelse i Egypten.
Kronprinsessan Victoria afreste från Rom till
Florens den 2 d:s. Resan fortsattes till Venedig
den 5 d:s. Kronprinsessans hälsotillstånd är fort-
farande tillfredsställande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
