Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 10 maj 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 (DUM iöi
ofrivilligt lutar sig fram för att lukta på dem ; vi-
dare näckrosor, hvitsippor, löfkojor och linneor,
violer, orangeblommor och prästkragar m. m. Allt
är så beundransvärdt väl efterhärmadt naturen
och så smakfullt, att det måste väcka alla damers
förtjusning.
Fröken Boström, som längre fram kommer att
härstädes gifva en kurs i tillverkning af dylika
blommor, hoppas sålunda så småningom kunna
uppamma en inhemsk industrigren på detta om-
råde. Och denna borde sannerligen kunna blifva
lönande, då man betänker, till hvilka kolossala
belopp införseln från utlandet af dylika konst-
gjorda blommor belöper sig.
Teater och musik.
Kungl. operan. Den tyske gästen hr Götse har
redan uppträdt tvänne gånger härstädes, nämligen
i lördags som Profeten och i tisdags som Lohen-
grin. Vi föredraga honom afgjordt i det senare
partiet. Han förfogar öfver en varm lyrisk, men
på samma gång ganska kraftig tenorstämma, som
dock rätt ofta visar böjelse för att sjunka. Detta
märktes särskildt i Profeten, men äfven i Lohen-
grin, ehuru mindre. Bäst var han här i tredje
aktens scen med Elsa samt i Graalsrecitativet.
Att hr G. skulle, såsom uppgifvits, äga någon syn-
nerligt framstående dramatisk talang, måtte vara
gripet ur luften. Vi hafva i detta hänseende föga
märkt annat än det vanliga konventionella. Hr
Rothmühl gaf i alla afseenden en bättre bild af
Lohengrin. För öfrigt hafva vi ju redan här hem-
ma vid vår k. opera en både Profet och Lohen-
grin, som går utanpå såväl hr Rothmühl som hr
Götze. Vi behöfva väl ej nämna hans namn.
I »Profeten» fästes största intresset vid Bertas
och Fides’ representanter, fru Östberg och fröken
Almati. Båda voro förträffliga. Har den senare
här sitt bästa parti, så förmår hon i stället ej af-
vinna Ortrud i »Lohengrin» något vidare intresse.
Denna prestation led af märkbara brister. Elsa
har däremot i den senare operan en i vokalt hän-
seende utmärkt representant i fru Östberg. — Pu-
bliken var vid båda föreställningarna talrik och
bifallet lifligt.
Tvänne musiktillsiällningar af ovanligt framstående
slag äro förestående. Den ena gifves redan i af-
ton af syskonen Neruda. Den andra går af sta-
peln nästkommande tisdag och är anordnad af
grefvinnan Math. Taube, född Grabow, till firande
af hennes 25-årsjubileum som sångerska. Båda
musiktillställningarna tala för sig själfva.
Hr Richard Andersson, vår kände och framståen-
de pianolärare, anordnar i morgon, lördag, ett
musikföredrag i Vetenskapsakademien, hvarvid pro-
grammet upptager konserter af Rubinstein, Chopin
och Tschaikowsky, utförda af elever af hr A.
-’T’.
Tant Lottens norska resa.
Berättelse för Idun
af
Vera Verle.
(Forts.)
fch hvarför behöfde hon längta efter
Schweiz? Det fanns ju ett Schweiz pä
närmare håll, lika storartadt, lika skönt
— Norge, det härliga Norge med fjordar, forsar
och glacierer, och dit ville Lotten fara ? Hon
hade en vän, en lärarinna, som med trehun-
dra kronors kassa gjort en fotvandring på
fyra veckor genom fjällen, och Lotten hade
mer, hon hade ju nära trehundrafemtio! Hon
visste att hennes vän äfven denna sommar
var i Norge, att hon vistades i Molde några
veckor för att sedan åter begifva sig ut att
vandra i fjällen, hvad var då lättare än
att uppsöka henne där och bedja att få
göra sällskap med henne? Att hon skulle
bli välkommen, det visste Lotten. Alltså
reskartan fram, garderoben i ordning, och så
ut på den första, härliga resan!
II.
Lotten var färdig, följande morgon skulle
hon resa. Hon gick sina sista ärenden ge-
nom gatorna så jublande glad till mods, att
hon helst velat stämma upp och sjunga, och
hon såg på alla dem hon mötte med en be-
klagande blick, som ville hon säga: »Ni
stackars människor, som inte få ut och resa
i morgon!» Ja, hon skulle gärna velat taga
alla, både stora och små med sig.
Detta sista skulle också bli henne beskärdt.
På aftonen kom ett hastigt bud från en af
hennes väninnor, en folkskollärarinna, som
lofvat medfölja tolf fattiga sjuka barn till en
skollofskoloni i Södermanland. Hon hade nu
insjuknat och vände sig till Lotten med för-
frågan, huruvida hon skulle i hennes ställe
vilja åtaga sig barnen; resan skulle blifva
henne ersatt, blott hon ville se barnen rik-
tigt och väl framme vid bestämmelseorten, en
gård, belägen omkring en mil från Katrine-
holms järnvägsstation. Kunde Lotten säga
nej till en sådan bön? Hade hon väl hjärta,
hon som själf skulle få se så mycket skönt,
att för en enda dag uppskjuta de fattiga
barnens resa, något som måste ske, om de
skulle vänta på sin lärarinnas tillfrisknande,
eller tills en annan följeslagerska hunne an-
skaffas? Det var ju dessutom ingen omväg
för henne; hon hade visserligen tänkt att resa
öfver Storlien och Throndhjem, men hvad
hindrade henne att i stället fara öfver Kri-
stiania? Lotten hörde icke till dem, som så
växa sig in i sina planer, att de ieke tåla
den ringaste ändring — utan lång öfverlägg-
ning hade hon saken klar.
»Jag följer gärna med barnen,» var hen-
nes svar, »de äro ju stora nog att inte kasta
sig ut genom kupéfönstren eller springa bort
på stationerna, så att med Guds hjälp hop-
pas jag att det går bra. Jag ligger öfver
natten på skollofskolonien och fortsätter nästa
dag — fjällen springa ju ej sin väg under
tiden och min vän i Molde inte heller.»
Följande morgon träffade Lotten i god tid
tillsammans med sina små skyddslingar på
stationen. De voro synbarligen alla rädda
att komma för sent till tåget, och många af
dem hade redan en half timme varit där, då
Lotten kom. Det var en ganska glad an-
blick, dessa tolf barn, åtminstone på långt
håll, utstyrda som de voro med den bästa
omsorg till resan och de flesta med någon
liten ny sak, som de med innerlig glädje vi-
sade. En hade fått en blå halsduk, en an-
nan en brokig väska att förvara sina till-
hörigheter i, och nästan alla blickade med
förtjusning på nya skodon. Men då Lotten
närmare betraktade dem, sved det i hennes
hjärta. Sådana små bleka, hålögda, magra
varelser de flesta voro, somliga med skrofel-
sår eller ett och annat alltför tydligt spår af
dåliga bostäder, dålig föda, lif i osunda grän-
der. Somliga hade onaturligt gamla drag,
liksom hade nöd och brist i fortid kommit
dem att mogna; i synnerhet fäste Lotten sin
uppmärksamhet vid en liten gosse på omkring
sex år, som bars på armen. Modren hade
själf följt med honom och lämnade honom ej,
förrän hon satt honom i ett säkert hörn i
kupén. Han hängde sig med sina magra ar-
mar fast vid hennes hals och i hans stora,
mörka ögon låg en värld af smärta.
»Kan han alls inte gå?» frågade Lotten.
»Nej, inte numera, men han har kunnat
det; han gick så bra förut, men skroflerna
ha slagit sig i benen, och nu har han ingen
kraft i dem mera.»
Extra fin Marsala
Lotten stod tankfull ett ögonblick. Hon
kunde ju i dag bära barnet ur kupén, i och
ur vagnen och hjälpa det i säng, men i skol-
lofskolonien hade man nog ej beräknat någon
särskild vårdarinna, och om det nu funnes
flera så eländiga barn, hur skulle det då gå?
Gud ske lof, så illa var det ej beställdt
med de andra. De kunde alla gå och reda
sig själfva, och en liten gosse, som haltade
och gick med käpp, försäkrade: »Fröken, jag
skall hjälpa till att se efter de minsta.»
Lotten smålog, men det var ej utan att
den lilles frimodighet uppmuntrade henne,
ty i själfva verket började hon nu känna sig
en smula ängslig till mods. Icke så mycket
för barnens skull, men hela denna resa före-
kom henne som ett riktigt vågadt tilltag,
hvarpå hon knappast kunde hoppas ett lyck-
ligt slut — det var blott tanken på att hen-
nes väninna väntade henne i det vackra, frid-
fulla Molde, som kom henne att känna sig
något lugnare.
Men nu hade hon icke mera tid att tänka
på sig själf. Stationsklockan ringde för an-
dra gången, det sista knytet var instufvadt,
det sista afskedet uttaladt af föräldrarne på
perrongen, hvilka hade många förmaningar
0°h — olyckligtvis — hvarjehanda påsar
med godsaker att gifva sina barn i skilsmäs-
sans stund.
Lotten fick full gärning med sin barnskara.
Här hade hon att lugna en liten gråtande
parfvel, där aftorka en rinnande näsa eller
bädda åt någon som varit uppe för tidigt
och kände sig sömnig. Några af barnen
hade aldrig förr rest på järnväg, andra voro
så försigkomna, som hade de rest tre gånger
kring jorden, och talade om allt med en sä-
kerhet, som kom Lotten att känna sig rik-
tigt enkel. Sedan den första upphetsningen
lagt sig, började barnen att undersöka sina
karamellpåsar. »Måtte det bara bekomma
dem väl!» suckade Lotten för sig själf; ty-
värr bekräftade snart erfarenheten, att hon
haft rätt i sin farhåga — — därtill kom
att några af de. små icke tålde vid skaknin-
gen i vagnen, och sålunda började Lottens
norska resa på ett allt annat än lysande sätt.
Nu började också en och annan att gråta af
trötthet och hetta, andra ville nödvändigt
packa upp sina knyten för att visa fröken
de rena, hvita skjortor och nya strumpor, som
de fått med sig till landet. Detta lyckades
dock Lotten att afstyra; det såg kaotiskt nog
ut i kupén förut, och hon bäfvade för åter-
inpackningen. Men under allt bråk, i sorlet
af alla dessa oroliga röster, sökte Lottens
blick åter och åter lille Daniel, gossen som
hvarken kunde gå eller stå. Han låg där
så stilla i sitt hörn, han kunde ej blifva
blekare än han redan var, men skuggorna
omkring hans ögon blefvo djupare, och ett
ögonblick for den tanken genom hennes själ,
att gossen redan var död, och hon skyndade
ångestfullt fram till honom. Gud ske lof,
han rörde sig, där fanns dock lif kvar i den
utmärglade lilla kroppen!
_ Lotten gjorde sig all möda att akta den
lille för hvarje beröring med de andra bar-
nen, som skulle kunna göra honom smärta.
Hon bäddade så mjukt som hon kunde åt
honom, och därunder slog han upp sina stora
ögon och såg på henne. Blicken gick henne
genom hjärtat, och hon kände, att detta barn
skulle hon kunna bära längre än till vagnen.
Ändtligen voro de framme, barnen och alla
sakerna voro instufvade i de båda rymliga
vagnarne, som voro dem till mötes. Allt
hade gått bättre än Lotten vid resans början
(Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid
undersökning af härv. handelskemist befunnen enl. analys
fullgod. Pris kr. 1:25 pr butelj. Finnes endast hos
K. A. Nydalil & C:o
Stockholm, 2 Stureplan 2
Bikß- och Allm. telefon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
