Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 17 maj 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 IDUN 1895
Den sanna stoltheten tar ej till orda för sig själf.
Gutzkow.
skaper hon sattes i tillfälle att inhämta, kunde
följaktligen ej tillfredsställa henne, livars be-
gåfning i sä hög grad öfversteg det vanliga
mättet.
Det både mångsidiga och grundliga vetande
hon besitter, har hon därför, liksom så många
andra framstående kvinnor, förvärfvat liufvud-
sakligen på själfstudiernas väg.
Iledan vid sexton år ingick hon giftermål
med en närboende godsägare vid namn Orzeszko,
betydligt äldre än hon själf. Deras äktenskap,
som blef barnlöst och, efter hvad en biograf
antyder, kanske icke fullt lyckligt, upplöstes
redan fein år därefter, i det godsägare Orzeszko
förvisades till Sibirien såsom delaktig i den
polska resningen år 1863. Sålunda lämnad en-
sam började Eliza Orzeszko ägna sig åt litte-
rära sysselsättningar och vid tjugufyra års ål-
der framträdde hon för första gången inför
offentligheten. ELvad hon vid denna tidpunkt
skref var svagt — själf uttalar hon sig sär-
deles strängt angående sina förstlingsarbeten —
men vittnade på samma gång om verklig be-
gåfning och ingaf förhoppningar, som icke hel-
ler skulle bli gäckade.
På detta första framträdande följde en tid
af studier, iakttagelser och inre utveckling un-
der kamp och strid samt hand i hand därmed
oaflåtliga framsteg på den bana hon valt. Nu
intager Eliza Orzeszko obestridt en af de främ-
sta platserna bland sitt lands många högt be-
gåfvade författare. Polen skänker henne sin
beundran, tacksamhet och kärlek, och äfven i
utlandet äro hennes romaner kända och upp-
skattade, i det större delen af dem öfversatts
till ryskan, tjechiskan, tyskan och franskan.
Hennes arbeten uppgå för närvarande till ej
mindre än några och sextio band, och man får
hoppas, att hon ännu har en lång och ärofull
författarebana framför sig — ty det är ju icke
åren, som ha gjort hennes hår så hvitt, utan
säkert dessa sorger, om hvilka hon talar i
Meir Ezofowicz : sorgerna, »hvilka icke gälla
föräldrar, barn, hustru, egendom eller eget hus
och hem, men som kanske dock äro tyngre
och smärtsammare än några andra i världen.»
— Hon är bosatt i en polsk provinsstad,
Grodno, och för ett stilla och tillbakadraget
lif, förnämligast ägnande sig åt litterära sys-
selsättningar samt åt samliällsgagnande verk-
samhet — så långt detta är henne möjligt i
de tryckande politiska förhållanden, hvari hon
lefver.
Då jag nu kommer att dröja vid de två
af hennes romaner, som nyligen blifvit öfver-
satta till svenska — Mirtala och Meir Ezofo-
wiez —■ sker det i förhoppning att lyckas
framhäfva några af deras utmärkande drag och
dessutom i den öfvertygelsen, att man kommer
en författare närmare genom att uppehålla sig
vid ett par af hans arbeten än genom att taga
en flyktig öfverbliek af dem alla — med till-
hjälp af litteraturhistorier och konversations-
lexikon 1
Båda de omnämnda romanerna behandla ju-
diska förhållanden, och redan detta är särdeles
betecknande för arten af Eliza Orzeszkos för-
fattarskap. Polen hör nämligen till de land,
där judarne ännu äro föremål för bittert för-
akt och den mest ingrodda ovilja, och då för-
fattarinnan tagit dem och deras öden till ämne
för sina skildringar, har hon säkert förmåtts
därtill af den djupa medkänsla för alla olyck-
liga och förtryckta, som synes vara en af de
mäktigaste driffjädrarna till hennes verksamhet.
Men med all denna medkänsla för de lidande
låter hon ej förleda sig att — som så ofta är
fallet — idealisera dem. I denna förening af
kärlek och rättvisa, af varmaste deltagande och
sträng objektivitet ligger hennes storhet. Hon
tecknar i Meir Ezofowicz — som i sin sven-
ska, i dessa dagar utkomna öfversättning fått
titeln »I do djupa dalarna» — ett litet polskt
judesamhälle i så klara, lcfvande färger, att
man måste tro på skildringens riktighet. Och
detta är medlet, som hon använder för att när-
ma de bägge folken till hvarandra. Hon vill,
att hennes landsmän och för öfrigt äfven alla
andra nationer skola lära känna judarne, som
så länge stått som främlingar ibland dem. Eör
detta mål verkar hon såväl genom »I de djupa
dalarna» som genom Mirtala, Eli Makowea och,
efter livad jag tror, ännu Here af sina berät-
telser. Med sin varma, sympatiska uppfatt-
ning af människonaturen anser hon, att all
ökad kännedom om ett folk eller en individ
är ett steg mot harmoni och förståelse.
Men bakom denna sträfvan att närma ligger
äfven en djupt fosterländsk tanke. Den sön-
dring, som råder mellan inbyggarne i ett redan
förut splittradt land, måste vara till oberäkne-
lig skada för detsamma, och Polens bästa är
det stora mål, åt hvilket Eliza Orzeszko vigt
sitt lif och sina krafter. Dessutom har hon
vid behandlingen af det judiska folkets öden
tillfälle att gifva uttryck åt en patriotism, för
hvars direkta framhäfvande hon lätt skulle
få böta med sin frihet.
Mirtala är en skildring från början af det
judiska folkets långa pröfningstid. Man för-
sättes tillbaka till det gamla Kom och får
göra bekantskap med både den patriciska värl-
dens glans och prakt och det fattiga judekvar-
terets nöd och lidanden. Samma konflikter,
som skola möta oss i den lilla polska jude-
staden adertonhundra år senare, tränga sig
äfven här på de stackars villande barnen af
Israels hus. Dels på grund af utvecklingens
gång, dels på grund af de skildrade person-
ligheternas individuella ställning till dessa kon-
flikter, måste dock deras lösning utfalla olika.
Mirtala lyder sitt samvetes och sitt hjärtas
högsta bud, då hon vänder det kejserliga Rom
ryggen med ropet: »Jag stannar hos dig, mitt
olyckliga folk ! » För Meir Ezofowicz blir det
ett lifsvillkor och en bjudande plikt att van-
dra ut i världen, för att sedan kunna tillföra
do sina något af dess vishet och kunskap.
I bägge dessa romaner får man tillfälle att
beundra författarinnans utomordentliga förmåga
af karaktärsteckning. T Blirtala föras vi till-
sammans med en mängd skilda typer inom
transtiberiernas judekvarter: den gamle dikta-
ren Menochim, hvars sinne hellre hänger sig
åt drömmande sorg än åt vrede, och som är
färdig att offra allt för sitt folk, den lidelse-
fulle Jonathan, som en gång var ädclsinnad
och rättrådig, men som olyckorna gjort hatfull
och hård —- detta det demoraliserande infly-
tande, som ett räddningslöst lidande utöfvar,
framhåller förf. ofta —, Justus, som hör till
deras talrika klass, hvilka till någon ringa mån
af svaghet, men mera af öfvertygelse gå på
ackord med sina besegrare, samt slutligen bo-
kens hjältinna, den unga brodererskan Mirtala,
hvars konstnärssjäl och hvars kärlek draga
henne till romarnes rika stad, på samma gång
som de starkaste hjärtfibrerna binda henne
fast vid det fattiga judekvarteret.
»I de djupa dalarna» åter skildrar, som
nämndt, ett litet polskt judesamhälle i våra da-
gar. Ämnet, med mästerskap behandladt, är
en ynglings kamp gent emot hela detta samhälle.
Meir Ezofowicz är en reformator. Han käm-
par modigt för sin sak, under det hindren
resa sig allt högre och allt mera hotande om-
kring honom. Det kommer visserligen stunder,
då han fattas af tvifvel och spörjer : »Hvar-
till tjänar detta? Förmår jag något?» — men
så drifver honom den inneboende kraften åter
framåt — hans familj menar: mot fördärfvet,
och han själf: mot frihet, rättfärdighet och
kunskap. Ty dessa äro Meir Ezofowiczs stora
mål, för hvilka han kämpar, till en början
mera omedvetet, sedan med allt klarare in-
sikt. Han vill kunskap och upplysning för sig
och sitt folk, han vill frihet i religiöst och
samhälleligt afseende, han vill rättfärdighet och
rättvisa i förhållande äfven till främlingarne
och de oliktänkande — han vill med ett ord
föra sin nation in bland folken, som stå på
vandring mot höjderna. Allt detta är djärft
och oerhördt i den lilla judestaden, som under
sekler legat försänkt i mysticismens och egen-
rättfärdighetens dvala, och det är en förtvif-
lad kamp ynglingen har att kämpa. I sina
sista faser når skildringen en storslagenhet,
som närmar sig det sublima, särskildt då midt
i denna tafla af mörker och sorg det lyser
fram ett plötsligt hopp om framtida seger, som
förklarande gjuter sig öfver det det hela.
För att slutligen söka sammanfatta det in-
tryck dessa bägge böcker bibringa om Eliza
Orzeszko, skulle jag vilja säga:
Ett par vemodiga, men klara och genom-
trängande ögon ha länge och tankfullt följt
mänsklighetens underliga irrfärder på denna
jord — och vemodsslöjan öfver dem har blif-
vit allt tätare. Men allt hvad de sett och
uppfattat har slutits in i ett hjärta, rikt på
kärlek, deltagande och förvärfvad tro, och från
detta hjärta stamma Mirtala och Meir Ezofowicz.
Men skulle ni önska ett uttalande, i stånd
att belysa alla Eliza Orzeszkos skrifter och
hela hennes lif, vet jag intet bättre och vack-
rare, än det hon själf nedskrifvit i ett privat
bref :
»Jag är polska till lif och själ, och jag äl-
skar mitt land desto högre, ju olyckligare jag
ser det vara. Målet, för hvilket jag lefver
och verkar, är mitt lands och mitt folks väl
samt i och med detsamma de stora rättfär-
dighetsgrundsatser, som i vår tid så ofta och
så grymt trampas under fotterna.»
Synes det er icke, att ljuset, som dessa
ord sprida öfver Eliza Orzeszkos verksamhet,
kring hennes egen hjässa sluter sig samman
till någonting, som nästan liknar en gloria?...
Jag skulle lifligt förebrå mig, om jag ej här
omnämnde, att fru Orzeszko äfven fört kvin-
nornas talan och kan anses ha brutit väg för
kvinnoemancipationen i Polen.
JP. JP.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
