Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 17 maj 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 i DU N 1895
fyrtiofem, mera inflytelserik och angenäm
än i ungdomen, ehuru naturligtvis ej att
jämföra med de unga, då hon nu kommit
på en helt annan rangskala. Vården af det
yttre får emellertid aldrig slå öfver i fåfän-
ga och behagsjuka. Knappt något är obe-
hagligare än en »gammal kokett».
Den medelåldriga kvinnna, som önskar
vara omtyckt, måste särskildt akta sig att
ej uppträda som männens specielt goda vän
och i sitt sätt ådagalägga allt för mycken
kamratlikhet gent emot dem. Det är en
frestelse för henne att göra det, om hennes
begåfning är något manlig, men ett godt.huf-
vud fritager henne ej från förpliktelserna mot
hennes eget kön ellerberättigarhenne attglöm-
ma, att hennes i andligt afseende mindre rikt
utrustade systrar ock hafva sin uppfattning.
Mången kvinna, som utan att mena något
illa, endast handlat i afsikt att själf ha ro-
ligt och vara underhållande mot dem, som
förstodo och uppskattade henne, har där-
med skaffat sig fiender för lifvet och stött
bort personer, hvilka, om hon känt deras
inre, hon gärna skulle velat vinna.
Genom att tydligt förstå, hvad hon äger
och hvad hon saknar, hvilka syften, som
äro henne tillåtna, och hvilka, som icke äro
för henne, hvad som är inom hennes räck-
håll och hvad som för alltid ligger bakom
henne, kan den medelåldriga kvinnan be-
fästa sitt rike så säkert, som öfver hufvud
taget något i denna värld är säkert, och
kan regera det med den kraft, som faktiskt
tillhör det inflytelserikaste skedet af lifvet,
då ungdomens missuppfattningar växt bort,
och innan ålderdomens eftergifnare sinne
flyttat ut individualitetens råmärken och lärt
henne, att hennes mening icke alltid är
den bästa, och att det ligger mycken till-
fredsställelse äfven i att gifva efter för an-
dras åsikter.
I drömmar.
on red med slappa tyglar, i skridt.
Det blonda hufvudet med den ari-
stokratiska nacken höll hon lätt framåtböjdt,
så att hattbrättet skyddade pannan och ögo-
nen för sol. En gulskär slöja, något längre
än modet kräfde, flöt ned öfver vänstra skul-
dran. Den mörkgrå riddräkten med en lätt
nyans i heliotrop, som knappast blef märk-
bar annat än mot solen, slöt tätt och mjukt
om hennes smidiga, ännu nästan flickaktiga
figur.
I högra handen höll hon tyglarne och
ridspöt. Den venstra smekte hästens bringa,
oupphörligt, en smula nervöst.
•––––Det var en tidig snösmältningsdag
med ljum sol från en hvitblå vårhimmel,
ljus och blå och vekt beslöjad. Husraden
till vänster — nya praktpalats i rödt facad-
tegel och hvit sandsten — låg i fullt sol-
ljus, markiser för alla fönster. Till höger
sträckte sig hamnen full af skutor med
slappa grå segel, utspända till torkning,
och mellan master och riggar glittrade vat-
tenytan under vårbrisen. Men långt borta
bakom holmar och broar i försvinnande loin-
tain förtonade berg och husmassor terras-
formigt i hvitt, bländande soldis.
Med halfslutna ögon och ett matt, vår-
trött leende öfver läpparne sög hon in den
rena luften, som kom simmande från syd-
ost i långa, smekande drag.
Hon kände sin ungdom rinna bort. Hon
sörjde den i tysthet.
Och det var henne en smärtsam njutning,
på sådana ensamma turer, att drömma om
hvad som varit och hvad som kunnat vara,
att fantisera sig bort från det hem hon nu
kallade sitt och i tankarne lefva sina sorg-
lösa flickdagar om på nytt. Och dagar
som dessa — sådana veka, ljusa vårdagar,
som kommo helt oväntadt midt i vintern —
drömde hon mera än eljes.
Hon kallade dem sin längtans dagar.
Människorna hon mötte sågo föryngrade
ut. En bleklagd lärarinnna i sliten doffel-
kappa gick alléen fram i spetsen för en flock
glada, ostyriga barn, små vackra, välskötta
barn i sammetsmössor och plyschkappor och
med omsorgsfullt knäppta damasker.
En bröstsjuk författare i en droska satt
hopfallen i sitt hörn och hälsade henne
tankspridt.
Och där var tenoren ute på promenad,
rödblommig och vacker, med rocken upp-
knäppt.
Längre bort blef det mera folktomt. Två
officerare till häst betraktade henne i smyg;
hon kände deras blickar, ännu när de ridit
förbi. Hon visste, att de vände sig om efter
henne. Några skolgossar med gröna por-
törer sprungo förbi henne, röda och varma;
ett par af dem hade sälgkvistar med hvit-
ulliga knoppar i händerna.
— ■— På andra sidan bron var det tyst
och ensamt. Almarne stodo nakna, med
våta, svartbruna grenar, och bildade galler-
barrier mot sjön. Isen låg halfsmält, hvit-
grå och ojämn; här och där lämnade den
en fläck af vattenytan fri och blank. Men
i bergen till höger låg snön ännu hvit i
skrefvorna, nästan som nyfallen, i stora
drifvor.
Det droppade från kvistar och grenar.
Luften låg söfvande stilla . . . ingen prome-
nerande, så långt ögat nådde . . . rasslet
från staden trängde dämpadt igenom . . .
I djupa tankar red hon vägen fram.
Det var i går, i skymningen.
Det brann ljus vid pianinot, lågan fladd-
rade för hennes andedräkt. Hon satt för-
strödd och nervös och fingrade på något
rêverie, som han nyss lämnat uppslaget på
notställaren.
Hon kände hans ögon.
Han satt i soffhörnet med en plyschkudde
under hufvudet och tycktes djupt intresse-
rad af ett fat visitkort på divansbordet. Då
hon vände sig om, sänkte han ögonlocken
— ett par tunga ögonlock med fina blå
ådror. Han satt tyst och lugn, men hon
tyckte sig se nerverna skälfva under hans
blekgrå, i ljusskenet bronsfärgade hy.
Hon slutade med ett pianissimoackord
på mellantoner, lade undan nothäftet och
satte sig i en Chaiselongue vid fönstret.
Himlen låg matt blekblå åt väster. Lyktan
under fönstret var tänd och kastade en
bruten reflex upp åt taket, där en röksky
dröjt sig kvar.
Hon spratt till, när hon hörde hans röst.
»Ni har vetat det länge.»
Hon svarade icke. Hon kände på för-
hand sin stämma skälfva och vågade icke
tala. Hon kunde förråda sig.
»Ni har vetat det länge,» upprepade han.
»Ni har vetat det, sedan jag första gån-
gen såg er i ögonen. Man märker sådant
strax, när man har törstat så länge som ni
och jag.»
Hans stämma låg lugn och dämpad på
låga toner. Han log bittert, då han fortsatte :
»Eller ni tror kanhända inte, att jag har
törstat? — Ah . . . man hinner lefva så
litet, då man ständigt flackar världen rundt. »
Hon satt blek i sin Chaiselongue och lyss-
nade, endast lyssnade. Han vände hufvu-
det en smula, så att dagern från fönstret
föll på några gråa strån vid hans tinning.
Hon hade icke sett dem förut.
»Jag begär naturligtvis ingenting,» fort-
satte han. »Endast att få tala ut. Jag
begär icke det omöjliga, icke att få släcka
min törst, min febertörst...»
Han lät kudden falla och ändrade ställ-
ning. Så slog han upp ögonen och betrak-
tade henne oafvändt några sekunder, som
om han ville suga in hennes bild för all-
tid. Så sänkte han blicken och fortsatte
mattare :
»Det skall icke vara något sådant som
ställer kra.f på oss, på er och på mig, som
tvingar oss att bryta skrankor och kastar
oss i kamp med all världen. — Ser ni : vi
ha icke krafter till sådant, eller i alla fall
icke jag.»
Hon hade rest hufvudet med ett slags
trots vid det första, men vid fortsättningen
lät hon det sjunka tillbaka.
»Och det får icke heller blifva någonting
med lögn och förställning och stulen lycka.
Det skall vara ett blad, som icke får vissna
af sig själf, detta vårt minne, ett vackert
höstblad att pressa och lägga i dagboken.
— Det är i morgon jag reser.»
Han hade lämnat sitt soffhörn och stod
vid hennes sida. Hon visste, icke om hon
kunde stå––––hennes vänstra hand lekte
med en liten kedja på gueridonen vid fönst-
ret.
»Er hand. Ingen vet, när vi ses här-
näst. »
Hon gaf honom handen. Han kysste
den ... en gång, två . . . många gånger. . .
» Farväl. »
»Farväl.» .
Hon hörde icke sin egen röst. Hon tyckte
att han stod länge i dörröppningen och såg
på henne. Till sist blef han borta bakom
portièren.
Hon höll in hästen. Hennes kinder hade
fått en högre färg.
Hon hade slagit in på en annan väg.
Segelleden låg nedanför, isfri och blank,
ljusblå, med vårhimmelens färg. Det var
lif därnere. Det rasslade och bultade våld-
samt nere från hamnen; man lastade järn-
stänger.
Fartygen trängdes på strömmen.
En stor ångare med roströd vattengång
glänste i solen och lämnade efter sig en
lång strimma svart stenkolsrök.
Med slappa tyglar red hon vidare, i skridt.
Hjalmar Söderberg.
Iduns läkarartiklar.
(Eftertryck förbjudes.)
III.
Om bad- och brunnskurer.
Af D:r mfred Levertin.
(Forts.)
Ett sådant bad kan och bör tagas en gång
i veckan och kan utan ringaste fara begagnas
hela året om såväl vinter som sommar. Fak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
