Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 17 maj 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 IDUN 1895
besparingsmetod kallade lian halfbad. Med sin
skarpa iakttagelseförmåga fann han snart, att
detta bad. hade"en hel del välgörande egenskaper,
just beroende på dess egendomliga användnings-
sätt, och ända från den tiden räknar halfbadet
sina anor sona en af vattenkurens viktigaste
och mest begagnade badformer. Detta bad,
hvars grundkaraktär består af en öfverskölj-
ning af den badande med badvattnet, utföres
rätt olika på skilda kurorter, utan att man
kan betrakta denna olikhet som ett konstfel.
Denna öfversköljning kan utföras med händerna
eller medels vattnets påösning ur ett handfat,
som oupphörligen påfylles med badvattnet, me-
dels våta handdukar eller, som. det sker vid
hafskusten, genom frottering med hafstången,
som då oupphörligen neddoppas i det kalla
saltbadet.
Detta bad förutsätter ett kraftigt arbete hos
badbetjäningen, om den väl skall uträtta sin sak.
Der många halfbad gifvas, har man på Here
ställen tvänne badare, som arbeta härmed, och
badet förlorar ej därpå. Det afslutas vanligen
med ett par hyttor kallare vatten, som hastigt
slås öfver den badande. Temperaturen i half-
badet är växlande från 32—40° allt efter hvad
som därmed skall åstadkommas, om det skall
begagnas som afslutningsakt efter ett föregå-
ende uppvärmningsbad, om det skall användas
som afledande badform vid kongestioner åt huf-
vudet eller som dietetiskt medel eller som ett
lugnande nervmedel. Liksom temperaturen i
badet växlar äfven tiden för dess användning
från en till tre à fyra minuter. Badet är
kort, men ej mindre verksamt. En ej mindre
hälsosam regel lyder: gå på halfbadet! Yid
liafvet är det en synnerligen nyttig badform för
att förbereda begagnandet af de kalla bafsba-
den och har äfven där kommit i stort bruk.
Ofvanpå halfbadet bör man ej taga någon dusch
och ej någon neddoppning i kall bassin, detta
är ytterligt pressande och fullkomligt onödigt.
Såväl vid halfbadet som ännu mer vid afrif-
ning inträder hos vissa personer ökadt blodtryck
åt hjärnan med hufvudvärk, svindel o. s. v.,
detta häfves, om ansiktet och hufvudet tvättas
med kallt vatten före badet eller om man
tager en med vatten fuktad linnemössa på huf-
vudet.
(Forts.)
Hvad ”gubben vinter”
lämnat kvar.
En liten blomsterrevy för Idun
af S— m.
O
j£Lh, mitt herskap! Ni skulle bara ha sett, huru
1% miserabla mina blommor sågo ut i vintras.
Då skulle ni troligen utropat: »jo, den, hon
förstår sig visst på blomsterskötsel! Och så s.krif-
ver hon i Iduu om sina blommor! Fidonc, hvil-
ken humbug!»
Ja, det var riktigt väl, att jag icke fick nångon
nyårsvisit af er, mina damer. Och hädanefter är
jag icke längre rädd för edra besök, ty blommor-
na börja nu se rätt hyggliga ut igen.
Förvintern var ganska känbar för blomstren.
Och orsaken därtill? Jo, sen I, långt ifrån att
vara sträng, var »guben vinter» i stället hela
»förejulen» alltför mild i hågen. Blommorna trod-
de därför, att det ännu var sommar, och bjödo till
att växa, och så fingo de långa, tviniga, blekgröna
skott — heliotroper och fuchsier sågo ut som
något slags slingerväxter.
Huru noga man dock bör väga sina ord för att
de ej skola löpa fara att misstydas! Med anled-
ning af öfverskriften kunde »gubben vinter» lätt
bli’ misstänkt för att ha’ lagt embargo på de flesta
af mina älsklingar, och det vill jag visst icke alt
någon skall tro, ty — med få undantag hafva de
alla förblifvit vid lif. Â andra sidan torde för-
tjänsten därvidlag ej få tilläggas sagde gubbe,
utan — mig själf. Hur jag bar mig åt? — Jo,
jag lämnade blommorna i fred vida mera än nå-
gon vinter förut, och därför uppnådde jag också
denna gång ett bättre resultat än någonsin förr.
Jag skar ej af blad och grenar — t. ex. på helio-
troperna — efterhand som de vissnade ned. Vi-
dare lät jag bli alt vända på blommorna, vattna-
de så litet som möjligt — och »spritade» icke alls.
Först i mars började jag skära bort vissnade blad
och grenar och satte äfven om ett par blommor,
hvilka hade väl små krukor.
Och nu går jag att presentera mina blommor,
eller, rättare sagdt, dem ibland dem, hvilka synas
mig värda ett omnämnande i ldun.
Aralia, träd fram! Du är gammal nog att själf
föra din talan. Således: berätta oss dina lef-
nadsöden!
»Mjukaste tjänarinna, mitt nådiga herrskap! Ja,
Aralia är mitt namn. Jag bar visserligen också
ett tillnamn, men för alt säga sanningen, är jag
icke på det klara med, hur det egentligen lyder.
Men det vill jag säga, att medlemmarne af vår
släkt alltid hållit sig uppe, och att hvilken som
helst af oss i sina bästa år kan anses som en
prydad för den finaste salong. Den art, jag till-
hör, har vackra, gröna, 7- à 9 flikiga blad.
Jag är ful numera, men — jag har varit vac-
ker, och det är ej a’la, som kunna säga sig ha
varit det. Jag är född i Stockholm, men så sål-
des jag upp till norra Sverige. Vid den tiden var
jag väl ungefär ett år gammal — som herrskapet
hör, fick jag tidigt börja att pröfva på lifvets väx-
lingar. Här uppe i Norden har jag emellerlid växt
och frodats; jag har nu snart varit här åtta år.
Jag har under denna tid fått flylta en’gàng, men i
båda hemmen har jag haft min plats ej i, men invid
ett fönster beläget åt sydost, och, hvarjag bott, har
man haft den omlänksamheten att på andra sidan
gatan sätta upp en stor byggning för att skydda
mig mot den skarpaste solen — jag tror åtmin-
stone att detta varit meningen. Man har alltid
bestått mig med god jord, vatten endast då jag
varit törstig, men då rikligt. — I bland, då jag ej
fick vatten så fort som jag ville, brukade jag låta
mina blad (hvilka annars stodo utåt och uppåt)
tülika med stjälkarne få ett falt nedåt, och då gick
det sä bra för människohänder att föra mina eljes
slyfva stjälkar upp och ned. »Se, nu är Araiian
törstig!» sade man då. Det kan väl tyckas, som
om jag skulle farit illa af att få bli törstig, men
det bekom mig icke det ringaste. Ännu förra vå-
ren fick jag omkring 25 nya blad, under det att
jag ej förlorade på långt när lika många; också har
det aldrig varit så långt mellan stjälkfästena att
bladen behöft sitta och längta efter hvarann’.
Fyra gånger på åtta år har jag blifvit omsatt.
Antingen dröjde man den här sista gången för
länge med alt sätta om mig, eller också är min
tid förbi — nog af, jag är numera knappast en
skugga af »mitt forna jag.» Men om jag också
skulle »gå ut» — som människorna kalla det —
så har jag dock lämnat ett minne efter mig, en
liten Aralia, som artar sig bra — lofvar bli lika
vacker, som jag=själf varit. Barnet är nu snart 3
år gammalt. Ar 1892 en dag frampå sommaren,
när jag stod här vid mitt fönster, kom jag hän-
delsevis att se nedåt och upptäckte då vid min
fot ett par små blad, hvilka något liknade mina
egna. De syntes ha vuxit fram antingen från
min stam eller från roten (hvilketdera kunde jag
aldrig komma underfund med) och smögo sig tätt
intill stammen. Bladen växte till, och ännu ett
blad började skjuta fram. Så, efler en helt kort
tid, kom där en person, beväpnad med en hvass
knif, skar lös den lilla plantan och bar bort hen-
ne. Men det dröjde icke länge, innan jag fick
återse min planta — nu hade hon fått sin egen
burk och ett glas öfver sig. Till min stora glädje
placerades lillan i samma rum som jag själf, vis-
serligen på ett bord vid ett annat fönster, men
jag kunde ändå se ditöfver. Först syntes hon vilja
vissna, stjälkarna böjde sig, och bladen hängde
slaka. »Sköterskan» tog då bort glaset, höjde
varsamt upp bladen och satte ett par små stöd
under dem; sedan sattes glaset dit igen. Plantan
fick nu stå i fred så mycket som möjligt, och
man lyfte på glaset, endast då man ville känna
efter, om det var lid att vattna •—• en å två gån-
ger i veckan. Redan efter få dagar hade bladen
återtagit sitt friska utseende och stjälkarne rätat
upp sig, så att stöden kunde tagas bort, men det
dröjde rätt länge, innan plantan började växa.
Det tredje bladet i ordningen fick 3 flikar, och de
blad, hvilka sedan kommo, blefvo allt mera och
mera lika mina. »Lill-Aralian» har redan blifvit
omsatt två gånger. Hon står nu på ett bord helt
nära mig, och jag har min ögonfröjd af att se på
henne. När hennes blad bli dammiga, putsar
man af dem med en mjuk damtrasa eller dito
borste. Stundom tvättas de också helt lätt med en
svamp — man använder då kylslaget vatten. Jag
känner till det där, ty jag har själf blifvit behand-
lad på samma sätt. —Förra sommaren växte där
åter en liten planta vid min fot. Den skars lös,
sattes och »tog sig», äfven den. Men sågaf man bort
denna min yngsta, och därute i den grymma, kalla
världen bief hon vanvårdad och — dog. Kanske
skall också jag snart förintas. Dock, litet förr
eller senare, det betyder på det hela taget icke så
mycket. Vore jag människa, skulle det vara tank-
löst af mig att tala så, men jag är ju endast —
en blomma.
Ja, här har ni nu fått höra »gamla Aralians»
historia. Om den kan vara eder till nytta, så har
jag åtminstone icke helt och hållet lefvatförgäfves.»
Så långt Araiian. Och nu skola vi kanske fort-
sätta med presentationen. Här ha vi två stycken
växter, hvilka tillhöra ormbunksläktet. Den större
kallar jag vid högtidliga tillfällen — såsom t. ex.
föreliggande —- Adiantum flagrantissimum — det
slår så på den flata namnstickan i burken. Den
mindre däremot får nöja sig med alt kallas endast
Adiantum. »Hvarför så? De äro ju hvarandrai
alldeles lika,» säger ni. Ja, nu visserligen, men i
somras, då mina ormbunkar voro i normalt skick,
hade den, jag benämner Adiantum, betydligt min-
dre blad än den andra, ett förhållande, som ju
dock kunde ha sin förklaring däruli, alt de båda
exemplaren växt upp på hvar sitt håll, i olika
jordmån och temperaturförhållanden, och äfvenså
voro af olika ålder.
Den lilla Adiantum är ganska intressant genom
sin tillkomst. En person, som hade en växt af
detta slag, tog med nypan fatt i en af de fina
bladstänglarne och drog den rakt upp ur jorden,
satte den sedan på försök. Kanske hade någon
liten rotdel, fast »osynlig», följt med stjälken, ty
bladet »tog sig*.
Min flagrantissimum köpte jag i somras från
ett drifhus. Trädgårdsmästaren påstod, att växten
icke skulle lida af flyttningen, men själf hade jag
föga hopp om att den skulle öfverlefva vintern.
Verkligen vissnade också alla bladen så smånin-
gom under första delen af vintern — i början af
januari voro de alla sin kos. Hade jag förvattnat
min vackra »ormbunke»? Jag fann att stjälkarne
(»sljälkstubben» stod ännu kvar) voro lindrigt an-
gripna af mögel, och att det luktade liksom un-
ket ur jorden. Jag behöfde emellertid ej länge fun-
dera på saken, ty redan i samma månad började
ett och annat nytt litet blad skjuta fram, och,
som ni ser, är där nu en hel liten buske af spä-
da, ljusgröna blad. Måtte jag nu bara få vackra-
re fason på växten, än den hade vid inköpet.
Dessa ormbunksarter tåla troligen icke vid att stå
trångt. När jag köpte »flagrantissimum», hade
den några dagar stått i en grupp af växter och
var alldeles flat på ena sidan, och hur jag vände
och vände på den, ville den ändå fortfarande hålla
sig sned. (Slut i nästa n:r.)
Up notisboken.
Kronprinsessan afreste, enligt hvad ett från
Venedig ingånget telegram meddelar, i tisdags till
Pallauza vid Lago Maggiore för att som i dag
inträffa i Karlsruhe. Kronprinsessans hälsotill-
stånd är fortfarande godt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
