Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 17 maj 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 1D U N 159
Teater och musik.
Kungi. operan. Det tredje partiet, hvari hr Götze
■uppträdde som gäst harstädes, var som Faust i
Gounods opera af samma namn, hvilken uppfördes
i måndags. Detta uppträdande var egentligen som
helhet betraktadt hvarken bättre elller sämre än
de båda föregående. Visserligen lyckades sånga-
ran ganska bra i första akten samt med fjärde
aktens dryckesvisa och i trion mellan Faust, Me-
listofeles och Valentin, hufvudsakligen på de stäl-
len, där han fick forcera sin röst. Däremot voro
bristerna i de vekare momenten, t. ex. i trädgårds-
scenen, mycket märkbara. Äfven beträffande detta
parti måste vi konstatera, att vi hafva en ojäm-
förligt mycket bättre representant här hemma, Nå-
got lifligare bifall förspordes icke heller från den
ej just särdeles talrika publiken.
1 går skulle ett nytt gästspel begynna, nämligen
den fransk-amerikanska sångerskan fru Vehon-Hal-
vorsens uppträdande som Violetta i op. »Den vilse-
förda», hvilket parti hon redan för trenne år sedan
utförde harstädes.
I morgon åter gifves för första gången »Hans
och Greta», sagospel i tre bilder af Adelheid von
Vette, musiken af Engelbert Humperdinck, samt
»Navarresiskan», opera i 2 akter af Massenet.
K. Dramatiska teatern bjöd i lördags på ett nytt
program, som — om vi frånse den inledande en-
aktaren — var af högt värde och intresse. Wil-
brandts s. k. lustspel »Ungdomskärlek» är, som
antydt, allt annat än lustigt, men betydligt banalt
och genomklumpigt och borde helst aldrig ha kom-
mit upp på denna teaters spellista. Ej ens fru
Hartmans hjältemodiga ansträngningar att afvinna
en ny backfischroll en smula humör kunde upp-
hjälpa det sorgmodiga fiaskot.
En rik ersättning erbjöd dess bättre Jean Riche-
pins därpå följande komedi på vers i tre akter,
»Fribytaren», en genom sin enkelhet sublim, men
likväl kraftigt färgmättad dikt till hafvets och sjö-
manslifvets lof, hvilken ej kan undgå att gripa
hvarje för poetisk stämning mottagligt sinne.
Den gamle bretagniske sjömannen Legoëz (hr
Hillberg) har förlorat alla sina söner, sjömän så-
som han, på hafvet, men han håller delta haf
lika kärt ändå, ja, det är föremål för hans formliga
dyrkan. Hans sonson Pierre har rest bort för
femton år sedan, utan alt låta höra af sig, men
han väntas dagligen med en nästan vidskeplig
visshet af gubben, af änkan efter en af sönerna,
Marie-Anne (fru Littmarck), och hennes dotter Ja-
nik (fru Sandell), hvilken, ehuru hon blott var
ett femårigt barn, när den tioårige Pierre gaf sig
ut, betraktar sig och betraktas såsom hans tro-
lofvade. Anländer så en vän och länge skepps-
kamrat till Pierre, en rask sjöman Jacquemin (hr
Skånberg), medförande jämte dennes sjömanskista
den nästan säkra vissheten om hans död. Innan
han ännu hunnit förklara saken för någon mer
än Marie Anne, låter man gubben Legoëz tro, att
Jacquemin är Pierre, för att därigenom bespara
den gamle farfadern en krossande hjärtesorg, och
lilla Janik, som tror detsamma, förälskar sig i
honom. Men den rätte Pierre (hr Olsson) hem-
kommer, icke från sjön, utan från Mexiko, där
han blifvit lycklig diamantgräfvare. Den härige-
nom uppkommande konflikten, som hotar att för-
störa allas lycka, löses dock omsider så, att Pierre
ensam återvänder och Legoëz gifver Janik åt
Jacquemin, som förblifvit hafvet trogen.
Utförandet var i det hela värdigt och verknings-
fullt. Särskildt gaf hr Hillberg mycken kraft och
karaktär åt den gamle sjöbjörnen, och hans de-
klamation af versen kan gälla som mönstergill.
Fru Sandell spelade med innerlighet och värme.
Hr Skånbergs Jacquemin föreföll kanske väl vek
och osäker, men hr Olsson gjorde af Pierre en
karaktäristisk och präktig typ. Fru Littmarck
tillfredsställde minst, men totalintrycket af det
beaktansvärda diktverket var dock synnerligen
gynnsamt och publikens bifall lifligt.
August Lindberg med sällskap uthärdar fortfaran-
de konkurrensen med de härliga vårkvällarne på
Vasateatern och gör det med all önskvärd artistisk
honnör och framgång._ 1 måndags bjöd han oss
på Hamlet. August Lindbergs ypperliga Hamlet-
tolkning torde vara en prestation, vid detta laget
känd och skattad öfver snart sagdt hela vårt land;
endast för hufvudstaden är ett dylikt tillfälle alt
njuta af stor tragisk konst numera allt för säll-
synt.
Den skickliga regien präglade alltigenom upp-
sättning och samspel. Fru Dorsch gaf drottnin-
gen, och särskildt den stora uppgörelsescenen med
sonen nådde genom hennes värdefulla biträde en
gripande verkan. Fru Lindbergs Ofelia förtjänar
ock varmt lofordas; särskildt framstår utförandet
af vansinnighetsseenen i fjärde akten lifligt för
minnet. Äfven birollerna sköttes med förtjänst,
och den talrika publiken kvitterade sin kväll med
skallande bifall.
Neruda-soarén, gifven i fredags af fru Vilma Nor-
man-Neruda (lady Hallé) med biträde af hennes
syskon, fru Maria Arlberg-Neruda och prof. Frans
Neruda, samt förste hofkapellmästaren Conrad
Norclqvist, torde få räknas som en af de allra
yppersta musiktillställningar, som under de senaste
ären förekommit härstädes. Det var här verkligt
stor konst man bjöds på. Ett så ypperligt sam-
spel, en så nobel och alltigenom stilenlig uppfatt-
ning har väl här sällan förnummits. Det erinrade
oss verkligen om den berömda Joachimska kvar-
tetten i Berlin. Bifallet från den öfverfyllda salon-
gen blef för hvarje sats allt mera stormande och
ville till slut knappt taga en ända. Säkert är, att
denna musikafton sent skall förgätas af dem, som
voro nog lycklige få öfvervara densamma.
Grefvinnan Math. Taube’s musiksoaré i Musikaliska
akademien sistl. tisdag hörde ock till dessa min-
nesrika musikaliska högtidsstunder, som mera
sällan förekomma. Soarén gafs till firande af 25-
årsjubileet af den aktade soarégifvarinnans första
uppträdande som sångerska å k. operan härslä-
des. Och alltsedan hon där som Bertha i »Niirn-
bergerdockan» med ens slog sig igenom och till
den dag som är har hon varit publikens förkla-
rade gunstling. Det var därför ej underligt, att
Musikaliska akademiens stora sal i tisdags fyllts
af en beundrande publik ur alla klasser, hvilken
ville bringa den framstående sångerskan sin hyll-
ning. Och efter hvarje nummer, nu liksom förr
utfördt med den mest fulländade teknik, den var-
maste känsla och det Ijufvaste behag, inhöstade
grefvinnan Taube den rikaste blomsterskörd samt
till sist en ståtlig lagerkrans af gediget silfver,
gifven af vänner och beundrare. Och applåderna
ville aldrig sluta. Efter programmets sista num-
mer, recitativ och aria ur »Niirnbergerdockan»,
satt publiken, bland hvilken konungen, kronprin-
sen och prins Carl tagit plats på främsta bän-
ken, orubbligt kvar och gaf sig ej förr, än soaré-
gifverskan sjungit ytterligare ett nummer. Så
följde nya ovationer, som tydligen uttryckte pu-
blikens förhoppning om att ännu många gånger
få höra den sångerska, som har så rika skatter
att bjuda af sin konst. Hvad grefvinnan T. varit
för vår operascen framgår af den biografi öfver
henne, som förut varit införd i Idun.
Synnerligen värdefullt bidrag lämnades af fru
Edling, professorerna Hallström och Neruda samt
förste hofkapellmästaren Nordqvist, konsertmästa-
ren Aulin och en musikälskare, hvarjämte fröken
Alfhild Larson i ett par nummer allöste prof.
Hallström vid ackompanjemanget.
%
Tant Lottens norska resa.
I’
Berättelse för Idun
af
Vera Verle.
(Forts.)
! et var således ej längre att hoppas på att
modem skulle komma, och Lotten vågade
ej ännu en gång uppmana henne därtill,
då gossens tillstånd var mycket växlande.
Ena dagen var han så mycket bättre, att
Lotten började triumfera öfver doktorns för-
utsägelser, och dagen därefter var det åter
sämre. Och lika ofta växlade det med Lot-
tens beslut att fara. Den väntade lärarinnan
var för länge sedan kommen och ännu dröjde
hon ; i dag var Daniel så mycket bättre, och
hon beslöt att resa i morgon, men när mor-
gondagen kom, hade hans tillstånd åter för-
sämrats, han ropade ständigt på henne och
ville att hon skulle sitta vid hans sida. För
hela världens skatter skulle icke Lotten då
kunnat lämna barnet. Det var dyrbara stun-
der, som hon tillbragte vid hans säng, då hon
talade med honom om den gode barnavännen,
som har alla små så kära, och om hans so-
liga himmel, där lifvets träd växa, som bära
gyllne frakter, och om huru Jesus öppnar
denna himmel för de små barnen, som kom-
ma till honom. De mörka, sorgsna ögonen
hängde vid hennes läppar — något sådant
hade Daniel aldrig hört förr, så hade ingen
talat med honom, ingen bedt med honom.
Nu var det, som om en ny värld öppnat sig
för det stackars sjuka barnet, och han hade
mycket mer intresse för denna värld än för
den, där han nu lefde — tant Lotten hade
ju sagt, att han snart skulle få komma till
himmelen, och detta tycktes för Daniel alls
icke otroligt. Han hade ju helt nyligen le-
gat därhemma i det mörka fuktiga rummet,
där han blott sett en hög, dyster vägg midt
emot och aldrig en stråle af sol, så hade han
rest en enda dag och så var han här, midt
ibland solsken och gröna, vackra träd hvart
han såg sig omkring. Här bars han hvar
dag ut på en veranda, där han kände den
friska, ljumma vinden spela omkring sig, såg
blommorna och hönsen och den blanka sjön
— allt så vackert, så lyckligt. Hemma i
staden hade han alltid fått ligga och se till
sina små syskon, då modren var ute, och då
gällde det att passa på att de icke gingo för
nära spiseln eller föllo ut genom fönstret, me-
dan han låg där hjälplös; — här blef han
vårdad och omskött och tant Lotten berätta-
de honom om ett ställe, där det var ännu
vackrare än här, och där man väntade på
Daniel.
»Jag far väl dit på järnväg?» frågade han
en dag.
»Nej, det kan du inte göra.»
»Men, hur kommer jag då till himlen?»
»Änglarne skola bära dig dit, lille Daniel,»
svarade Lotten.
Några ögonblick teg Daniel, därpå sade
han :
»Det blir inte svårt för dem. Mor säger
alltid att jag är så lätt.»
Lottens ögon fylldes af tårar. »Om I icke
värden såsom barn» — detta skriftens ord
kom åter och åter för henne. Detta lilla
barn hade ingen jordisk packning att lösgöra
sig ifrån, han sörjde icke för afskedet — han
skulle ju få återse dem han höll kär — tid
och rum funnos icke till för honom. Och
hon själf — huru många omsorger hade hon
icke i detta lif! Tänk, hur hon hade packat,
hur hon hade måst inlåsa och förvara sina
få jordiska ägodelar för att under sin korta
frånvaro skydda dem för tjufvar, mott och
mal ! Ack, hade hon ej för mycket, som
hämmade hennes vandring mot målet?
Huru hade icke Lotten läst och studerat
för att sätta sig riktigt in i sin resa till
Norge! Här låg nu ett barn, som skulle
företaga den längsta af alla resor, och det
var hoD, som skulle visa honom vägen, det
var hennes hand, som skulle leda den späda
barnasjälen •— kunde hon väl draga undan
denna hand?
Lotten stannade. En vecka, två veckor,
tre veckor — då kommo änglarne och häm-
tade Daniel, och de sista ord hon hörde
från hans läppar voro: »Kom snart efter och
tag mor med!» Med sin sista kraft höll han
kvar Lottens hand, och hans bristande ögon
sökte hennes. Det sjuka, lidande barnet hade
gått till ett land af evig hälsa och fröjd.
Då Lotten tre dagar därefter följt den lilla
kistan till grafven och återvände till det tom-
ma sjukrummet, kom åter tanken på afresan
för henne. Men hennes häpnad blef stor, då
hon i almanackan såg, att man redan räk-
nade den elfte augusti. Hvart hade tiden
tagit vägen? Nu återstod henne endast ader-
Extra fin Marsala (Qualité Inghilterra) härslädes lagrad sedan 1891. Vid
undersökning af härv. handelskemist befunnen enl. analys
fullgod. Pris kr. 1:25 pr butelj. Finnes endast hos
K. A. Hydahl & C:
Stockholm, 2 Stxircplan 2
.Riks- och Allm. telefon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
