Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 24 maj 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 î D U N 1895
hade de svunnit hän, dessa unga kinders
rosor? I krusiga lockar föll det guldbruna
håret öfver den hvita pannan till ett an-
sikte, som trots de infallna, färglösa kin-
derna, trots de djupt liggande, feberlysande
ögonen och de trötta, bleka läpparne dock
ännu vittnade om den ljufva skönhet, som
en smygande farsot härjat, livars frö he-
ter oundviklig död. En gång ett lyckans
skötebarn, omgifvet af glans och rikedom,
bedårande och hylladt ... så ett kort år af
sköflande sjukdom . . . och nu? En viss-
nande blomma, som vill falla från sin stän-
gel, en låga, som vill slockna. Våldsamt
hade det kommit öfver henne, midt i den
rosiga glädjen, utan förebud, utan varning,
och outrotligt bitit sig fast i hennes unga
bröst. Läkarne hade tröstat och ordinerat,
man hade sändt henne till Nizza, från Nizza
till Meran, så öfver hafvet under Kairos
palmer, så åter tillbaka till hemmet och
därifrån till Quarneros sköna strand, ej
längre för att söka hälsa, blott för att dö
under en blå himmel, i smekande luft, i
blommors doft. Och så plötsligt.. . detta
otänkbara, detta under, som gaf allt det
döda hoppet nytt lif!
Hvad som nu med ens talade ur dessa
stora glänsande ögon, var icke längre dö-
dens stela blick, det var ett nytt lifs upp-
flammande ljusning. Ännu i går den före-
stående döden, ett obevekligt öde, i hvilket
hon redan fogat sig med smärta, kval, för-
sakelse — och i dag, sedan en minut, vin-
kande räddning, en säker läkedom! Var
det då troligt, var det fattbart? Upprörd,
skälfvande, grep den sjuka med sina smala,
vaxhvita fingrar krampaktigt fast i det blå
sidentäcket, som låg bredt öfver hennes
sköte. Med drömmande blickar hängde
hennes ögon vid faderns läppar, fadern, som
stod där inför sitt barn, knappt mäktig sin
rörelse, halft skrattande, halft i tårar, ännu
hållande i handen tidningsbladet med Mes-
siasbudet, som på en enda dag från Berlin
-gick ut öfver all världen, likt en mäktig
våg af hälsa och välsignelse. På den sju-
kas eljes så bleka kinder brann den plöts-
liga glädjens rodnad, och medan hennes
halföppnade läppar darrade under törstiga
andedrag, stammade hon med kväfd stäm-
ma: »Tror du på det, far . . . tror du?»
»Ja, mitt barn, ja, ja, ja! Jag tror! Det
är ju inte en charlatan, som bringar en
sensation till världen ! Det är en allvarsam
vetenskapens man, som icke talar, förrän
han är säker på sin sak! Lili, mitt barn,
det är sanning, ett underverk visserligen,
men dock verklighet! Du skall icke dö, nej,
nej, min älskling, lefva skall du! Vi skola
resa, barn, redan i dag . . . och så två da-
gar . . . och vi äro i Berlin, hos honom, hos
räddaren! »
»Far ...» Tungan svek henne, en jublan-
de snyftning bäfvade genom hennes bröst,
och medan heta glädjetårar strömmade ned
från hennes ögon, tryckte hon skälfvande
händerna mot det brännande ansiktet. Så
grep hon åter plötsligt efter faderns hand:
»Vet mamma det redan?»
»Nej, barn. Du vet ju, att hon sofver.
Hon har vakat hela natten hos dig och var
så trött...»
»Gå, far, gå, jag ber dig, väck henne,
säg henne det. . . Hur hon skall fröjdas ...
med mig . . . med mig ! »
Han ville ej lämna henne ensam, men
hon bad och bönföll, hon skrattade och grät,
och så gjorde han henne till viljes och skyn-
dade därifrån med snabba steg.
Och Lili satt där, det fina lilla hufvudet
tillbakalutadt i den mjuka kudden. Hon
stred icke längre med sina tårar. Med de
bäfvande händerna knäppta i knäet blic-
kade hon med skimrande ögon . . . hvart-
hän? . . . Hon såg ej den ljusa himlen med
dess sol, ej den vida stranden med dess
bjärta färger, ej palmernas grönska, ej det
blå hafvet, som med lena böljeslag gungade
mot klipporna, då en lätt vind började an-
das öfver vattnet.
Allt detta sågo ej hennes drömmande
ögon, hvilka endast alltjämt blickade in i
ett enda, underbart något : in i hennes åter-
vändande, sköna, nya lif ! Och hennes själ
flög . . . det var henne liksom Chioggiobåten
där längst ute, hvilken legat död i stiltjen
och nu, då den nyväckta brisen strök mot
dess master, likt en svan spände sina hvita
segel till flykt.
Palmernas solfjädrar, lagrarnes grenar,
alla trädens toppar vaggade i den friska
vinden, allt hastigare höjdes hafvets vå-
gor, och deras brus och skvalpande mot
strandens klippor nådde Lilis öra som en
smekande musik, på hvars ljufva rytmer
hennes skimrande drömmar gungade fram.
Hon gaf ej akt på den stickande smärta,
som plötsligt skar igenom hennes bröst . . .
det var ju endast glädjens smärta, hon
trodde sig förnimma . . . och det gick
också hastigt öfver . . . och det blef henne
så godt och lätt om hjärtat, som hade det
vinkande hoppet, vissheten om hennes nära
räddning redan varit nog att läka henne.
Så godt och lätt. . . hon var till mods, som
vandrade hon med vingade steg öfver vår-
gröna ängder, långt bakom henne den kalla,
mörka natt, hon hade undflytt, framför
henne endast ljus och värmande sol, och
rundt om blommor, blommor dem hon bröt
med omättliga händer . . . och ur en hvar
af dessa knoppar doftade lifvets tjusning
henne till mötes. Hvad hon sedan så länge
hade begraft i sitt hjärta, alla dessa under
tårar jordade minnen, de stodo nu upp till
nytt lif, togo väsen och gestalt. . . det
vackra, trefna hemmet, vännernas glada
pladder, vinterfesternas muntra yra, den
stora stadens eggande, brokiga lif, sällskap,
musik, teater . . . lycka och kärlek.
Hvarje fiber skalf i hennes själ, hennes
hjärta klappade i brännande lycksalighet,
då han plötsligt stod inför hennes dröm-
mande ögon, med sin stolta, manliga håll-
ning, det ädla hufvudet, så som hans vana
var, lutadt en smula åt sidan, med de klo-
ka, lugna ögonen och det tankfulla leen-
det . . .
» Georg ! »
Hon uttalade ej namnet, hon tänkte och
kände honom blott, ty hennes läppar voro
som förstenade. . . hon ville sträcka armar-
ne efter honom, men där lågo liksom olös-
liga band öfver hennes kropp, en ljuf för-
lamning . . .
Han står vid hennes sida, hon förnimmer
hans milda andedräkt, förvirrad ser hon
upp emot honom, och hans blickar sänka
sig genom hennes ögon, djupt, djupt i hjär-
tat . . . som den gången, den första aftonen.
Och hon känner allt på nytt, livad hon
under skygg och salig bäfvan erfor denna
sömnlösa natt, under alla de följande da-
garne, då han åter och åter vände tillbaka.
Och sedan . . . sedan hade det där andra
kommit, det fruktansvärda, det förfärliga,
som skiljde dem från hvarandra, midt i de-
ras kärleks spirande vår. Under långa pin-
samma månader hade de uthärdat skils-
mässan, därefter hade hon som den allra
käraste julklappen utbedt sig hans besök
vid Rivieran. Han kom . . . och åter känner
hon den brännande smärta, som då for ge-
nom hennes själ, när han stod inför henne,
med förskräckta ögon och blekt anlete, ej
mäktig ett ord. Sedan talade han visser-
ligen . . . tomma ord, som dock klingade så
sällsamt, så ångestfullt. Och då han läm-
nade henne, med en tung suck, med fuk-
tiga ögon, då hade hon kastat sig om sin
moders hals: »Mamma! Han älskar mig ju
ändå, jag vet det, jag känner det på tryc-
ket af hans hand, det står skrifvet i hans
ögon . . . hvarför talar han då ej ? »
Och modern hade snyftande omfamnat
henne med bägge sina armar: »Han kan
inte, barn, han får ju ej ! »
Då hade vissheten kommit öfver henne. . .
och om hon också ännu var vid lif — i den
stunden hade hon döden dött!
Och nu . . . nu! Hon ligger i grafven med
lefvande sinnen . . . midt i dödstystnaden
plötsligt ett steg . . . Frälsarens steg, hvil-
ken kommer till Jaïri sofvande dotter för
att uppväcka henne från den eviga natten
till en ny dag.
Hon ligger tillbakalutad bland sina kud-
dar, stel och orörlig, med slocknande ande-
dräkt, dock äro skratt och gråt i hennes
själ, jubel och snyftningar. Liksom ett
saligt rus omsvepes hennes sinnen, i hvirf-
lande flykt rasa bilderna förbi hennes svind-
lande ande . . . den skakande resvagnen, som
snäcklikt krälar fram till Matuglias bangård,
det sjunkande Abbazia, det försvinnande
hafvet, Karst med dess snö, den flygande
färd öfver rasslande skenor . . . och nu en
väldig stad . . . alla gator fyllda af trän-
gande människor, alla med döden i sina
ögon, och alla följa de samma väg, som
på en vallfärd . . . hon själf midt ibland
tusenden . . . och där, liksom på en kateder
i en föreläsningssal, nej, på marmortrappan
till ett tempel står en man med skäggigt
anlete, nära gubbåldern . . . likt tvänne so-
lar lysa hans ögon . . . och med handen
vidrör han alla, som stappla fram till ho-
nom . . . nu träder äfven hon dit fram, han
stryker henne endast med ett finger, och
dödens tecken är utplånadt från hennes pan-
na, hon andas ut, så djupt, och känner
redan, hur allt sjunger och flammar inom
henne i ett nytt lif, en ny lycka, den gamla
kärleken. Skrattande och gråtande, i öfver-
mänsklig fröjd, tränger hon sig ut från alla
de jublande människorna, och nu fångar en
man henne i sina armar, en sällhetsdrucken,
han trycker henne till sitt bröst, han sluter
henne till sitt hjärta, så fast, så tätt. . .
»Ack, inte så häftigt, älskade! Du kväfver
mig . . . mitt bröst. . . mitt bröst...»
Och allt uppslukas i smärta och salighet.
Sakta rassla palmernas solfjädersblad, när
vinden slår dem mot hvarandra. Hafvet
sorlar och plaskar : på dess växande böljor
skönjes ej något segel mer. Chioggiobåten?
Hvart har vinden fört den? Ut på vidder-
na? Hemåt?
Brådskande steg närma sig öfver par-
kens sand.
»Är det väl möjligt, vågar jag tro det?»
stammar en kvinnostämma i vemodig fröjd.
»Tro, tro, och om du saknar mod att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
