Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 24 maj 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166 IDUN 1895
Vattenbehandlingen fordrar eftertanke och
förstånd; dess missbruk kunna vara ödesdigra
nog. Förvånande äro också huru litet dessa
gåfvor begagnas af de badande — är väderle-
ken t. ex. en dag kall och ruskig, kan det
ibland vara bättre att afstå från dusch eller
kalla bad än att utsätta sig för farorna af en
uteblifven eller försvårad reaktion. Man tyc-
ker att detta faller alldeles af sig själft, men
vår mångåriga erfarenhet talar häremot. Till-
råder man t. ex. patienten att under sådana för-
hållanden för några minuter i ett varmluftsrum
söka förhöja hudtemperaturen, veta vi af er-
farenhet, huru ett sådant råd kan missbrukas
och öfverdrifvas. — Vi äro därför mera be-
låtna, om våra pat. äfven i minsta detaljer
begära råd i alla dessa ting, än om de söka
att handla på egen hand.
Nu skulle väl duschen vara slutbehandlad,
men ännu återstår det oss att nämna några
ord om dess användning som folkbad — ett
bruk mycket gängse i Tyskland.
Det är en tysk hudläkare vid namn Lassar,
som varmt ifrat härför, och som verkligen i
Tyskland på många ställen fått dem införda.
De tempererade duschbaden eller, som de
bruka benämnas, de Lassarska, voro så anord-
nade, att åt hvarje badare utminuterades en
mindre kvantitet ljumt vatten, från 20—60
liter, samt sedermera efter behag kallt vatten.
Badets största betydelse var dess stora billig-
het, såväl till anläggning som drift. Ett så-
dant bad med tvål och handduk kostar i Tysk-
land 10 pfn. (omkring 10 öre i vårt mynt).
Denna badform kan visserligen erbjuda en
och annan fördel, men dessa motvägas af an-
dra större olägenheter. Det är föga passande
som vinterbad, åtminstone för vårt nordiska
klimat. Arbetaren vill i sitt bad ej blott be-
frias från hudytans smuts, utan han önskar i
lika hög grad, att badet skall skänka honom
välbehag samt rekreation. Utgår man från
denna synpunkt, äro vi fullt förvissade om,
att denna badform aldrig skall i vårt land
vinna framtid. Försök, som gjorts härmed,
hafva också till full evidens bevisat våra åsik-
ters riktighet. Bad i denna form kunna ej
täfla med badstubadet eller med det varma
helbadet. Det tyska skolbadet är inrättadt
efter dessa grunder, och som ett mycket för-
ordadt medel i de tyska hygieniska folkskrif-
terna var det ju helt naturligt, att det äfven
i vårt land skulle få sina varma förespråkare.
En god modifikation af denna metod har af
öfverläraren i Nikolai folkskola i Stockholm,
herr S. Nilsson, införts. Här är tvagningen
mera tillgodosedd, duschens temperatur mera-
lämpad efter våra vinterförhållanden från 30—
15 gr. Anläggningskostnaden där för en så-
dan inrättning belöper sig till 2,360 kr., drift-
kostnaden gick t. ex. 1893 till 257,2-5, och man
lämnade härför detta år omkriDg 7,000 skolbad
samt 80 helbad.
Ourman förordar nu för samma ändamål in-
rättandet af ett mindre varmluftsrum med en
temperatur af 40°, där tvagningen sker med
varmt vatten och som sedan efterföljes af en
kort, måttligt kall dusch eller doppning i en
sommarvarm bassin. Kostnaderna härför ställa
sig ej synnerligen höga, om detta klokt inrät-
tas. Curmans råd har följts vid ett par andra
af Stockholms folkskolor. Hvilken af dessa
metoder vi anse bäst, ämna vi ej här disku-
tera; hufvudsaken blir, att skolbarnen få sig
ett välbehöfligt vinterbad.
Det är af stor betydelse att redan här i
folkskolan vänja barnen vid bad, så att de
tidigt må erfara vikten af hudens skötsel och
vård, och från dem sprider sig kunskapen här-
om till föräldrarne, liksom det för alla dessa
barn blir, vi hoppas så, en nödvändighet att
under sitt kommande lif vidhålla denna vana.
Må det för ett ögonblick tillåtas oss att gå
något utom ramen för vårt ämne, då vi våga
uppmana de kvinnor, som intressera sig för
framtidens sanitära och hygieniska spörsmål att
göra ett besök i Nikolai folkskolas badlokal
eller någon måndag eller tisdag på Sturebadet
kl. 10—11 f. m., då vid pass J00 folkskole-
barn från Jakobs församlings skolor där få sitt
vinterbad. Ett sådant besök skall hafva större
betydelse för eder själfva, än I kunnen fatta,
och mycket bättre än vår penna skall den be-
låtenhet och glädje, som strålar ut från bar-
nens anleten, visa eder vinterbadens betydelse
och nytta.
(Forts.)
Hvad ”gubben vinter”
lämnat kvar.
En liten blomsterrevy för Idun
af S—m.
(Slut från föreg. n:r.)
I blomsterböckerna står, att ormbunkar ofta
skola bespritas med kylslaget vatten, men jag bar
trott mig finna, att de ömtåliga stjälkarne och bla-
den på mina båda exemplar Adiantum icke varit
synnerligen tacksamma, då de någon enda gång
undfägnats med ett fint regn ur min lilla blom-
spruta — bladen ha genast blifvit nedtyngda där-
af. Men huru aflägsna dammet? Ja, det är ett
problem. Det bästa, man kan göra, är troligen
att, där sman så hafva kan», ställa Adiantum i
damfritt eller möjligast damfria rum (dit säker
ligen alla både små och stora blommor gärna gjor-
de sällskap). En något skuggig plats torde bäst
passa Adiantum.
Se bär, en liten Aucuba japonica! Men »liten
blir väl stor». Detta exemplar var skott somma-
ren 1893. Liksom Araliaskottet fordrade det en-
dast att få stå i ro under ett glas och få vatten
i rättan tid, ingenting vidare — och så »tog det
sig». Ancuban är särdeles lättskött, att döma
efter mitt exemplar. Och de gröna bladen med
sina gula fläckar äro bra prydliga, eller hur? 1
en framlid bör denna växt bli hvad man kallar
»stilig».
En annan växt, också den lättskött och värd
att på det varmaste rekommenderas åt dem, som
älska bladväxter, är denna buskärtade Begonia
med något »krypande» stammar — hvilka dock,
bundna vid stöd, kunna förmås att växa tem-
ligen rakt i höjden — vackra, långsmala, sneda
blad med små, hvita fläckar och hvita, något obe-
tydliga blommor. När växten står i solen, blir
undersidan af bladen röd, och när ett nytt blad
kommer fram, är det att börja med rödt eller
rödgult. Denna Begonia är vacker året om. Fort-
plantas lätt genom skott. (Om en blomsterodlare
till professionen finge läsa detta, skulle han nog
anmärka mot ordet »skott», ty hvad jag kallar
skott, det skulle han troligen benämna stickling.
Men då skulle jag säga: »Min bäste herr fackman,
blanda er icke i den saken ! Vi amatörer ha må-
hända vårt eget »blomsterspråk», men — vi för-
stå hvarann.)
Låt oss nu fortsätta vår rond! »Hvad är detta
för en vacker planta med sammetslena, gråskif-
tande liksom randiga blad,» frågar ni. Jo, det är
en Gloxinia, blommande i somras första gången,
röd- och hvita blommor. Den har nu redan sex
blad. En rätt försigkommen unge för att vara
uppfostrad i boningsrum! Eller huru tycken ni?
Där midt emot står också en »sexblading». Den
har aldrig haft några blommor — skulle ha blom-
mat i somras, men blef försenad. Det var som
så att fröet, stort som ett störra snuskorn, sattes
nu i vår 2 år sedan. Där bief en liten planta,
och en rotknöl bildades. Plantan blef ganska stor
och kraftig, men, rätt som det var, stannade hon
i växten — jag tror det var förra våren. Så
började hon se sjuk ut, då tog jag upp henne ur
jorden. Rotknölen hade ruttnat, och nu sattes
den friska toppen, som rotade sig. I höstas vissna-
de bladen ned, men snart började de nya bladen
skjuta fram. Nu frågar jag bara: hvad är egent-
ligen kvar af den växt, hvartill fröet för två år
sedan sattes? Ingenting, förstås! Nytt alltsam-
mans! Men ändå, när »gloxen» blommar i som-
mar, som den säkerligen gör, om den får lefva,
kommer jag att tala om den som »den ’glox’, som
sattes för två år sedan.» — Här ser ni en liten
gloxinia, som har en liknande historia, och den
där under glaset ar den tredje af min »glox-skara»,
som aldrig blommat, men så får jag också tre nya
sorters gloxinier att glädja mig åt i sommar —
det synes på bladen, att de tre exemplaren äro af
oiika slag. Den här plantan sattes som skott i
höstas. Som ni ser, har hon tagit sig — det är
en gredelin och hvit sort. Den där är äfven gre-
delin, ehuru af annat slag. För resten är det
bara dupletter.
Jag hade vid vinterns början icke mindre än
12 större och mindre gloxiniaknölar, af hvilka 3
st. småttingar iågo lösa i jorden. Endast den
minsta af de tre sistnämnda har ruttnat — alla
de öfriga se friska ut, och, på två undantag när,
hafva de alla börjat »skjuta».
Det är förvånansvärdt, hvilken lifskraft som
linnes hos gloxinierna. Genom min försumlighet
vissnade en gång en hel rad späda gloxinieplan-
tor. Solen hade någon stund fått fritt skina på
burken, hvari de växte. Troligen hade detta icke
gjort någon skada, om jorden varit tillräckligt
fuktig. Nu däremot sögo solstrålarne snart upp
den smula fuktighet, som fanns, och sedan blef
det för hett för småttingarne. Emellertid hade en
del af burken stått i skuggan — därför hade icke
alla plantorna strukit med. Min första omsorg
blef nu att flytta burken ur solen och taga bort
glasskifvan, så att den heta, instängda luften
måtte strömma ut. Därefter reste jag upp en ef-
ter annan af de kullfallna småttingarne och stöd-
de upp dem med små, fina trästickor. Sedan kom
det an på att kunna vattna så försiktigt som möj-
ligt, och huru ofta har jag ej, såsom vid dëtta
tillfälle, vattnat ömtåliga, späda plantor genom
att gång på gång doppa ett finger i vatten och
så låta en droppe i sender falla ned på jorden.
Sedan plantorna något tagit upp sig, blåste jag
vatten öfver dem — att göra detta medan de slo-
kade, hade icke varit rådligt, ty då hade de rutt-
nat. Senare fann jag, att några plantor voro fri-
ska i toppen, oaktadt deras stjälkar voro förvissna-
de. Jag satte de små topparne, och — jag min-
nes ej nu, huru många som togo sig, men mer
än en var det åtminstone. Och ett under var det
att en enda tog sig, så små som de voro.
Då undertecknad i början af den nu till-
ändagångna vintern sist meddelade sig med Iduns
iäsarinnor, omnämndes bland andra blommor en
slingerväxt, vid namn Thanbergia. Genom ett
litet missförstånd kom det att se ut, som om den-
na- blomma alltid vore späd till växten. Så vill
jag dock ej att man skall uppfatta saken, jag me-
nade endast att min Thunbergia var späd -—hon
sattes såsom skott först i juli månad förra året.
För den händelse att någon välvillig individ erin-
rar sig och ömmar för den lilla, vill jag nu om-
tala att Thunbergian verkligen — till min stora
glädje och blomsterboken till trots — öfvervintrat
under en glaskupa, något större än ett vanligt
dricksglas. Högst få gånger har kupan varit af-
Iyftad och då endast för att jag skulle komma åt
att taga bort vissnade blad. När jag vilie känna
efter om jorden var torr, lutade jag bara kupan
litet åt ena sidan. Finge jag blomman att öfver-
lefva ännu en vinter, skulle hon nog sedan vara
härdad. Nå ja, »kommer dag, kommer råd».
Till slut ber jag er kasta en blick på den där
blomman med de många ljusgröna skotten, ja,
just den där, som står på fönsterbrädet, lutad mot
gardinen, h, så ful och ranglig den är! tänker
ni. Jag håller med er. Dock, rår väl växten för
sin skapnad? Och dessutom, ni skulle se »en
sådan der ranglig en», när den blommar, och, om
ni också förut hade bestämt er för att afgifva ett
ogynsamt omdöme, skulle ni dock nödgas medgif-
va att blommorna ha en fin färg. För min del
kan jag ej tänKa på växten utan i samband med
luftiga, hvita gardiner, mot hvilka de lätta klasar-
ne af ljusgredelina blommor togo sig helt älsk-
ligt ut. Jag kom från sommarhettan ute och in i
det skönaste sommarrum, man kan tänka sig,
med stora, skuggande träd utanför fönstren. Det
angenäma totalintrycket kunde dock ej förvilla
mitt synsinne — blommorna voro iäcka. Egarin-
nan visste ej, hvad de hette, och namnet betydde
också jämförelsevis föga. Jag hemförde och satte
ett skott, men det tog sig ej. Bättre tur hade jag
i somras ett år sedan, då jag från annat håll fick
mig tillsändt ett ljusgrönt skott med hälsning att
trädet, af hvilket det tagits, hette Plumbago Ca-
pensis, och att blommorna sågo ut »så och så».
Beskrifningen påminde mig om några täcka blom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
