Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 21. 24 maj 1895
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 167
mor på en luftig gardin, och jag erfor åter sam-
ma rogifvande, vederkvickande intryck, som då
jag den där gången kom in i det svala sommar-
rummet.
I somras blommade min »Plumbago», och verk-
ligen — där hade jag mina sommarbekanta. Ack,
att jag också hade kunnat trolla hit det behagliga
sommarrummet! Mitt blomsterrum är gladt och
soligt, men, o, så bett! Jag tror att Plumbago
Capensis skulle föredraga ett svalare rum. Emel-
lertid blommade den ganska snällt förra somma-
ren, och i år väntar jag mig att få en hel hop
blommor på växten, som nu är rätt stor. Plum-
bago växer fort — alltid ett skäl att rekommen-
dera den. Knopparne äro icke vackra, se så »bor-
stiga» ut. Till formen likna blommorna Phlox,
endast med den skilnaden att Plumbago-klasarne
se lättare och finare ut. Både knoppar och blom-
mor äro lindrigt »klibbiga», hvarför man måste
ha ett öga på småblommorna, när de börja falla
af, emedan de annars hänga sig fast på gardi-
nerna och för öfrigt litet hvarstädes, hvilket ju
ser något skräpigt ut. Blommorna äro just icke
varaktiga, men blommningstiden behöfver därför
icke bli särdeles kort, ity att icke alla blommor
komma på en gång. Har man ett stort exemplar
af Plumbago C., kan man låta rankorna bilda
likasom ett hvalf, under hvilket man placerar
mindre växter.
Hvad skötseln beträffar, är ej mycket att säga.
I fråga om jordens beskaffenhet och vattningen
har jag ej funnit något särskildt vara att anmär-
ka. På äldre »stammar», äfvensom på undersi-
dan af äldre blad, iakttages ett hvitt, sandartadt
ämne, i blomsterböckerna kalladt »fjäll». Detta
torde ej böra betraktas såsom något sjukligt. Det
skadar emellertid ej att ibland tvätta växtens äl-
dre delar med svagt tvål- eller såpvatten. När
min Plumbago hade blommat ut, beskar jag de
grenar, som blommat, och växten tyckes ej ha’
tagit skada däraf.
Enligt blomsterböckerna finnas ännu två arter
Plumbago, nämligen rosea och zeylanica. Det
tyckes som om alla tre arternas egentliga blom-
ningstid vore vintern, men Plumbago C. har jag
aldrig sett blomma annat än på sommaren. Kan-
ske är det i drifhusen som dessa växter blomma
vintertiden.
Och nu, mitt herrskap, vilja vi anse revyn slu-
tad. Jag ber om ursäkt, om jag för länge uppe-
hållit er möjligen dyrbara tid, men ni känner ju
till det gamla ordspråket: »Däraf hjärtat fullt är,
däraf talar munnen,» och en blomsterälskare blir
gärna litet mångtalig, när han får tala om — sina
kära blommor.
m-
Ur notisboken.
En märkesdag för den svenska kvinnan
var sistlidne söndag. Den 19 maj 1845, således
för 50 år sedan den dagen, utkom nämligen den
nya arfslagen, som bestämde, att kvinna och man
skulle ha lika arfsrätt. Förut ärfde syster blott
hälften mot broder.
*
Fru Anna Norstedt, den framstående måla-
rinnan, har nu rönt den utmärkelsen att få ett af
sina verk införlifvadt med nationalgalleriet — den
enda kvinna, som i år denna ära vederfarits. På
hemställan af den nämd, som har att afgifva för-
slag till inlösen för svenska statens räkning af
lefvande svenska konstnärers arbeten, har regerin-
gen nämligen beslutit att inköpa ett hennes »Stille-
ben» för kr. 600. Idun ämnar begagna detta
apropos att i nästa nummer för sina läsarinnor
framlägga en utförligare skildring af fru Norstedts
konstnärliga verksamhet jämte hennes porträtt.
*
»Sveriges framtid». Idun har redan förut på-
pekat förbundet »Sveriges Framtid» och de grund-
satser det vill göra gällande. Vi vilja nu endast
fästa uppmärksamheten på den publikation, som
nämnda förbund i dagens nummer annonserar, och
i hvilken den för dessa till tals. Dess billiga pris
gör att en hvar bör ha råd att köpa den, och dess
gedigna och goda innehåll gör den synnerligen lämp-
lig som ungdomsläsning.
Aåk
Sen till, att Idun och Iduns Mode-
tidning finnas hos alla edra bekantal
Teater och musik.
Kungl. operan har i säsongens elfte timme fram-
fört ett alldeles nytt program och detta af inga-
lunda vanligt intresse, samt upptagande ej mindre
än två nyheter. Dessa voro »Navarresiskan», ly-
risk episod i 2 akter af Jules Claretie och Henri
Cain, musiken af J. Massenet, samt »Hans och
Greta», sagospel i tre taflor af Adelheid Wette,
musiken af Engelbert Humperdinck. Ett par mera
kontrasterande sceniska musikprodukter kan man
näppeligen tänka sig. Medan »Navarresiskan» ut-
gör en verklighetsskildring af renaste naturalism,
inför »Hans och Greta» oss på sagolifvets ideali-
stiska område. Den förra operan handlar om en
flicka från Navarra, hvilken, för att vinna sin äl-
skade, en sergeant bland regeringstrupperna, mör-
dar carlistchefen, på hvars hufvud ett pris är satt,
och på så sätt vinner den summa, som sergean-
tens fader hånfullt affordrat henne, såvida hon ville
äga hans son. Hennes älskare har emellertid fått
veta, att hon varit sedd på väg till det fientliga
lägret, och då han nu misstänker, att hon är ho-
nom otrogen eller ock en spion, skyndar han ef-
ter henne, men träffas då af en fientlig kula.
Han återföres döende till lägret, och då Anita,
hans käresta, här visar honom den nyss vunna
penningsumman, anser han sig hafva bevis nog
för sina misstankar samt förbannar henne, i det
han dör. Anita själf förlorar förståndet. —■ Det är
sålunda en hemsk episod, som här skildras. Kom-
positören har ock ganska väl lyckats omsätta
textens rysligheter i en målande musik, i hvilken
han särskildt framstår som en rutinerad mästare
i instrumentationen. Något egentligen melodiöst
har man svårt att upptäcka i denna opera, som
dock torde hafva rätt goda utsikter att hålla sig
uppe genom sina måleriska och verklighetstrogna
fältscener. Iscensättningen var förträfflig, men
också utförandet. Särskildt gläder det oss att en
gång vara i tillfälle att konstatera, det fröken
Holmstrand särdeles förtjänstfullt löste sin upp-
gift. Som Anita har hon otvifvelaktigt en af sina
bästa roller. Såväl i vokalt som dramatiskt hän-
seende förtjänar hon här det största erkännande.
Och hon understödes på bästa sätt af hr Ödmann,
som med förträfflig dramatisk verkan återger äl-
skarens svartsjuka och dödsscen. Bland de öf-
riga förtjänar särskildt hrr Sellengren och Han-
sen att framhållas.
I »Hans och Greta» behandlas den bekanta sa-
gan om barnen, som gingo ut i skogen för att
plocka smultron, men uppfångades af pepparkaks-
häxan, som satte dem på gödning för att sedan
steka och äta upp dem. Barnen räddade sig dock
från ugnselden genom att på ett finurligt sätt narra
häxan själf in i ugnen, där hon spricker med en
förfärlig knall, hvarefter förtrollningen löses, bar-
nen befrias och återskickas åt sina föräldrar, kvast-
bindareparet. Till denna enkla sagodikt har Hum-
perdinck skrifvit en visserligen något bred och
på sina ställen uttänjd, men alltigenom under-
hållande och melodiös musik, i Hvilken man
utan ansträngning finner spår af den store mä-
staren Wagner, hans lärare och gynnare. Och
dock finnes i denna sagopera så mycken origina-
litet och själfständighet, att man nästan är frestad
anse denna sceniska musikprodukt som ett upp-
slag till en ny smakriktning, visserligen besläktad
med den wagnerianska, men som en själfständig
afläggare af densamma.
Af synnerlig vikt är här utförandet af de båda
barnrollerna Hans och Greta, och vi måste be-
känna att deras båda representanter, fröknarna
Lindegren och Sparrman, i yttre hänseende gifva
en mycket god illusion åt sagobarnen. Den förra
förtjänar särskildt erkännande ej blott för sitt spel,
utan ock för det vokala utförandet af sin upp-
gift. Hade fröken Sparrmans stämma klingat min-
dre hård och framför allt ej felat så mycket i in-
tonationens renhet, skulle äfven hennes presta-
tion varit allt beröm värd. Kvaslbindaren Peter
har en ypperlig representant i hr Lundqmst, hvars
entré i första tablån är af dråplig effekt. Där-
emot skulle man önskat bättre representanter så-
väl för kvaslbindarehustrun som för pepparkaks-
häxan, hvilka roller nu innehafvas af fröken
Pettersson och fru Strandberg. Ett par biroller
sköttes förtjenstfullt af fröknarna Karlsohn och
Frödin. Musiken, som vi förut sagt, underhål-
lande och melodiös, har att uppvisa en mängd
olikartade motiv, däribland flere rena folkvisemo-
tiv. Instrumentationen vittnar ock om mycken ru-
tin och träffsäkerhet, understödd af smak och
djupa kunskaper. Operan, som hör till dem, hvilken
på kontinenten väckt det allra största uppseende
och rönt den mest odisputabla framgång, torde
äfven här hemma varda ganska populär. Svårt
torde väl blifva för direktionen, den må uppsätta
hvilken opera som helst, att täfla med de vackra
vårkvällarna, men om dessa nu ock skulle afgå
med Seger, så är det naturligtvis allt skäl i värl-
den att nästa termin låta den märkliga sagoope-
ran stå upp på nytt. Uppsättningen var äfven
här af god verkan.
Båda operorna gingo i stort sedt väl under hr
Hennebergs energiska ledning samt framkallade
det lifligaste bifall.
 Djurgårdsteatern har nu Albert Ranft med
sällskap begynt sin sedvanliga sommarkampanj
och hälsats med det angenäma återseendets för-
nöjelse af en tacksamt minnesgod och vänskaplig
publik. Säsongen öppnades i lördags med ett
tyskt lustspel af firman Schöntan och Kadelburg,
som dock åsatts ett åtminstone halfsvenskt märke
i och med titeln: »Senator Anderson». Längre
sträckte sig ej lokaliseringen, ity att åskådarne
med snart sagdt första repliken föras direkt in i
en äkta Hamburgersocietet. Produkten är för öf-
rigt ganska lustig, har flere drastiskt uppsluppna
scener och en lagom dosis sentimentalitet och
»ädel» kälkborgerlighet. En i början rytande morsk,
men på sistone kufvad svärfar, flere förlofningar
som upplösning och slutet godt allt godt. Recep-
tet är sålunda ej vidare nytt, men af den bepröf-
vade sort, som kommer att äga kurs till tidernas
ända.
Utförandet är lifligt och träffar den rätta lust-
spelstonen. Direktör Ranft själf har som Mittel-
bach en roll, hvilken passar honom som handsken
för handen, och som hans söta lilla fru intar frö-
ken Gottschalk alla hjärtan. Och detta trots kon-
kurrensen med fru Eliason, som i en backfischroll
verkligen öfverraskar med illusoriskt ungdomlig
ursprunglighet. Svärfar och svärmor ha i hr Elia-
son och fröken Rastan karaktäristiska represen-
tanter, liksom hr Laoéns »resonnör» förtjänar sär-
skild eloge för sitt lediga och naturliga spel.
Man skrattar harmlöst och godt och ångrar in-
galunda sin afton.
Från Iduns läsekrets.
Stoppa strumpor.
Då jag hvarken är mamma, mormor eller ens
»familjeflicka», utan blott »ung flicka med anställ-
ning» kan jag ej komma med någon vidsträckt
erfarenhet i ämnet, men om »mångårig prenu-
merant» i n:r 19 med »det vanliga sättet» att laga
strumpor menar ständig stoppning, så vet jag åt-
minstone ett bättre sätt och vill gärna delgifva
det, ifall det finnes någon, som kan ha nytta däraf.
Då jag skaffar mig nya strumpor, låter jag sticka
benen på maskin, fotterna stickar jag själf. För
att få dem starka, tager jag alltid med en ända
tviunadt redgarn i hälen (s. k. kilhäl) och tårna.
(Redgarn är bättre i bomullsstrumpor än bomulls-
garn, som blir hårdare och mera klumpigt.) Om
hela strumpan maskinstickas, kan man ju bedja
stickerskan göra på samma sätt. Vid strumpans
afslutning i tån bör man laga, att hopslagnin-
garna blifva något »strödda», ej nära hvarandra,
emedan det i senare fallet blir klenare.
Köper man färdiga strumpor, är det bra att före
begagnandet »träda» hälen på afvigsidan, eller
ock, om man har ondt om tid, helt enkelt fodra
den med en mjuk tygbit af bomull eller linne.
Med litet omsorg kan man göra detta nätt och
utan hårda sömmar. Åt barn kan man på samma
sätt fodra afvigsidan af knästycket med någon
tygbit i strumpans färg, som likaledes trädes fast
och nätt fållas till på sidorna. Detta bidrager
mycket till strumpans hållbarhet.
Då strumpan går sönder*) och blifvit stoppad
några gånger, är det bäst att sticka ny häl. För
att slippa sömmar klipper man försiktigt ut blott
själfva hälen, plockar upp maskorna på 2 stickor
vid benets slut, strax ofvanför hälen, och på 2
framför den, just där hålfoten börjar. Så stickar
man rundt om, rätstickning, ungefär som vid en
hoptagning af foten. Man tar ihop en maska på
hvarje sticka i sidorna hvart annat hvarf: de två
näst den sista på ena stickan och de två näst
den första på andra, jämte några maskor bakpå
vid slutet för att undvika, att hälen blir spetsig.
Är hålfoten sönder, kan man ju stoppa litet fram-
för den nya hälen. Då knäet går sönder, lagas
Extra fin Marsala (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid
undersökning af härv. handelskemist befunnen enl. analys
fullgod. Pris kr. 1:25 pr butelj. Finnes endast hos
K. A. Nydahl & C:o
Stockholm, 2 Stureplan 2
Riks- och Allm. telefon.
*) Ett sätt att minska nötningen af strumpor är att ordent-
ligt klippa sina tånaglar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1895/0171.html
