Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 31 maj 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 I DU N 171
På äktenskapslotteriet.
Vinster och niter *.
J
Ï är det verkligen kan inträffa — som
I det ju nyligen gjort —• att en frå-
p gerska i Idun offentligen begär hjälp
och deltagande för att — hon måste hänga
upp sin mans nattrock, då måste man rätt-
visligen medgifva, att deltagandet allt för
ofta bör stanna på de äkta männens sida,
ty här tyckes tydligen framgå, att det är
just han som dragit nitvinst på det äkten-
skapliga lotteriet.
Möjligen hör dock vår frågerska till de
sällsynta, präktiga och arbetssamma kvin-
nor, som man verkligen någon gång träffar,
hvilka själfva med sitt arbete bidraga till
husets underhåll och därför ha knappt om
tid, som äro ute klockan 9 om morgnarna
för att ge lektioner eller gå till sitt dags-
arbete, sin handelsbod, sin pulpet, sedan
de före den tiden hunnit ordna hemmet för
dagen. Är det så, då böjer jag mitt huf-
vud och tar tillbaka mina ord.
Men hur öfverväldigande stor är ej ty-
värr den andra afdelningen, den som kal-
las lyxkvinnor, dessa varelser, som ej hinna
med eller duga till att sköta någon afdel-
ning af de husliga göromålen. Måste man-
nen lega en kvinna, som lagar hans mat,
en annan, som städar rummen, en, som
vårdar barnen, en, som syr hustruns och
barnens kläder — då kan det ej kallas
öfveransträngning, om hustrun i förbigå-
ende hänger upp hans nattrock, sedan han
gått till sitt dagsarbete. Det hindrar nog
ej, att hon ändå hinner ut i modern toalett
till promenadtimmen, hinner göra de upp-
byggliga och instruktiva visiterna eller sudda
bort de nyttiga förmiddagstimmarna på
»kafferep». Och hvilket jäktande sedan för
att hinna ordna toaletten för aftonens mot-
tagning, för teatern, baler, soupéer, eller
läsa tomma böcker!
Skulle en sådan hustru någon gång, efter
mångårig hvila, orka med något ytterligare,
så vill jag rekommendera en kort stunds
nyttig verksamhet. För några år sedan
stod i Idun en artikel om »Tidsindelning»
af fru Hanna Kamke. Läs den ! Den upp-
satsen borde vara stående, åtminstone borde
den återkomma vid slutet af hvarje år som
en pröfvosten för det gångna eller en väc-
kelse för det nya året. Den var ingen saga
och ingen predikan, blott en lärorik redo-
görelse, huru en duktig och arbetsam hus-
fru med fyra barn och endast en tjänare
under många år indelat sin tid för att hinna
med sina många göromål och ändock få
tillfälle öfver till bildande läsning. Oaktadt
hon själf undervisade sina och andras barn,
såg hon till matlagningen, skötte själf tio
lampor och nära ett hundratal blomkrukor.
Men hon var uppe kl. 6 om morgnarne,
vinter och sommar. Man följer henne tim-
me efter timme och finner, att allt är både
verkligt och möjligt, om förmågan öfvas af
någon, som tagit till mål att fylla sin plats.
Men utan att vilja tro, utan att ens göra
ett försök, mottaga nog de flesta alla dessa
* Visserligen kan icke Iduns redaktion i allt
instämma i den ärade författarinnans hårda do-
mar öfver sitt kön, men hennes välskrifna upp-
sats gömmer så många tänkvärda saker, att den
väl förtjänar läsas. Gärna stå våra spalter öppna
för de gensagor eller ytterligare inlägg, den möjli-
gen kan framkalla,
goda och förståndiga, på erfarenhet grun-
dade råd med utropet:
»Åh -— det där är ju omöjligt!»
Jag hörde just en ung äkta man göra
detta utrop på tal om nämnda artikel och
om huru olika resultat det kan blifva
af olika uppfostran, om hur den unga
hustrun tar med sig vanorna från det gamla
hemmet och omplanterar dem i det nya
— till lycka eller olycka för man, barn och
hem. Har hon i föräldrahemmet fått vara
lat, bekväm, egoistisk, var viss att det ej
läggs af med brudklädningen ! Detta med-
gaf han, men vidhöll att —• »det där är
omöjligt ! »
Hustrun hade behof af att han trodde sa.
Hon hade sagt: »det är bara dumheter».
Och hvarför skulle han inte tro sin egen
hustru ... ?
Ja, I män! I kunnen taga åt er mycket
af hvad som kallas lifvets och hemmets
oredor. Mången af er bär sitt kors, som
vore det en »lätt och ljufvelig» börda. Det
är ju vackert och klokt, då det är ditnag-
ladt för lifvet. Men sen noga upp på
äktenskapslotteriet. Niterna äro många, få
vinsterna! Tänken er noga för vid valet,
ty den gode Guden har ej numrerat half-
vorna, och man tar lätt miste på person
och får »en galen mamsell», som en bal-
kavaljer lär ha uttryckt sig, då han af
misstag fick en annans dam. Sen in i
hemmen litet längre än till ytan, och I
skolen finna hustrur, som I icke villen äga,
som uträtta snart sagdt intet synbart, men
tala om sin trötthet, öfveransträngning, be-
hof af hvila och förströelse, om hur myc-
ket de ha att göra, hvilket intet ögonvittne
förmår upptäcka. Bästa beviset är ock, att
man under veckor kan finna makan, mo-
dern, husmodern och matmodern bortrest
från hemmet, utan att hon saknas. Tjänst-
folket gör allt arbete lika bra, eller lika
illa, om frun finnes tillstädes eller ej. Och
ofta hör till en dylik hustru en man, som
arbetar 12 à 14 timmar om dygnet.
Om ni behöfver välja en affärskompanjon,
iakttager ni mycken noggrannhet. Ni frå-
gar, lyss bland bekanta och obekanta till
deras omdöme om hans karaktär, duglig-
het, intelligens, vanor, smak och hvad för
öfrigt behöfligt är, för att ni båda skola
draga jämnt, ha nytta af och komplettera
hvarandra. Och dock är detta ett kontrakt,
som utan svårighet kan brytas, då det äk-
tenskapliga är ingånget på lifstid och ej
brytes utan bittra strider och sorger. Gå
därför ej tanklöst och lättsinnigt till detta
val, tänk ej: »Åh, det går nog bra, de äro
lika allihop!» Men högt ropar jag: nej, det
äro de icke! Somliga förmå ej bättre upp-
fylla sina fyrdubbla plikter, än om ni satte
en skomakare att sy en frack. Och bättre
blir ej heller resultatet, där »jaget» är be-
gynnelsen och ändan.
Ingen kan undra på, ätt en stackars
flicka, som ej duger att försörja sig själf,
mottager den försörjare, som tillbjudes
henne. Hon vet alltid vid det tjugonde
året -— och senare så mycket tydligare —
att det icke är godt att människan för-
blifver allena. Hon går kanske in i det
nya kallet med goda afsikter och med sin
okunnighets själftillit. Men natur och vana
besvärjas ej däraf att man fått två ringar
på vänstra handen. Som hon blifvit trä-
nad, sådan är hon; det hon har med sig
från skolan, det kan hon, ingenting där-
utöfver, Hon kan lika bra säga plattheter
på ett främmande språk som på moders-
målet, utan att på någotdera få fram en
själfständig tanke. Hon kan stappla på
ett piano så långt som skalorna ledt henne
—- men hur långt har hon kommit sedan
dess? Återbetalar hon till sina barn, hvad
hennes fader utgifvit för hennes undervis-
ning? Gemenligen icke!
Dock känner jag en mor, som själf lärde
latin för att kunna hjälpa sina gossar.
Sådana myror finnas, men det är knappt
lättare att finna en sådan än att söka upp
en viss myra i en myllrande stack. Men
de finnas! Präktiga kvinnor med själfkri-
tik och omutlig pliktkänsla, som ställa de
största fordringarna på sig själfva. De fin-
nas — en på tusen!
Jag är själf medlem i en familj, där hu-
sets fru är hemmets solstråle, som alla le
emot och som 1er mot alla, som känner
och tänker för enhvar af de sina, mildrar
och ordnar allt, som om hon kände och
tänkte med deras tankar. Som är först
uppe och sist i säng. Som genast skyndar
till en anhörigs sjuksäng, men annars tr.ifs
bäst i hemmet som snäckan i skalet. Man-
nen är också öfvertygad, att hela huset
skulle sammanstörta, om hon ej funnes.
Hon 1er mot alla, men han 1er blott emot
henne. Arbetar gör hon med ifver och för-
nöjelse och får alla de andra med sig i
samma hurtiga sinnelag.
Sträfven att komma därhän, alla unga
flickor ! Och gören er värdiga just en sådan
hustru, alla unga män. Förgäten ej heller
vid ert val, att endast i en frisk kropp bor
en sund själ. En maka bör ej ha något
lyte. Hon får heller icke föra med sig en
knippe trasiga nerver, som göra henne
orättvis, retlig, otålig och ojämn till lynne,
som bringar henne att kasta sig på golfvet
i anfall af skratt och. gråt. Om det också
är ofrivilligt, pinas alla husets medlemmar
däraf, och värst af allt är att det går i arf
till barnen.
Jag kan ej sluta dessa rader, utan att
citera ännu en godbit ur Idun af Jane
Gernandt, som herrar männer gärna kunna
läsa om en gång till. Hon säger:
»Det högsta ideal, som funnits i världen,
det har kvinnan skapat för mannen. Det
högsta mål, som är satt, det satte hon för
honom, för henne kunde han icke bli nog
stor och gå nog långt. Hon visste, hur
hon ville ha honom, och det är åtminstone
något man kan vara stolt öfver, när man
tänker på sitt kön. Men hans ideal af
henne, det är något så småfuttigt och små-
beskedligt, att man kan häpna. De säga
att männen fordra för mycket — de ha
aldrig fordrat nog. De ha aldrig förstått
sig på att begära, när det gällt kvinnan,
och nu är hon ock som de velat ha henne
—• småfuttig och småbeskedlig. »
Med sorg och vemod instämmer
Moster Berta.
Gardiner och gardintvätt.
(Ht rum utan gardiner, hvem känner ej det otref-
. liga och nakna intryck ett sådant gör ! Hvarje
husmor skyndar sig vid rengöringen (om hon nu
inte är nog lycklig att äga en dubbel uppsättning
till hvarje fönster i våningen) att så fort som
möjligt åter få de nedtagna gardinerna upp på
sina platser, för att därigenom förläna de grund-
ligt städade rummen deras sista, men oumbärli-
gaste prydnad. Må skapelsens herrar aldrig så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
