Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 7 juni 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 I DU N 179
visa sitt erkännande ât en god kyrkans tjä-
nare. Det är att lämna honom penningar
till utdelning åt fattige och sjuke. Men
huru många af våra prästbeundrarinnor
begagna denna metod? I stället tyckas de
öfverträffa hvarandra i utfinnandet af de
mestolämpligagåfvor. En sänder sitt präster-
liga ideal ett dussin strumpor, märkta med
den afgudades initialer, icke förglömmande
att på ett diskret sätt nämna, att hon själf
med många ljufva tankar broderat dessa
bokstäfver, en annan skickar sin betjänt
upp med en låda Bordeaux-vin, en tredje
ger guldklockor åt »den snälle pastorns»
små gossar.
Men det ginge väl an, om de beundran-
de damernas tacksainhetsbetygelser inskränk-
te sig till sådana jämförelsevis oskyldiga
saker. Vi komma nu till besökens kapitel.
Icke alla kvinnor, som förälska sig i en or-
dets förkunnare, bafva lyckan att kunna
göra hans bekantskap inom societetslifvet.
De begagna då den utvägen att uppsöka
honom i hans hem och begära enskildt sam-
tal med honom. De äro naturligtvis and-
ligen bekymrade och önska hans präster-
liga råd och upplysning. I följd af sin
ställning som själasörjare kan en präst icke
afvisa ett sådant besök. Det är ju omöj-
ligt för honom att på förhand säga, om den
»bekymrade» kommit af verkligt andligt
behof, eller om hennes besök endast är en
förevändning (stundom med ett försök till
själfbedrägeri) att få göra hans bekantskap.
Nåväl, han mottager henne, hon lättar sitt
hjärta, berättar kanske hela sin lefnadshi-
storia, gråter kanhända också en smula och
— ber att få komma igen. Besöken upp-
repas, bekantskapen är gjord, den kvinnli-
ga uppfinningsförmågan finner på ständigt
nya orsaker att göra besök, en början till
ett mer eller mindre förtroligt förhållande
är inledd.
Jag behöfver icke påvisa, att prästman-
nen redan från första stunden kommit i ett
mycket bekynnerligt och skeft läge. Han
måste ovillkorligen märka, att det icke är
det andliga behofvet endast, som fört dit
den tröstsökande damen. Hela hennes upp-
trädande, hennes blickar, som mer eller min-
dre omedvetet förråda hennes känslor, hen-
nes ord och än mer röstens tonfall säga
honom sanningen. Men hvad vill han göra?
Man skall vara bra hårdhjärtad för att visa
ut en medmänniska, som söker tröst. Och
man skall icke vara en man med manliga
känslor, om icke hjärtat klappar fortare vid
ett sådant tillfälle.
Den bäste och hederligaste man är utan
tvifvel utsatt för frestelser, härledda af dy-
lika besök, kanske vid mycket olämpligt
vald tid, af en ung, vacker och obetänksam
kvinna. Jag vill säga till vårt prästerskaps
heder, att man mycket sällan i vårt land hör
talas om skandaler, till hvilka anledning
gifvits af dessa oförståndiga yttringar af
kvinnlig hängifvenhet. Men hvilka själsstri-
der, hvilka obehag och hvflken förargelse ha
de ej förorsakat! Jag känner prästmän, som
tagit till princip att undvika tête-à-têter med
unga damer, och som icke bevilja enskilda
samtal med någon, som de kunna misstänka
för biafsikter. De ha blifvit nödsakade där-
till på grund af erfarenheter, som lärt dem
sanningen af orden: »bättre fly än illa
fäkta ! »
Men hvilken förödmjukelse för en bildad
dam af god societet att helt enkelt blifva
vägrad tillträde till ett hus, hvars ägare
hon gjort allt att visa sin beundran och
uppriktiga hängifvenhet !
Nästan alla präster, de må nu vara unga
eller gamla, mer eller mindre framstående,
de må tillhöra statskyrkan eller friförsam-
lingarna, hafva sin större eller mindre krets
af beundrarinnor. Det ligger djupt ned-
lagdt i den kvinnliga naturen ett behof att
se upp till någon, att »svärma» för någon,
som i den kvinnliga fantasien framstår så-
som stor och upphöjd. Man finner stundom
redan hos skolflickan denna kvinnliga in-
stinkt starkt utpräglad. Hvem af mina lä-
sarinnor minns ej, hur hon i skolåldern nästan
dyrkade den eller den läraren eller lärarin-
nan? I sammanhang med detta behof af
svärmisk dyrkan står den djupa religiositets-
känsla, som väl är grundprincipen i en sant
kvinnlig natur. Nåväl, i prästen ser hon det
gudomligas representant, och hennes fantasi,
som har så svårt att skilja person och sak,
som så gärna lämnar det abstrakta, som
tilltalar förståndet, men ej känslan, och med
desto större kraft hakar sig fast vid perso-
nen, hennes svärmiska, lidelsefulla fantasi
omsluter prästens person och utmålar ho-
nom med fullkomligheter, som han icke
äger, förgudar honom och slutar med att
på honom öfverflytta hela hennes kärlek.
Denna kärlek behöfver icke alltid vara
fordrande; den behöfver icke nödvändigt taga
sig sådana stötande uttryck, som jag nyss
anfört. Den kan vara en fin och nobel
kvinnlig känsla, såsom den, med hvilken
kvinnor, äfven vid mogen ålder, esomoftast
se rrpp till sin konfirmationslärare. Den kan
vara, i synnerhet då den riktas mot en
upphöjd och storslagen karaktär, ett uttryck
af oförställd beundran för det stora och go-
da, kanske blandad med en smula känsla
af egen hjälplöshet och behof af tröst. Det
är ju en äkta kvinnlig sinnesriktning och
en sådan, som de bästa män tänka sig in
i sitt drömda ideal af älskande kvinna.
Jag behöfver icke säga, att det ej är detta
min uppsats riktar sig mot. Nej det är
mot den kritik- och besinningslösa, jäktan-
de, löjliga och dumma prästdyrkan, mot
detta taktlösa förföljande af stackars präst-
män, som blifvit en modern sjukdom bland
kvinnor af alla samhällsklasser, mest dock
inom den högre societeten. Det finns ingen-
ting, som mera nedsätter kvinnorna i tän-
kande mäns ögon, än just detta idiotiska
»spring» efter personer, hvilkas mänskliga
brister möjligen falla de mera kritiske bjärt
i ögonen.
Och de beundrade prästerua själfva, hur
se de saken? Några af dem, de minst ädla
och ytligaste karaktärerna, fråssa måhända
af sitt inflytande och blifva stundom verk-
liga tyranner för de kvinnor, som komma
inom deras trollkrets. De flesta känna sig
ytterst obehagligt berörda af beundrarinnor-
nas efterhängsenhet och söka att så mycket
sig göra låter, utan att stöta någon, undgå
deras vänskapsbevis. Och slutligen finnas
nog äfven de, som öfvergå till verkliga kvinno-
hatare och kviunoföraktare och fly allt hvad
könet heter som pesten. Det kan icke nekas,
att desse sistnämnde hafva skäl för sin
uppfattning.
Slutligen vill jag erinra om en sak, som
i detta sammanhang icke bör förgätas: en
makes och en makas plikter äro heligare
än hvilken entusiasm som helst för den
eller den modepredikanten. Många af de
damer, som uppgå i beundrande kärlek till
en berömd predikant, äro gifta och skyldiga
att i första rummet ära och älska sin äkta
make. Och stundom händer det, att äfven
prästen är ’ gift, och hans kärlek och intresse
få icke dragas från det hem, som har an-
språk på bådadera. Hur mycken förargelse,
hur många intriger, hur många svartsjukans
kval har icke vår tids prästdyrkan på sitt
syndaregister !
Hj. Cassel.
Från festföreställningarna
i Bremen.
Funcke om »Kristus».
Bref och interview för idun af
Sigrid Elmblad.
Däruppe i solskenet, sirad af girlander, palm-
växter och förgyllda kandelabrar, skymtar fasaden
till Bremens konsttempel fram från sin grönskande
höjd, en af de forna numera till parkanläggningar
omskapade gamla krigsvallarna.
När Bremens borgare på femtonhundratalet i
förskräckelsen öfver krutets uppfinning kastade
upp förskansningar och gräfde vallgrafvar till
skydd mot sina fiender, kunde de ej ana, att en
genial arrangör trehundra år senare skulle för-
vandla de nu mera obehöfliga befästningsverken
till en af de mest förtrollande stadspromenader
Europa har att framvisa. Ingen främling, som
från krönet af den högsta sluttningen ser ut öf-
ver de svanfyllda kanalerna med deras rika strand-
vegetation och de sällsynt skönt ordnade anlägg-
ningarna, kan undgå en känsla af beundran.
I dag dragas dock äfven blickarna till de upp-
för sluttningen ifrigt strömmande skarorna. Det
är en verklig pilgrimsfärd, ehuru tydligen inga kors-
dragare deltaga däri, åtminstone att döma af de
leende ansiktena, de eleganta toaletterna och den
lätta, skämtande samtalstonen. Och dock äro
dessa glada pilgrimers mål att återupplifva det
hos många säkert alltför bleknade minnet af mänsk-
lighetens störste och ädlaste son.
Hvad vill man begära? Vi ropa ju icke längre :
»Släpp Barrabas lös», vi åtnöja oss med att i
glacéhandskar applådera Kristi förnedring och be-
spottelse, eller vi skulle ha gjort det, om ej direk-
tionen haft den takten att utfärda ett bestämdt
förbud mot applåder.
Kort sagdt, det var generalrepetitionen till
»Kristus».
Man kunde lätt iakttaga, att det gällde något
ovanligt. Korrespondenter och recensenter från
hela Europa, ja till och med från Amerika, hade
samlats i en verklig elitkår. Blott af Berliner-
kritiker voro ej mindre än öfver ett dussin när-
varande. Det där fina ansiktet med sina ännu
ungdomligt blomstrande kinder inom en ram af
hvitt hår och skägg, med den lifliga blicken bak-
om glasögonen, eller det där karaktäristiska huf-
vudet med det långa gråa artisthåret och den
siora slokhatten, dem har hvarje ung musikalisk
kraft, som vågat sig inom offentlighetens område
i Berlin, lärt sig att hysa respekt för. Och hvil-
ken massa af illustratörer, både på parkett och
första raden, som i sina skissböcker under för-
stulna blickar söka att teckna en del af publiken.
Och så de människotorlerande blixtfotograferna.
Det var hårresande. Hvar och hvarannan minut
under föreställningen, medan man som bäst njöt
af en stämningsbild: »paff!» en knall, en blixt,
så att man med bländad syn ryckte till, och en
kvalmig röksky öfver hela salongen. Ett totalin-
tryck under för handen varande omständigheter
var knappast möjligt att erhålla. Men man hade
ju morgondagen, som icke heller i något afseende
gäckade förhoppningarna, snarare hos många kan-
ske öfversteg dem.
Kritiken har aldrig velat taga Rubinstein i sill
hägn som operakomponist, och äfven i hans sista
arbete ha många velat se snarare ett oppositions-
verk gentemot Wagner än ett verkligt utslag af
behofvet af religiöst diktarskap. Vare härmed
huru som helst, hade hans opera »Kristus» den
största framgång hos publiken, och hvad som i
sceniskt afseende kunnat åstadkommas för att
tillförsäkra den allmän gunst, hade äfven blifvit
gjordt. Dekorationerna voro briljanta, ehuru de
på en större scen kunnat göra sig ännu mer gäl-
lande, kostymerna alla nya, stiltrogna och effekt-
fulla och solisterna på alla händer de bästa. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
