Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 7 juni 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 IDUN 1895
ytterst svåra körerna utfördes af en amatörkör
på 350 personer mycket förtjänstfullt. Här och
där förefallande tonslitningar torde nog komma
att efter några föreställningar öfvervinnas. Som
sagdt, det var en mycket lyckad première, och ef-
ter hvarje scenförändring brusade bifallssorlet
som vågor från plats till plats och man hörde
öfver allt utrop af bifall och beundran.
Det var i synnerhet nattvardsscenen, som satte
publiken i hänförelse. Stråkarnas dämpade, i
moll hållna ackompanjemang, lärjungarnas skyggt
hviskande, i samma tonart sjungna inkast: »Mei-
ster, dein Blut?» — »Herr, dein Leib!» voro af un-
derbart stämningsfull verkam
Textens redan omnämnda skönhet gjorde sig
äfven liksom vid genomläsningen däraf på det
fördelaktigaste gällande. Den takt och smak, hvar-
med Bulthaupt löst sin ingalunda lätta uppgift, äro
allt erkännande värda. Om någon verkligt genom-
förd karaktäristik af de olika personligheterna kan
naturligtvis ej vara fråga. De tjäna egentligen
alla som mer eller mindre framträdande staffage
till Kristus, så när som på en figur: Judas. Skil-
dringen af den falske lärjungen är den enda punkt
i handlingen, där Bullhaupt något afvikt från den
bibliska texten för att i diktarkraft skapa en mera
sympatisk personlighet än den lumpna girigbuk,
som för trettio silfverpenningar säljer sin herre.
Operans Judas är tviflarn och tänkarn. I kval-
fullt grubbel spörjer han sig, efter det att Kristus
förutsagt t-in död: »Hur kan han dö, om han är
den af Gud utsände?» och han faller på tanken
att genom förräderiet bringa både sitt eget tvifvel
och Kristi bespottare till tystnad, »ty Fadern må-
ste dock visa sin makt för att rädda sin son.»
Följdriktigt och i hög grad dramatiskt verkar här-
igenom Judas’ vid aftonvarden skyggt framkastade
fråga: »Herre, är jag densamme?» Det är alltjämt
det naggande tviflet, som söker visshet, om pro-
feten känner till förräderiet, och Kristi ord: »Hvad
du gör, gör snart» stadga ännu mer hans be-
slut. Men då förräderiet blifvit begånget, utan att
någon guddomlig rättvisa ingripit för alt afvärja
illdådet, då Kristus släpas bort till sin förutsagda
offerdöd, då förvandlas tviflarn åter till den mä-
staren älskande lärjungen, som i fasa öfver följ-
derna af sin handling skyndar att göra slut på
ett numera för honom outhärdligt lif. Denna
tolkning, som, ehuru ej i bibeln fastställd, dock ej
heller behöfver vara falsk, kastar ett mänskligt
och försonande ljus öfver den traditionela, mot-
bjudande Judastypen och var såsom framställ-
ning en af aftonens mest betydande.
Teatern var oaktadt de för Bremen mycket höga
biljettpriserna fullsatt från golf till tak, och dock
lär ett stort religiöst parti i staden ifrigt ha käm-
pat emot föreställningarna, och predikanter ha
till och med från predikstolen uttalat sin förka-
stelsedom öfver begreppet Kristus på en världslig
scen. Till dessa motståndare hör bland andra
den i Sverige väl kände andlige skriftställaren
och prästmannen Otto Funcke. Jag kunde ej un-
derlåta att hemsöka honom för en interview om
saken i fråga, och det korta besök jag hann göra
i hans hem skall länge efterlämna ett angenämt
intryck i mitt minne. Inbyggd i själfva den kyrka,
för hvars församling han är herde, ligger hans
bostad med utsikt öfver en lummig, inhägnad
plats, nästan påminnande om en klosterträdgård.
På det vänligaste blef jag mottagen både af Funcke
själf och hela hans talrika familj, och under lif-
liga åtbörder förklarade den lille mannen, som
till sitt yttre något påminner om Rudin, hvarför
han ej af princip kan uthärda tanken på en tea-
ter-Kristus.
»Därtill är jag icke ralionel nog,» sade han.
»Ser ni, barn» — ett uttryck som han ofta nytt-
jade — »om jag vore så modern, att Kristus för
mig blott blefve ett utmärkt aktningsvärdt exem
pel som människa, då skulle jag också gå på tea-
tern och höra Rubinsteins och Bulthaupts sam-
arbete, men nu vore det mig ren tortyr. Det är
ju möjligt, att det lockar och för somliga äfven
kan ha en andlig dragningskraft, men för min
del kan jag lika litet gå in på ett sådant utsprid-
ningssätt af religionen, som jag på en basar för
välgörande ändamål skulle vilja se min dotter stå
och sälja sina varor för kyssar. Men därför står
det hvar och en fritt att följa sin smak.»
Och så mycket är säkert, många skola med
smak åhöra festföreställuingarna i Bremen, vare
det sagdt med den största vördnad för den upp-
lyste och älskvärde prästmannens öfvertygelse.
Ännu några ord om framställaren af hufvud-
partiet herr Raimund zur Mühlen, hvilken ej i
minsta grad bidrog till aftonens framgång. En
bättre representant för Kristus’ musikaliskt och
personligt fordrande roll torde knappast ha kunnat
uppletas. Herr zur Mühlen är konsertsångare och
har som sådan ett framstående namn i Tyskland.
Han stod såsom Kristus för första gången på sce-
nen, och hans ädla, ofta rent af inspirerade ut-
seende i förening med hans enkla, från allt hvad
teatergester heter befriade spel gjorde hans upp-
trädande i hög grad värdigt och gripande. Skulle
man vilja göra någon anmärkning, vore det att
Kristus genom hans framställning blef väl mycket
det tåliga, lidande offerlammet på bekostnad af
den reformerande Irosbjälten. Rubinsteins musik
bidrager äfven att öka detta intryck, ty den karak-
täriserar alltid gudasonen med veka stråk- och
flöjltoner, väl harmonierande med den sällsynt
innerliga lyriska klangen på zur Mühlens vackra
tenorstämma.
Bland hufvudpartierna trädde i förgrunden näst
Kristus: Judas (Hromada), utmärkt dramatiskt ut-
förd, Maria Magdalena (fröken Mulder), Maria (fru
Walther Chornanus), Satan (Elmblad), Johannes
döparen (Piehler) och evangelisten Johannes (Brie-
semeister). De tolf lärjungarnes utmärkta masker,
särskildt Petrus (Habelmann) och Paulus (Roleff),
äro äfven värda att framhållas. Orkestern skötte
sin sak utmärkt, som ju var att vänta under den
framstående Berlinerdirigenten doktor Carl Marks
ledning.
Den första föreställningen varade fulla fem tim-
mar, men följdes detta oaktadt af publiken med
spänd uppmärksamhet och varmt intresse från
början till slut.
Hvad de just utkomna kritikerna beträffar, äro
de i hög grad hvarandra motstridande, ehuruväl
det öfvervägande antalet uttalar sig ytterst entu-
siastiskt. Det synes som om fridsfurstens upp-
trädande i sin nya gestalt på alla håll väckte
krigsfanfarer till lif.
I hvilket fall som helst är ett besök i den
»konstens kyrka», som Rubinstein drömde sig, af
största intresse, och Bremerföreställningarna göra
både direktor Löwe och den offervilliga Bremer-
komitén största heder. Det är fråga om att se-
nare i juni uppföra operan äfven i Berlin.
Det klingar...
Af
Isiidvig Ganghofer.
Öfversättning för Idun.
/f(fångt därute, där förstadens murar sluta,
ügger midt i en vidsträckt trädgård
ett litet hemtrefiigt hus, en trädgårds-
mästares bostad. Öfver hela trädgårdens
vidd är den svarta jorden uppdelad i aflån-
ga fyrkanter, hvilka vänta planteringen, och
på hvilkas smala vägar ännu smä vatten-
pussar erinra om de gångna regndagarne.
Till vänster och höger om huset ligga lån-
ga sträckor af glastäckta drifhus. En gam-
mal gråhårig man vandrar i beställsam ifver
fram och åter, och så ofta han öppnar en
af dörrarna, böljar från de instängda rum-
men en intensiv doft af rosor och violer
ut i det fria. Kommer då och då den gamle
i närheten af boningshuset, så stiger han
gärna fram till ett af de låga fönstren,
trycker pannan mot rutan och 1er.
Det är en behaglig liten kammare,
som ligger där innanför, uppfylld af den
milda kryddoften från frön och torkade
plantor. Den stora, gröna kakelugnen står
redan kallnad, men ännu dröjer i rummet
den lena värme, som han utstrålat. Bakom
kakelugnen står en gammal lädersoffa, och
på väggen ofvanför sitter en klädhängare
med allehanda klädesplagg. Bredvid kakel-
ugnen leder en dörr in i den angränsande
kammaren, från hvilken de nyskurade golf-
tiljorna och den med ett virkadt täcke öf-
verhöljda bädden snöhvitt lysa fram. Här,
bredvid dörren, står ett högt skåp i själfva
hörnet, i det andra hörnet snedt öfver en
gammalmodig sekretär, på denna en liten
ängel af vax under en glimmande glaskupa
och rundt om en hel samling af små askar
och dosor.
Längs de båda fönsterväggarna löper en
väggfast träbänk. Hörnet mellan fönstren
upptas af ett massivt ekbord, framför hvil-
ket en ung blek flicka sitter i en gammal
länstol. Hon bär en enkel, mörk hemkläd-
ning, och hennes knän äro öfverhöljda af
en varm schal. Hon måtte endast för få
dagar sedan ha stigit upp från sjukbädden.
Det vackra, blyga ansiktets kinder äro ännu
så smala, och i de stora, mörka, drömman-
de ögonen dröjer ännu den trötta glansen
från den öfverståndna febern. Den veka
halsen tyckes knappast förmå bära de rika
flätornas tyngd. De späda händerna äro af
genomskinlig hvithet, och fingrarne skälfva
lätt vid den föga ansträngande syssla, med
hvilken flickan förkortar den ensamma tiden.
Hon håller i skötet en träskål, fylld med
tunna långa skidor, ur hvilka flickan med
ett lätt tryck af fingret spritar fram de små
frökärnorna. Dock synas hennes tankar icke
särdeles lifligt koncentrera sig kring denna
sysselsättning. Äter och åter låter hon hän-
derna hvila, åter och åter lyfter hon ögonen
och blickar i mållöst drömmeri genom fön-
stret ut emot fästet, öfver hvilket de hvita,
högtsväfvande molnen draga fram i snabbt
tåg, ibland delande sig, så att en leende
flik blått glänser fram ur deras ram eller
en bred solstråle, likt ett eldband, slingrar
sig från himmelen till jorden.
Utanför fönstren kvittrar en bofink i den
knoppande linden, och oafbrutet ljuder en
sakta susning, som sveper öfver huset och
rundt om murarne likt en gungande våg.
På de klara bofinkdrillarne och till denna
susning lyssnar flickan ; hon stryker med de
skälfvande händerna öfver sina bleka kin-
der och andas djupt in . . . ack, om det
vore våren, som hon hörde susa och nalkas !
Det vore på, tiden, att han komme, det
vete Gud, på tiden ... ty det hade varit
en sorglig, smärtsam viuter!
Då klingar rutan.
Flickan ser upp. Var det någon som
knackade? Fadern kan det icke vara–––––-
hon ser honom långt där borta i. trädgår-
den, böjd öfver en rabatt. Och utom ho-
nom finns ingen människa i närheten ! Hvem
knackade då? Det klingade dock så sakta
och lätt ... ej alls som för en människo-
hand . . . ungefär som hade en fjäril flugit
emot rutan. Men fjärilarne måste ju våren
först föra med sig, våren, som ännu allt-
jämt dröjer . . . ännu alltjämt . . . allt-
jämt . . .
Hvem knackade då? Flickans läppar börja
darra, och med en skygg blick lyfter hon
sina ögon uppåt. Var det en hälsning där
ofvan ifrån ... en hälsning från moder och
broder? Hennes ögon fuktas, och, försänkt
i vemodiga tankar, mönstrar hon de tomma,
platserna rundt om bordet. För ett halft
år sedan, då sutto de ännu alla tillsam-
mans! Och nu! Brodern och modern . . .
det hade kommit i en och samma vecka!
Och den stackars far hade ensam måst bära
det. Hon kunde icke trösta honom, hon
låg ju själf i den svåra, smittosamma febern.
Och om den kära modern också redan må-
ste skiljas hädan ... så kunde väl den go-
de Guden åtminstone ha sparat brodern åt
far och i dess ställe tagit systern. Bror
skulle ha blifvit honom en duktig hjälpare
vid det tunga arbetet och en kamrat i affä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
