Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 7 juni 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 181
ren. Men hon! Hvad kunde hon vara sin
far till för gagn och hjälp! Hvarför skulle
då hon lefva? Hvarför? . . .
Då klingar rutan.
Nästan förfärad ser flickan upp, stirrar
på det glimmande fönsterglaset och skakar
sitt hufvud. Åter faller hon i tankar, till
dess hon med ens lyssnande höjer hufvu-
det. Där ute vid drifhusen hör hon faderns
stämma . . . och en annan, en ung, vällju-
dande manlig röst dessutom. Hon lyss upp-
märksammare ... en blek rodnad färgar
hennes kinder, och ett svagt, tveksamt leen-
de spelar om hennes läppar. Halft i glädje,
halft i vemod lyssnar hon . . . som till en
ton från en svunnen tid.
Steg komma närmare, och två vandrande
skuggor falla öfver fönstret.
»Sannerligen jag någosin sett så härliga
rosor,» säger den främmande rösten,
»men jag her . . . har ni inte någon liten
korg, eller något annat vackert, för att ge-
nast kunna ordna blommorna för bordet?»
Jo, naturligtvis — så hör hon fadern sä-
ga —■ men de där sakerna ligga ännu kvar
på vinden däruppe, i någon vrå; han skall
genast gå upp och se efter . . . om den
unge herrn under tiden behagar stiga in i
kammaren.
Förskräckt ställer hon träskålen ifrån sig
på bordet och griper efter stolkarmen, som
ville hon resa sig . . . Men i detsamma går
dörren upp, och på tröskeln syns en ung
man med en bukett af sällsynt fagra rosor
i handen, en smärt, smidig gestalt med ett
friskt, vackert hufvud, spirande skäggdun
öfver kinderna och ett par vänliga, trohjär-
tade ögon under den hvita pannan.
De se hvarandra ej för första gången,
dessa båda. Visserligen är det länge sedan
nu . . . sedan hösten. Den tunga, sorgliga
vintern ligger emellan, under hvilken den
ena intet visste eller hörde om den andra.
Mycket talade de för öfrigt icke med hvar-
andra den gången heller . . . endast då och
då ett skyggt litet ord. Men mer än deras
läppar, så tycktes det, visste deras ögon att
tala. Och nu . . . detta plötsliga återeende !
Hon höll blicken nedslagen, och likt två
mörka fransar lågo de långa ögonhåren
på hennes bleka kinder. Äfven han är öfver-
raskad, förlägen. Dröjande drar han igen
dörren efter sig och stammar: »Ni, fröken
Gertrud! . . . Ni!»
Hon rör sig ej och får ej en stafvelse öf-
ver sina läppar.
»Ni, fröken Gertrud!» upprepar han.
»Och . . . och ...» Han visar i ordlös
fråga mot dörren.
»Ja ... min far!» nickar hon sakta.
»Hvilken lycklig tillfällighet! » springerdet
nu ur honom. »Jag har begagnat den här-
liga dagen, gjort en promenad utanför sta-
den . . . och då jag i förbigående såg de
stora drifhusen, tänkte jag på min mors
födelsedag och trodde, att några vackra ro-
sor ...»
Bestört förstummas han. Medan han
talat, har han trädt närmare, och nu ser
han hennes smala kinders blekhet, ser hen-
nes hvita, genomskinliga händer.
»Fröken Gertrud! . . . Ni har varit sjuk!»
»Ja, herr Berger, sjuk . . . mycket och
länge ! »
»Och därför, därför ...» mumlade han.
Så steg han fram till hennes stol och räckte
henne handen. Bådas ögon mötas, och deras
blickar hålla hvarandra fångna.
Då klingar rutan . . . och en susande
vindstöt sveper om det lilla huset.
Samtidigt se båda upp och dröja med
ögonen vid fönsterrutan, som ännu sakta
darrar.
»Det var vinden,» hviskar hon och 1er
emot honom.
»Nej, fröken Gertrud, det var våren. Han
har knackat på ert fönster . . . man mär-
ker honom redan i luften . . . om åtta da-
gar är allting grönt . . . allt . . . allt!»
»Allt grönt!» upprepar hon tyst, och där-
vid gjuter sig en svag rodnad öfver hen-
nes kinder.
Därute i trappan hör man steg, som sti-
ga ned.
Missnöjd lyfter den unge mannen hufvu-
det; hastigt trycker han flickans hand och
stammar: »Fröken Gertrud! Ni blir väl
icke ond, om jag . . . om jag kommer åter . . .
för att köpa rosor?»
Hon slår ned ögonen och skakar sakta
sitt hufvud.
Den skönaste rosen söker han ut ur sin
bukett och lägger den i hennes knä.
Nu öppnar fadern dörren ... då klingar
rutan . . . med en klang springer den upp,
och en mild luftström böljar in i rummet.
”Muns skollofskoloni.”
om bekant har genom frivilliga bidrag
från våra läsarinnor Iduns redaktion
under några af de närmast föregå-
ende åren satts i tillfälle att för sommar-
månaderna utsända ett antal fattiga små
barn ur Stockholms folkskolor till en veder-
kvickande landtvistelse på en s. k. skol-
lofskoloni. Den vackra tanken rönte isyn-
nerhet under de första åren liflig anslut-
ning, men under de senaste har intresset
inom vår läsekrets för denna sak tyckts
något mattas: bidragen ha blifvit allt min-
dre talrika, och de små kolonisternas antal
har måst inskränkas.
Under sådana omständigheter har redak-
tionen i år ej på nytt velat besvära de
vänliga läsarinnor, hvilkas hjälpsamhet helt
visst tages i anspråk på så många andra
håll, utan ansett, att »Iduns skollofskoloni»
för ett år borde »stå öfver». Härtill kom,
att den ypperliga lägenhet — gården Trä-
sta å Häfverö — där kolonien haft sitt
tillhåll, i år för detta ändamål omöjliggjorts
genom under vintern där förekommande
difterifall.
Yi hafva därför visst icke för alltid upp-
gifvit den behjärtansvärda tanken, utan
hoppas att till en annan vår kunna få åter-
komma och då påräkna våra läsarinnors
varmhjärtade offervillighet —• kanske endast
ökad af den lilla hvilan! Det mindre öf-
verskott, som från föregående år finnes
kvar i kolonikassan, liksom koloniens enkla
inventarier förvaras därför orubbade till
ett kommande år.
’Af
fy»
Barngarderoben, som redan blifvii en oum-
bärlig hjälpreda för alla mödrar, kostar för
sista halfåret endast 1 kr. 75 öre. Prenume-
ration torde ske ofördröjligen.
Ett oeh annat om trolofning i Norden
under 15- oeh 1600-talen.
För Idun af A. U. Bååth.
ssa tiders hela sätt att betrakta kär-
leken och äktenskapet afvek mycket
från nutidens.
De unga ogifta kvinnorna omgåfvos då, så
att säga, af en oåtkomlighetens trollkrets, da-
nad af tidsandan och samfundsförhållandena.
Man var då liksom mera i släkt med hvar-
andra än nu. Enligt danska kyrkolagen var
äktenskap förbjudet ej blott emellan syskon,
utan äfven emellan syskonbarn och barn af
sådana.
I afsides liggande trakter, där de få famil-
jerna vanligen voro besläktade med hvarandra,
kunde härigenom en ung man alldeles sättas
ur stånd att välja sig brud inom kretsen af
sina bekanta.
Ännu ogynsammare artade sig förhållandet,
om äktenskapskandidaten redan förut varit
gift, var änkeman eller änka. Ty i så fall
utestängdes han eller hon ej blott från egna
släktingar, utan äfven från sin aflidne makes
eller makas. »De två hafva varit ett kött,»
— heter det —• »och mannens bröder äro
därför också hustruns bröder, hans kusiner
hennes kusiner.»
Det fall, som nu så ofta inträffar, att en
man efter sin hustrus död äktar hennes syster,
tedde sig för den tiden som en den mest
motbjudande vederstygglighet. Ja, änkemannen
fick ej ens gifta sig med hennes kusiner eller
sysslingar.
Detta allt hade naturligtvis sin stora be-
tydelse i en tid, då umgängeslifvet var så
föga utveckladt, då de tillställningar, som
öfver hufvud taget ägde rum, voro nästan
uteslutande rena familjefester, bröllop, barn-
dop o. s. v.; och här var det icke minst alla
dessa för giftermål med hvarandra omöjliga
kusiner och halfkusiner, som sammanträffade.
Det var m. a. o. en tid, då tillfällena för
icke besläktade att i umgängeslifvet råkas i
allmänhet voro mycket få.
Härtill kom, att då någon gång sådana
tillfällen verkligen gåfvos, såsom t. ex på
adelns herredagar och supting, var umgänges-
lifvet mellan båda könen allt annat än fritt
och otvunget.
Utanför dansen fanns för de unga endast
en ringa möjlighet att växla ett enda ord.
Ty med äkta nordiskt misstroende betraktades
ännu på den tiden — liksom i sagotiden —
hvarje man, hvilken öppet sökte en kvinnas
sällskap.
Enligt den allmänna meningen betedde han
sig omanligt, och han kunde ej anses hafva
annat än ondt i sinnet.
Det fanns därför blott två sätt att tränga
igenom denna oåtkomlighetens trollkrets, som
omgaf kvinnorna: antingen hade man att helt
enkelt bryta den genom att med vederbörande
hålla hemliga möten, eller också kunde man
låta såväl valet af brud som det förberedande
aftalet om giftermål ombesörjas af andra,
helst äldre kvinnliga släktingar, som natur-
ligtvis med stor glädje åtogo sig ett dylikt
förtroendeuppdrag.
Dessa båda förfaringssätt voro de enda van-
liga, hvarigenom äktenskap inleddes hos be-
folkningens flertal.
De hemliga mötena utgjorde måhända en
rest af en uråldrig nordisk sed att .fria. Här-
på tyder den envishet, hvarmed de — mesta-
dels i sitt ursprungliga skick — bibehållit
Möblering och Dekorering Sängar och Sängkläder, Möbeltyger,
Mattor och Gardiner m. m., m. m.
af våningar verkställes stilriktigt och elegant.
Största urval af goda modeller uti olika stilarter.
Carl Johansons
Möblerings-Affär,
Drottninggatan 45, 1 ock 2 tr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
