Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 7 juni 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
1895
sig i vissa trakter af Norden ända till våra
dagar.
Seden bestod i all sin enkelhet däri, att
den unga kvinnan lördags afton mottog besök
af sin friare.
Det andra tillvägagångssättet — att låta
valet utaf brud besörjas af andra — var ett
urgammalt nordiskt bruk.
Från sagotiden omtalas ideligen, hurusom
en af de närmaste och mest ansedda frän-
derna en vacker dag uppfordrar sin unga
släkting att gifta sig, utpekar för honom ett
passande parti och erbjuder sig att ordna
saken.
Vanligen togs ett dylikt anbud emot med
glädje, och oftast synes den blifvande brud-
gummen icke ens hafva känt sin tillkomman-
des utseende, förrän trolofningen genom böne-
mannen blifvit uppgjord.
Sådana de ifrågavarande förhållandena ut-
vecklat sig ned i det sextonde århundradet,
hade ingen särdeles stor förändring försiggått
med desamma. Ännu ansågs det som ett
naturligt uttryck för vördnad och förtroende,
när man uppdrog åt en ansedd släkting eller
en högtstående gynnare att göra valet af ens
brud.
Detta bruk höll sig vid lif i alla samhälls-
klasser ned igenom det sjuttonde och långt
in i det adertonde århundradet.
Ett rätt egendomligt exempel härå lämnas
i ett putslustigt bref af 1692 från danske
prästmannen Jörgen Sorterup till professor
Birkerad i Köpenhamn, hvilken hulpit hoDom
till en kyrkoherdebeställning och nu af honom
uppfordras att äfven skaffa en »kone med
penge».
Det heter bl. a.:
»Så faller min ödmjukaste bön till eder,
att som Gud i himlen hittills hafver Dyttjat
eder som ett säreget instrument för min lycka,
det äfven framdeles måtte behaga eder att
mig bistå. Jag vet själf, att jag är fattig
och dessutom i ett par hundrade dalers skuld
förutom prästgården, som skall köpas o. s.
v. Kunde nu lyckan foga det så, att jag
kunde mig till husfru bekomma en ärlig mans
barn, som hade något till hjälp åt mig i min
fattigdom, så skulle jag upptaga det som en
synnerlig Guds nåd — helst om han ville
göra eder till sitt redskap, så att I, hög-
gunstige patron, villen åt mig utköra en för-
mögen och höfvisk kvinnsperson, till hvilken
I å mina vägnar gilja villen» o. s. v.
Det ser ut, som om brefvet hade gjort
verkan och den »höggunstige patronen» väl
uträttat ärendet, ty det följande året kunde
Jörgen Sorterup föra en bokhandlaredotter
från Köpenhamn till prästgården som sin brud.
Eljes voro naturligtvis kvinnorna bättre
rustade än männen att främja sådant »köp»
eller sådan »handel», såsom giftermålet kal-
lades.
Mödrar, tanter, ja mormödrar voro under
dessa förhållanden helt naturligt liksom ska-
pade att ligga på utkik efter äktenskapsbyten
och, så snart något dylikt kom i sikte, skaffa
närmare upplysningar om förmögenhetsvillkor
och »dygder», hvarefter de hade att företaga
de inledande måtten och stegen.
Och ofta hände det så, liksom under sago-
tiden, alt de båda kontrahenterna voro hvar-
andra alldeles obekaDta ända intill det af
fränkor frammanade ögonblicket, då de hastigt
och lustigt trolofvade sig med hvaraudra.
Exempel på ett dylikt trolofuingsmöte gifver
vår gamle biskop Jesper Svedberg i sin egeu
naiva berättelse om sitt första sammanträffande
1DUN
med den honom dittills obekanta änka, som
snart nog blef hans brud.
»Två dagar före bröllopet kommer jag till
Stockholm, dit hon ock efter aftal var kom-
men trenne dagar förut. Jag föres allena in
i en kammare, där hon satt ensam framföre
mig. Men si — jag visste icke och kunde
fullväl icke tänka, att det var hon, då ingen
sade mig det. Jag satte mig ned vid henne.
Vi talade länge tillsamman, jag till henne
liksom till en annan främmad om hvarjehanda
saker. Omsider spörjer hon : hvad tycker pro-
fessorn om vår handel? Jag svarar: hvad är
det för handel? Hon säger: det, hvarom han
mig tillskrifvit hafver. Jag säger: hvad hafver
jag henne tillskrifvit om? Skola vi icke i
öfvermorgon, spörjer hoD, vara brudefolk?
Är det hon? sade jag. Och så bekräftade
vi vår vänskap medels handslag och kärligt
famntag.»
På sådant sätt tillgick trolofniDgen i Nor-
dens renässanstid.
De kulturhistoriska källorna låta oss i nå-
gon liten mån äfven få en inblick i, huru de
trolofvade sedan betedde sig iuför hvarandra.
Bland smeknamnen må nämnas de vanli-
gaste, hvilka såsom sådana låta för våra öron
rätt underliga. Det kraftiga sextonde seklets
älskare sade aldrig »min ängel» o. d., utan
på fullt, kändt allvar: min gris, min bjärte-
gris, min katt, min såte valp, mitt gyllene
skriD, min balsambössa o. s. v. Och var
man riktigt öm, sade man: hjärtans lilja, eller
uttryckte man sig såsom munken i ett danskt
skådespel, då han gör en gift kvinna sin kär-
leksförklaring: »sidder i fred, mit liljeblad!»
Hvad smekningarna, kärleksbetygelserna be-
träffar, visa dessa framför allt, huru den ti-
dens anständighetsbegrepp voro olika vår tids.
En af de vanligaste smekningarna, hvilken
ansågs högst tillåtlig och allt annat än stö-
tande, var att, såsom det heter i en bok om
uDga mäns uppfostran, »lägga sin hand på
damens bröst.»
En dylik kärleksbetygelse synes i allmänna
omdömet hafva varit likställd med kyssen, i
samband med hvilken den rätt ofta namnes.
Bokhållaren i Holbergs »Den stundeslöse»
frågar jungfru Magdelone: »om Forladelse
min hjärte Jomfru — må jeg tage på hendes
Bryst?» Och hon svarar: »ja — jeg siger
tusind tak.»
En för våra dagar högst egendomlig, då
för tiden mycket vanlig kärleksbetygelse —
och det äfven i de allra högsta samhälls-
kretsar —- var den s. k. »löskningen», som
hade sitt ursprung i det bruk, hvilket ej sällan
omtalas i folkvisorna, att kvinnor, som tecken
på vänskap, kamma och borsta håret på män,
något, som föll sig naturligt i en tid, då
speglar hörde till sällsyntheterna och man
måste, då man ville göra sig rätt fin, se sig
om efter hjälp hos andra.
I stället för att kamma och borsta nöjde
kvinnorna sig till sist med att endast stryka
eller med fingrarne purra i mannens hår, hvil-
ken akt synes af de behandlade hafva upp-
tagits såsom ett tecken både på vänlighet och
sann högaktning.
Det finnes en liten vacker berättelse om,
huru biskop Jesper Svedbergs föräldrar, bergs-
mannen Isak Danielsson och Anna Buller-
Dæsius, fuDno och fingo hvarandra.
Det heter:
»Som äukemau beslöt bergsman Danielsson
att gifta sig på nytt. För den skull vände
han sig till prästen i Svärdsjö, magister Peter
Bullernæâius, hvars dotter Anna han önskade
sig till brud. Då friaren kom till gården,
flyktade emellertid flickan, som anade oråd,
ut i trädgården och gömde sig där. Äudtligen
fann bergsman Danielsson henne och sade:
»min jungfru, jag skall aldrig begära eder
mera, utan resa min väg. Gud skall nog
själf utse sitt offer. Men visen mig till afsked
så mycken godhet, att I lösken mig.»
(Forts.)
Julie Petöfi.
En lefnadskiss
at
Birger Sehöldström
(Slut fr. föreg. n:r.)
Till detta hem kom Petöfi sent på aftonen
den 14 mars 1848, i hög grad upprörd. Un-
derrättelse hade med kvällsposten anländt, att
revolutionen utbrutit i Wien, och nu hade
»Decernvireruas» sällskap, hvars ledare Petöfi
var, bestämt att redan följande morgon begif-
va sig till universitetet för att förmå studen-
terna att följa sig vid proklamerande af Un-
garns oafhängighet från Österrike. Hela natten
tillbragte de unga makarne vakande, och för
sin hustru uppläste Petöfi allra först sin under
denna natt diktade sång, hvilken han följande
dagenreciterade för studenterna och det öfrigafol-
ket, och hvilken alltsedan med outplånliga drag står
ristad in i Ungarns politiska och litterära historia:
Upp, magyarer, upp till striden !
Tveksamt nu ej längre biden! . .
Då han på morgonen tryckte kyssen på sin
makas skälfvande läppar, var han fullt beredd
att kanske ej mer återse henne . . . man visste
ju ej på förhand, huru myndigheterna skulle
upptaga den beryktade demonstrationen.
På eftermiddagen den 15:de återkom han
dock lefvande — och som triumfator.
Men några få månader därefter kallade ho-
nom doek kanonernas dån på allvar till hans
öde. Innan Petöfi ingiek i honvéd-hären, an-
förtrodde han sin Julie i de trofasta vännerna
Arany’s huld och hägn. I deras hem föddes
några veckor därefter hennes och skaldens enda
barn, sonen Zoltan.
Sorgbudet om makens hemlighetsfulla för-
svinnande mottog Julie på ett vildt, excentriskt
sätt. Hon irrade kring på slagfältet för att
efterspana liket. Då detta var förgäfves, reste
hon hem med sin son och dennes amma till
Klausenburg. Öfver hennes vistelse där lämnar
Szanas egendomliga enskildheter. I början
hoppades hon, att maken skulle ha undkom-
mit öfver till Turkiet med de öfriga ungarska
flyktingarne. Då dessa förhoppningar allt mer
försvunno, ökades allt mer hennes förtviflan,
oeh hon sökte döfva sina kval medels — starkt
vin. Lyckligtvis blef denna paroxysm af kort
varaktighet, och hon tillgrep då andra medel
att förströ sig : hon samlade kring sig. i sin
bostad en mängd ungdom af båda könen, och
man roade sig med deklamation, sällkapslekar
och sång. Hon till och med komprometterade
sig genom sin liängifna bekantskap med en
österrikisk officer, hvilken lofvat utverka åt
henne pass till Turkiet, för att hon där skulle
söka spåren efter den försvunne. Sårad af de
förebråelser hon från de patriotiska kretsarne er-
höll i anledning af bekantskapen med cu af
»besegrarne», återvände hou till Buda-Pest.
Här kom hon att i ett samkväm blifva pre-
senterad för en ung man vid namn Aspad
Horvath, son till den store historieskrifvaren
biskop Horvath, kultusminister under révolu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
