Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 7 juni 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 183
tionstiden ocli därför ock nu biltog. Aspad
Horvath — han var då en ung privatdocent
samt blef sedermera professor vid universi-
tetet i Buda-Pest — kände sig genast mäktigt
dragen till den unga änkans excentriska person-
lighet, äfven om han icke kunde ana, att
hon inom kort tid skulle vara hans hustru.
Den 20 juli 1850 lät Julie Petöfi bjuda
Horvath till sig med den hälsningen, alt hon
hade något viktigt att meddela honom. Horvath
anlände till hennes boning, där hon mottog
honom med rödgråtna ögon. Efter några lik-
giltiga fraser riktade hon till honom följan-
de ord:
»Bland alla, som jag på senaste tiden
lärt känna, har ni i främsta rummet förvärf-
vat er min aktning och mitt förtroende. Där-
för ber jag er taga detta paket och, ifall jag
icke inom två veckor återkommer till Buda-
Pest, bränna upp det oöppnadt.»
Därmed räckte hon Horvath ett paket. Hor-
vath frågade henne i deltagande ton, om hon
stode i begrepp att resa bort.
»Hvad skall jag göra här?» — frågade
hon. »Ensam kan jag icke lefva. Jag riske-
rar ju att hvarje ögonblick bli utsatt för efter-
hängsenhet eller förolämpningar.»
Alla Horvaths invändningar gagnade till intet.
Hon ville till hvarje pris bort. Då bad Hor-
vath henne om en hårlock. Julie såg honom
skarpt i ögonen och svarade:
»Det gör jag icke, ty af princip gifver
jag aldrig bort sådana souvenir’er. Men om
ni vill» — och härmed for hon med handen
genom sitt kortklippta hår — »kan allt detta
tillhöra er.»
Horvath frågade, helt förbluffad, om hennes
mening vore att få honom till make och om
hon kunde skänka honom sin kärlek. Hon
svarade :
»Vår bekantskap är alldeles för ny, för
att det hos mig skulle kunna vara tal om en
djup lidelse. Dock tror jag, att ni aldrig skall
ångra ett äktenskap med mig.»
Och på fråga om, när bröllopet kunde äga
rum, om ett halft år? . . om ett år? . . sva-
rade hon helt kort:
»Om ni älskar mig: i morgon.» Horvath
skyndade till vederbörlig pastorsexpedition, ord-
nade saken — huru detta gått till, har man
alltid i Ungarn undrat öfver, då ju bruden ej
kunde förete ens minsta lagliga bevis, att hon
verkligen vore änka — och dagen därpå stod
brölloppet. Det var den 21 juli 1850, tio dagar
före årsdagen af Segesvår-slaget.
Ej ens sorgårets slut hade den store skaldens
änka afvaktat.
Och dock hade Såndor så innerligt och gri-
pande besvurit sin Julie att icke aflägga änke-
ståndets slöja 1
Hvad kunde ha förmått henne till detta
hastigt ingångna giftermål?
Till en af hennes och Petöfis gemensamma
väninnor, fru Marie Vachott, skref Julie, att
hon beslutit ingå i nytt äkenskap af hänsyn
till sin son, hvilken behöfde ett faderligt stöd.
Men från det ögonblick Julie Szendrey andra
gången fäste brudslöjan vid sitt hår var hon
död för världen, och Petöfis vänner, samt med
dem Ungarn, förläto henne aldrig den missakt-
ning hon, enligt deras åsikt, visat sin förste
makes minne.
Särskildt kom domen förkrossande från Ara-
ny, den forne vännen, den eljes så blide Arany,
nämligen i hans ballad »Honvéd’ens änka»,
hvilken snart spreds öfver hela Ungarn.
Den unge hjälten har gått i striden och där
fallit jämte tusentals sina honvéd-kamrater.
Men många vänta dock, att lian skall återkom-
ma, och bland dem ock hans unga hustru;
men för henne blir tiden för lång, för henne,
som visserligen bär en svart klädning, men ock
ett rosigt anlete. Snart förgäter hon ock den
för alla andra oförgätlige och räcker sin hand
åt en annan man. Och medan den förste ma-
ken multnar i grafven, klingar den sprittande
dansmusiken, bjudande till ny bröllops-fest.
Plötsligt springer dörren till bröllopssalen upp . . .
På tröskeln varsnas honvéd’en med gulnadt,
blodigt anlete. Stelnad af förskräckelse står
bruden. »O, var icke rädd för den objudne
gästen, sköna brudi» säger vålnaden; »jag-
kommer blott för att öfvertyga dig om min död. »
Han anklagar icke den trolösa. . . hon bar aldrig
älskat honom . . . han anklagar blott sig själf, som
kastat bort så mycken hängifvenhet, så mycken
kärlek förgäfves. Blott för sitt och hennes barn
beder han. »Var en moder, ej en stjufmoder, att
jag ej måtte ropa honom till mig, dit jag nu går. »
Midnatt är det; därute tjuter vindenöfverpusztan,
därinne ljuder musiken lustigt till dans. Hvad som
gjort bruden några sekunder så blek, var ingen-
ting annat än en minnets dimbild från framfa-
ren tid . . . den har hastigt fläktat undan.
Leende räcker bruden sin hand åt sin med-
dansare. Allt är glömdt, glömdt, glömdt . . .
Och denna glömska, denna rent af missakt-
ning från de forna vännernas sida gjorde hela
hennes följande lif till en kedja af bittra be-
kymmer och kval. Hennes andre man var en
hederlig, trofast och henne innerligt tillgifven
make, och deras äktenskap välsignades af flere
barn, men det blef icke desto mindre olyck-
ligt. Till Julies smärta bidrog ock i väsentlig
grad sonen Zoltan. Han skildras såsom en
mycket älskvärd gosse, men han blef, såsom
den afgudade skaldens ende son, redan i sko-
lan alldeles bortskämd och förfjäsad af kamra-
terna; han hade ärft sin faders exeentrieitet,
men ej hans begåfning, hans viljekraft och för-
måga att försaka. Han kastade sig in i en hop
tokiga uppåg, hade inom kort förslösat sin för-
mögenhet och dog, knappast yngling vorden.
Till Julies själskval började äfven kroppsliga
plågor sluta sig. Hon angreps af bröstkräfta.
Då sjukdomens obotlighet bekräftats, flyttade hon,
oaktadt de sinas tårar och böner, från hemmet
och till ett par aflägset liggande rum. Här
skref hon nästan dagligen, än på vers, än på
prosa, rörande och ömma bref till maken och
barnen, men mottog ingen, utom läkaren och
sjuksköterskan.
Den 5:te september 1868 skref lion till sin
yngste son, Arpad, några rader: »Älskade
min gosse, tänk på din arma moder 1 Ack,
eviga sömn, hvarför dröjer du, hvarför sluter
du icke mina matta ögon? Har jag ej ännu
tillräckligt sonat min skuld? Har jag då ännu
tårar kvar att begråta den ! »
Följande morgon fanns hon liggande på sin
hvilobädd, liggande befriad . . .
Intet mänskligt öga hade sett hennes sista
kamp.
Ur notisboken.
Kronprinsessan flyttade förliden vecka till
Baden-Baden. Hennes hälsotillstånd fortfar att
förbättras, ehuru hostan kvarstår. Kronprinses-
san kommer antagligen, om icke något oförutsedt
inträffar, att i midten af denna månad återvända
till Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
