Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 14 juni 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 IDUN 1895
skick. l)â kom en kula från batteriet midt emot,
träffade den ytterst till liöger stående kanonen i
sidan, skenade så i sned direktion och klippte af
hufvudet på vår befälhafvare, major Rentlow,
som satt på sin häst ett stycke bakom oss.
Kommandot togs nu af befälhafvarens närmste
man, kapten Rosenhake, men inom kort stupade
äfven han, och nu blef det min tur att öfvertaga
ledningen och ansvaret. Men striden var redan
hopplös. Jag hade endast tre kanoner kvar och
blott en handfull folk. Under det vi laddade
våra stycken, sprungo fienderna öfver bron och
samlade sig under strandvallen, där vi. ej kunde
komma åt dem. Och alltjämt regnade kanon-
kulor öfver oss, demaskerande våra stycken och
nedmejande servisen, som skötte dem.
Snart nog hade jag endast en kanon kvar i
brukbart skick — en vacker fältslanga af klock-
metall, gjuten i Nürnberg 1616 samt prydligt sirad
med konungens namnchiffer och vapen samt bä-
rande n:r 8, dess ordningstal inom parken. Yi
ställde nu till denna pjäs hela vårt hopp och läto
honom oförtrutet spela, ömsom mot fiendens
batteri, ömsom mot bron, hvars stockar uppref-
vos och splittrades af våra kulör. Men nu hade
fienden fått nog folk öfver bron. Helt plötsligt
sågo vi ett par hundra knektar klättra upp ur
flodsänkan och i fullt språng storma upp emot
oss.
Då samlades vi alla omkring n:r 8, drogo svär-
den till själfförsvar och befallde våra själar i
Guds hand. Om en stund var fienden inpå oss,
men med blodiga pannor kastades han tillbaka.
8å uthärdade vi tre attacker och sågo den fjärde
förberedas. Vi kände väl, att den skulle bli den
sista och att ingen räddning mer fanns för oss.
Men vi ville alla lyda vår konung och slåss till
siste man.
Vår position hade varit lätt att försvara, enär
den tätt under kanonmynningen stupade ner tvär-
brant och hal, så att de anfallande ej kunde få
fotfäste. Men nu kringgingo de oss, och inom
kort kämpade vi för lifvet, man mot man. Den
ene öfter den andre af de mina dukade under
och segnade ned, och till sist höll jag ensam
hufvudet upprätt, lefvande och obesegrad.
Då tystnade stridsbullret rundt omkring mig
och deii fiendtlige béfälhafvaren ropade: »Ni är
en tapper man. Gif er, och er skall vederfaras
all skonsamhet och all heder.». Men jag svingade
blott mitt svärd och svarade, att ingen skulle taga
mig lefvande.
Detta blef emellertid nu mina fienders enda
mål. De kringrände mig från alla sidor och
sökte afväpna mig, men jaghöggoeh stack omkring
mig som en rasande och gaf fler än en af mina
angripare märke för lifstiden. Slutligen mattades
dock min kraft, och vid det jag erhöll ett väldigt
slag öfver hufvudet af en bardisan, segnade jag
ned på vår sista, af mitt blod öfverströmmade
kanon, som jag så länge försvarat.
Då jag återkom till medvetandet, låg jag i en
stor säng i ett litet tornrum, vid hvars fönster
en underbart fager jungfru satt och sömmade.
Vid min rörelse kom hon fram och betraktade
mig samt frågade, om jag önskade något. Detta
var mitt första möte med henne, som sedan blef
min husfru och maka, den ädelborna jungfrun
Adelheid, af släkten Falkenheim till Falkenheim
och Preslau.»
Den unge mannen läste icke vidare, ty flickan
kom nu med frukosten. Han kände i öfrigt. så
väl till sin farfars farfars farfars fars historia —
som han läst hundra gånger förut: hurusom jung-
fru Adelheid med omsorg och ömhet vårdade den
sårade svenske officeren, samt huruledes mellan
deras hjärtan knöts ett innerligt kärlekens för-
bund, som inom kort helgades af kyrkans väl-
signelse.
Och han befann sig nu på pilgrimsfärd till
Falkenheim, för att taga i skärskådande den gamle
kanonen n:r 8 inom parken, som ännu efter två-
hundrafemtio år stod kvar där.
Då han sträfvat upp för sluttningen, på hvil-
ken batteriet en gång bröstat af, såg han i tan-
karne omkring sig den strid hans stamfar i sin
handskrift skildrat. Han hörde kanorna dåna,
såg fotfolket rycka an, bevittnade den sista, för-
tviflade kampen omkring det sprängda batteriet.
Det var som om han flyttats två och ett halft
århundrade tillbaka i tiden.
Så gick han upp till slottet, hvars stora
port stod öppen. En gammal man satt på en
bänk innanför densamma och läste i en andakts-
bok. Han frågade efter kanonen och fick sig
vägen anvisad.
Stigen, han måste följa, slingrade mellan blom-
mande busksnår och omkring kala, rödsprängda
stenkullar. På en half minut var han framme.
Ja, där stod den gamla fältslangan på sina
tvänne klumpiga hjul och med den grott timrade,
järnbeslagna lavetten ännu stadig och aktnings-
bjudande. Men dess fruktansvärda eldgap hade
nu längesedan tystnat. Det regnade gula blom-
mor öfver kanonen och grensle på densamma satt
en ung gosse, som jublade af fröjd, under det en
smärt flicka stödde ena armbågen emot kamma-
ren och liksom smekande lät handen glida Öfver
den mörknade metallen.
Vandraren hade stannat helt häpen. Då han
tog ett nytt steg framåt, upptäckte han ett äldre
par, som slagit sig ned på en liten bänk under
guldregnsträdet. Han stannade då på nytt.
Men den gamle mannen, som fått ögonen på
honom, reste sig upp och sade med vänligt
tonfall :
»Låten ej oss skrämma er, min herre. Vi äro
turister, såsom ni, och ha kommit på vårt årliga
besök til. en gamma, familjeklenod.» Och då han
märkte, att den unge främlingen såg förvånad
ut, fortsatte han leende: »Ja, jag menar denna
gamla kanon. Den blef orsak till att en dotter af
vår släkt, jungfru Adelheid till Falkenheim och
Preslau, blef gift med en tapper, svensk office)’,
sedermera öfversten baron Ragnfast Urevärn.»
»Min stamfader,» utropade den unge mannen.
Flickan vände sig om och riktade på honom
ett par Ijufva, blå ögon, den gamla damen steg
skyndsamt upp och närmade sig, gossen tystnade
med sitt jubel, och mannen, som först tilltalat
den unge svensken, kom emot honom med fram-
sträckt hand.
»Då. äro vi ju fränder,» utropade han. »Frän-
der, på mycket, mycket långt håll, visserligen,
men ändå fränder.. . särskildt här, vid denna
gamla kanon. Och nu må jag presentera: min
hustru, Irmegard, född von Wollen, min dotter
Adelheid, min son Otto — jag själf, pensionerad
generalmajor.»
»Mitt namn är Ragnfast Urevärn,» svarade den
unge mannen. »Också jag är officer.»
Ragnfasts och Adelheids händer möttes öfver
den gamla kanonen. De kände något mystiskt,
magnetiskt fluidum uppstiga ur densamma och
vibrera genom sina hjärtan. Och nedifrån foten
af berget hörde de en klar kvinnoröst sjunga om
»den gamla sagan, som evigt är ny.»
På dagen ett är därefter stodo de båda unga
äter däruppe med armarne slingrade om hvar-
andras lif.
En ny Adelheid zum Falkenheim hade gifvit
sig till maka åt en ny Ragnfast Urevärn.
Och på nytt tonade ur dalen därnedanför sån-
gen om »den gamla sagan, som evigt är ny.» ,
Reinhold Winter.
Från en Stockholmsfru på
långfärd,
Käraste Nini!
Taormina.
Nu ha vi, som du ser, hunnit ända hit till
det lilla idylliska Taormina.
I fall det händelsevis skulle finnas ett hål
i ditt vetandes väfnad, vill jag upplysningsvis
meddela, att Taormina är en stad på 3,000
invånare belägen på Siciliens östra kust unge-
fär halfvägs mellan Messina och Catania.
Här är så stilla och ljufligt, och naturen har
här åstadkommit ett sådant mästerverk af linie-
och färgskönhet, att man ovillkorligen gripes
af nästan andäktig beundran.
Från hotellterrassen se vi en tafla, som vi
sent skola glömma. Öfver en skog af orange-
oeh mandelträd blicka vi ut öfver det härliga
blåa joniska hafvet; på ena sidan begränsas
utsikten af skönt formade bergväggar, nedanför
hvilka den gamla grekiska teatern reser sina
smäckra pelare, och på den andra höjer Etna
sin snöhöljda hjässa. Solen lyser klar från
en himmel, så blå som — en blå rullgardin,
säger den opoetiske Klas, som alltid skall dra
ner mig, när jag vill flyga litet öfver det hvar-
dagligas nivå.
Ja, här är godt vara. JDet tycka också ty-
skarne, hvaraf vårt hotell är öfverfullt; »ganz,
ganz wunderhübsch» och »sehr schön, wunder-
voll» surrar det i mina öron hvar minut, och
för en gångs skulle måste jag medge, att de
annars så irriterande tyska superlativerna äro
på sin plats.
Vi ha varit med om. påskceremonierna här,
rätt egendomliga i all sin enkelhet. Redan
på skärtorsdagen började de med en lång pro-
cession bestående af misericordiabröder — du
vet, den där kåren af frivilliga, vid begraf-
ningar och kyrkliga högtidligheter tjänstgörande
lekmän, rekryterade ur alla samhällsklasser,
både de högsta och de lägsta, och som äro
klädda i en hvit eller grå kåpa med en strut
öfver hufvudet, så att man ej ser mera af
dem än ögonen bakom sina titthål. I töten
bars ett svart kors. Sedan kom en bild af
madonnan, djupt sorgklädd, med ett svärd in-
borradt i bröstet, och på hennes knän låg en
blödande liten Kristus, inte hälften så stor
som modern. Hvitklädda gossar gingo före
med torra vingrenar lindade om hufvudet; det
skulle väl föreställa törnekransar.
En vacker, ehuru något operaartad sorg-
marsch blåstes af stadens frivilliga musikkår,
och på det sättet drog processionen genom
staden, följd af täta folkmassor, som dock ej
tycktes befinna sig i någon synnerlig sorgfest-
stämning; italienarne äro ju af naturen ett
genomgående gladlynt släkte, och det vill myc-
ket till, om de skola kunna hindra sina ögon
från att glittra och sina hvita tänder från att
blixtra i ett soligt leende. Men att gaminerna
ostraffadt fingo leka hök och dufva så godt
som midt upp i eller, rättare sagdt, tvärs öfver
processionen, det måste dock stämplas som ett
något själfsvåldigt uttryck af den italienska
lifsglädjen.
På långfredagens morgon tedde sig proces-
sionen litet annorlunda, x^skådarnes intresse
koncentrerade sig nu på en gul likkista af ek
med lock och sidor af glas, och i den låg en
död Kristus af trä, öfversållad med blommor,
som lyckligtvis dolde några af de ohyggliga
blodströmmar, hvarmed målarens slaktarefantasi
nedsölat honom. På eftermiddagen nytt fest-
tåg med variationer; denna gång fick äfven
madonnan vara med, svartklädd och med hop-
knäppta händer. I)å Kristusbilden bars förbi,
säg jag många kvinnor på grannhusens bal-
konger falla på knä; det gjorde ett rörande
intryck.
Då man så där ser det hela från en altan,
gör taflan en mycket brokig och mera glad
effekt än som ämnadt är, ty kvinnorna, som
deltaga i tåget, ha i allmänhet hufvuddukar
i alla regnbågens färger och därtill ofta ljus-
bottniga »äkta sjalar». Ja, du vet ju att
sydländingarne inte dela vår besynnerliga för-
kärlek för den svarta färgen.
En dag, då vi gjorde en vandring upp till
det gamla örnboet Mola, som ligger så pitto-
reskt med sin kastellruin högt ofvanför Taor-
mina, pekade gossen, som var vår vägvisare, på
Klas’ svarta halsduk och frågade helt nyfiket,
om någon af hans familj hade dött? På an-
nat sätt kunde han tydligen ej förklara, hur
det kunde falla någon in att kläda sig i svart
halsduk.
Vid elfvaslaget på påskaftonens förmiddag
blef det ett oväsen i vår lilla stad, så att
man kunde tro fienden vara i antågande. Ka-
noner smällde, en karl sköt två gevärsskott
genom ett fönster midt emot oss, vår kypare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
