Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 14 juni 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i90 IDUN 1895
dom, sä skall du förspörja, att vi hafva de
medel till hands, som kunna näpsa dina
känslor, så att du det icke förgäter, så länge
du lefver. Detta hafver jag icke kunnat un-
derlåta att dig tillskrifva i denna tid, och
hafver jag likaledes härom tillskrifvit din hof-
mästare, magister Daniel.»
Den framstående danske forskaren Troels
Lund, som lämnat så rika bidrag till Nor-
dens kulturhistoria under 15- och 1600-talen,
hvilka bidrag förf. till denna uppsats äfven
tillgodogjort sig, framhåller med styrka, huru-
som man, för att rätt förstå denna svunna
tids uppfattning af kärleksförhållandet mellan
man och kvinna, måste ej endast nöja sig
med att betrakta dess olikhet med nutidens.
Man måste vid bedömandet så vidt möjligt
ställa sig på en plats, hvarifrån båda tids-
perioderna kunna öfverskådas.
Hvarje tidsålders sätt att betrakta detta
förhållande uttalas vanligen af någon viss
klass, som då, så att säga, för ordet.
Vår tid har öfverlämnat till diktarne att
föra kärlekens talan. Endast genom känne-
domen om nutidens dikter, skådespel, roma-
ner, noveller, får man ett fylligt intryck af,
huru vår tid uppfattar förhållandet mellan
man och kvinna; och ända in till allra sista
tiden har det i denna skönliteratur endast
varit förhållandets början, förälskelsen, som
behandlats och lagt beslag på intresset. Den
äktenskapliga kärleken har däremot sällan
vunnit författarens uppmärksamhet. Poetiskt
sedt, har det långa trofasta samlifvet blott
tagit sig ut som något enformigt grått i grått.
Det sextonde århundradet hade ej här i
Norden någon diktare af betydelse, som kunde
föra ordet för kärleken. Detta talmanskap
föll då för tidenganska naturligt på det stånds
lott, som på ett helt annat område skötte
tidens starkaste andliga rörelse, nämligen
prästerskapet.
Men prästernas förutsättningar att vara kär-
lekens tolkar voro vidt skilda från de nutida
diktarnes; deras syn på lifvet var en helt
annan. De tillhörde en lifskraftig släkt, och
de efterträdde de katolske andlige, som ej
haft rätt att ingå gifte.
Därför hälsade också dessa det sextonde
seklets protestantiske präster i Norden äkten-
skapet såsom den enda saliggörande hamnen,
till hvilken numera vägen var öppnad för
alla genom Guds nådiga försyn.
För dem kunde kärlekens första uppvak-
nande omöjligen ställa sig såsom det yppersta;
nej, det, som blef föremål för deras pris och
lof, var det Gudi välbehagliga äktenskapliga
samlifvet, hvarunder barnflocken växte och
ny och rik kärlek ständigt skapades mellan
man och hustru, mellan dessa och barnen.
Så småningom genomträngde denna upp-
fattning folket i dess helhet, predikad af de
andlige ifrån predikstolarne i kyrkorna, vid
bröllopen, barndopen och begrafningarna.
Vår tid prisar förälskelsen såsom kärlekens
egentliga blomning; det sextonde seklet be-
traktade kärleken såsom en frukt af äkten-
skapet. Först äktenskap och sedan däraf
alstrad kärlek! Alldeles såsom uppfattningen
var i Norden under hednatiden.
Detta sakförhållande stod i nära samband
därmed, att flickorna i allmänhet trolofvades
vid mycket ung ålder.
I tid måste föräldrar och målsmän se sig
om efter den blifvande brudgummen, enär —
enligt tidens tankegång — det stred emot all
sund beräkning att inskränka kretsen af brud-
gumsämnen endast till dem, som tillfälligtvis
kunde vara en gång till äktenskap lediga,
när flickan omsider var vuxen. Hvad det
unga manliga släktet beträffar, tänkte man
som så: en rik flicka stod lättare till att vinna,
när hon var späd till åren och endast hade
arf i sikte, än när hon redan var i besittning
af all sin egendom.
Detta allt gjorde, att flickorna trolofvades
eller »bortfästes» vid synnerligen unga år,
såsom seden redan var för handen under
vikingatiden.
Sålunda var det ej något ensamt stående
fall, då unionsdrottningen Margareta endast
elfva år gammal äktade konung Håkan och
från och med sitt fjortonde år lefde med ho-
nom som hustru.
Ett ännu bjärtare exempel gifver den dan-
ske hertigen Hans den yngres andra hustru
Agnes Hedvig på 1500 talet. Visserligen var
också hon fjorton år, då hon med honom in-
gick i äkta ståndet, men hon var den gången
allaredan änka, i det hon vid tretton års ålder
mist sin förste man, kurfursten August af
Sachsen.
Tretton år gamla trolofvades: Karina
Krausse med Fredrik Friis, Anna Brahe med
Sten Malteson, Elsa Ramel med Christian
Barnekow.
Hak Llfstand lät »ärligen bedja om den
tolfåriga Pernille Goye att hafva till hustru
med stort afseende på hennes höfviskhet, takt
och goda later».
Pernille Oxe var endast elfva år, när hon
äktade riddaren Otto Rud. Tio år gammal
blef, enligt en likpredikan af år 1624, hög-
adliga jungfrun Kristine Munk trolofvad med
Erik Rosenkrandz, herre till stora gods.
Till och med hos det på den tiden lägsta
ståndet, bönderna, följdes samma sed.
Sålunda berättar biskopen Hans Michelsen
i sin dagbok, att han under en visitation kom
att förbjuda ett flickebarn på åtta år att,
såsom hon begärde, trolofva sig med en ung
bonde.
Visserligen utkommo gång efter annan kung-
liga förordningar, som sökte hindra dessa ti-
diga förbindelser. Men seden var för gammal
för att kunna utrotas medels dylika s. k.
recesser.
I en och annan trakt af Sverige har den
till och med bibehållit sig intill vårt århun-
drade. I en beskrifning öfver Jämnshögs
socken i Blekinge år 1800 läses: »de för-
mögne böndernas döttrar gifvas understundom
bort vid en ålder af åtta eller tio år».
En stor del af dessa barn, som alltså gåfvo
sitt samtycke till något, hvarom de icke hade
det ringaste begrepp, måste ofta tvingas eller
lockas härtill.
Det berättas följande t. ex. om Birgitta
Gove, som i sitt elfte år blef trolofvad med
adelsmannen Jesper Daa:
»Blott medels makt och list vardt hon
drifven till detta steg. Hennes fader och
stjufmoder svarade på hennes bön att varda
fri: vi vilja icke vara ärelösa för din skull,
ty vi hafva redan bortlofvat dig. Sedan fick
en klosterjungfru henne om hand och skötte
henne med slag så, att hon till sist under-
skref det bref, som henne förelädes och som
innehöll hennes samtycke.»
Dessa tidiga trolofningar företedde för nu-
tidens ögon rätt underliga ting.
Det berättas om Birgitta Seeblad, som i
sitt elfte år blef trolofvad med borgmästaren
Thomas Riisberg, att hon- »låg i sängen hos
modern och åt på något, och då man sporde
hvad det var hon åt, svarades, att det var
socker, som Thomas Riisberg, friaren, gifvit
henne. »
Fastän för längesedan trolofvad, fortfor
dock den danska furstinnan Eleonora Kristina
att uppfostras med riset. Vid ett tillfälle lät
t. o. m. hennes hofmästarinna iordningställa
två ris och bearbetade henne därmed så efter-
tryckligt, dels på vanligt sätt och dels med
den tjocka ändan af risen, att hon under fyra
veckors tid knappt förmådde gå, och hade
hon ärr och men däraf hela sitt lif. Först
efter upprepade klagomål, ställda till hennes
fästman, lyckades det hennes kungliga höghet
att blifva fri fiån sin plågoande.
T. o. m. när det var tal om förhållandet
mellan de trolofvade inbördes, kunde man på
den tiden stundom af ren glömska lämna
kvinnan helt och hållet obeaktad. Det heter
i en likpredikan öfver Fru Karina Krausse,
som blef vid 13 års ålder trolofvad med Fre-
drik Friis, hvilken åter dog före det utsatta
bröllopet: »Vår Herre kallade denne ädling
bort, hvilket var för hennes föräldrar, syskon
och goda vänner en icke ringa sorg.»
Hon själf är alldeles förbigången.
Detta är ett sant talande uttryck för, huru
föga kvinnan själf i dessa svunna tider hade
att bestämma öfver sitt eget lifs öde.
Ur notisboken.
Äter i hemmet. Kronprinsessan anländer
åter till hufVudstaden i morgon lördag med snäll-
tåget kl. 11,45 f. m. Kronprinsen reser sin gemål
till mötes och skall under sitt uppehåll i Köpen-
hamn aflägga ett besök hos danska drottningen å
Bernstorff.
»fe
Den hända författarinnan Selma La-
gerlöf lämnar med detta läsår sin plats vid
Landskrona elementarläroverk for flickor för att
helt ägna sig åt sin skriftställarverksamhet. Hon
har varit anställd som lärarinna i Landskrona se-
dan höstterminen 1885.
»Fröken Lagerlöfs begåfning och framstående
egenskaper som lärarinna äro för väl kända för
att vi här skulle behöfva vitsorda dem,» heter
det i skolans årsberättelse. »Och som hennes
egenskaper i öfrigt alltid ha tillvunnit henne de
varmaste sympatier inom kamratringen, är det ej
underligt, om vi med innerlig saknad vid minnet
af de flydda åren och med djupt vemod vid tan-
ken pä den stundande skilsmessan tacka henne
för allt hvad hon gifvit oss af sin rika person-
lighet och sitt varma hjärta. Må tid och afstånd
sent eller aldrig upplösa de band, som nu förena
Landskrona läroverk för flickor, dess lärjungar
och lärarinnor med fröken Selma Lagerlöf!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
