Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 14 juni 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 191
En ny, tidsenlig, praktisk pension för
unga flickor öppnas denna höst å Axel Lin-
dahls naturskönt belägna villa vid Södertelje, nå-
gra minuters väg från Stockholm. Undervisning
kommer där att meddelas uti lefvande språk,konst-
väfnad, handarbete och slöjd, samt uti allt hvad
till ett väl ordnadt hushålls skötsel och förskö-
ning hörer. Föreståndarinnorna, som själfva be-
sökt flere af utlandets bättre pensioner och stu-
derat undervisningen såväl i Englands som Ame-
rikas berömda »colleges», hafva för afsikt att ord-
na pensionslifvet till ett verkligt familjelif, där de
unga flickorna, såsom döttrar i huset, få deltaga
uti alla hushållsgöromål och så småningom blifva
i tillfälle att på egen hand sköta såväl matlag-
ning som andra till ett hushåll börande göromål.
Äfven språkundervisningen bedrifves enligt en ny,
praktisk metod, och särskild vikt lägges vid språ-
kets talande. Fördenskull anordnas hvarje af-
termiddag s. k. talecirklar, då franska, engelska
och tyska omväxlande talas.
Elevernas hälsotillstånd öfvervakas af en skick-
lig utexaminerad gymnast och massage samt gym-
nastik lämnas i mån af behof. Endast ett be-
gränsadt antal elever antages, och vi hänvisa för
ytterligare upplysningar till den i dagens n:r in-
förda annonsen.
Vi»’
Teater och musik,
»Jorden rundt på 80 dagar», det bekanta Jules
Verneska äfventyrslustspelet, har upptagits af di-
rektör Ranft på Djurgårdsteatern och synes med
sina brokiga och omväxlande tablåer samt sitt
lättsmälta dramatiska innehåll ännu utgöra en
lockande scenisk sommarrätt. Uppsättningen är
också riktigt präktig, och Grabows nya dekoratio
ner till en del af de 15 tablåerna — särskildt må
nämnas »pagoden i Bundelkund» och »Ormgrot-
tan» med sina hemskt illusoriska innevånare — af
briljant effekt. Kvinnlig ungdom och fägring föras
dessutom i rikt mått fram i pjäsen, bidragande
till ögonfägnaden. Så strålar fröken Gottschalk
som Aonda, den från bålets flammor räddade
prinsessan, fru Eliason som hennes fostersyster
Neméa, fröken Olga Andersson som ormdrottnin-
gen Nahakira, och »Södrans» populära älfva, frö-
ken Lindzén, trår en »grande valse brillante», som
kommer alla manliga hjärtan att klappa med i
trefjärdedelstakten. Den okuflige Philéas själf
företrädes med värdighet af hr G. Ranft och
som polisagenten Fix utvecklar hr Hagman
mycken rörlighet och inlägger god karaktäristik i
de många växlande förklädnaderna. En något
mera humoristisk Passepartout än hr Petterson
kunde visserligen ha varit önskvärd — hvarför
ville inte hr Eliason försöka sig? — men äfven
han gör aktningsvärda bemödanden och förstör
åtminstone icke rollen.
I måndags kväll deltog själfve konungen med
prinsar och uppvaktning i den excentriske klubb-
hjältens reseäfventyr, hvilka helt visst en god tid
framåt böra kunna hålla sig i kurs på vår enda
sommarteater.
t
Ett räknetal.
Skiss för Idun
Af Vilma Lindhé.
^^Â’tâng köksdörren, så att matoset inte
kommer in, » dundrade direktör Stråle,
där han stod röd och varm med hatten och
ytterrocken på, inspekterande middagsbordet,
som höll på att dukas.
»Jag borde kommit hem förr,» återtog han
vänd till hustrun, hvilken nervös och ängs-
lig betraktade hans mulna ansikte. »Du
lär dig aldrig att arrangera, och du vet,
att jag just i dag är särskildt angelägen,
att vårt hem skall göra intryck af soliditet,
elegans och hemtrefnad. Du förstår ju —?»
»Ja.»
»Har du inte tänkt på någon blomster-
uppsats?» frågade han förebrående.
»Jag trodde min kamelia skulle duga.
Den har flere blommor, som du ser.»
»Det tar sig ingenting ut. Telefonera
genast efter en jardinière, en korg eller
livad du vill, bara det blir vackert — och
kom ihåg — intet knussel.»
»Hör hit vaktmästare!» ropade han ögon-
blicket därefter, medan han räknade glasen
framför ett af kuverten. »Här felas ett
glas. Sju sorters vin — det sade jag ifrån
redan i morse.»
»Det finns inga fler, men vi ha lånat. De
borde vara här nu,» svarade vaktmästaren
ödmjukt.
Ute i serveringsrummet tog han skadan
igen. »Skall man slå på stort,» förklarade
han för den näpna husjungfrun, som höll
med om allt för att behaga honom, »så är
det inte värdt komma med slankiga ser-
vetter, omaka glas och nysilfver. Jag har
varit på hundratals ställen, ser lilla fröken
Sofie — det ena förmer än det andra —
och vet hur det skall vara.»
»Det syns nog,» svarade Sofie beundran-
de; »men hennes nåd begriper inte mycket,
ska jag säga, och inte bar hon stort att röra
sig med heller, det kan hvem som helst
förstå.»
»Fick han inte pengar med henne?»
»Jo, det förstås, annars hade lian väl
inte tagit henne, men det har gått för län-
ge sedan.»
»Jo, jo, soin här lefves!»
»Det vet jag visst,» svarade Sofie med
en knyck på nacken. »Det är godt en får
äta sig mätt i hvardagslag, och ändå går
det för mycket pengar åt. Stackars hennes
nåd, den visan får hon höra alla dagar. »
»Men hvad gör lian af sin stora lön då?»
Sofie skrattade småslugt, medan hon
torkade de lånade glasen. »Lefver upp den
— och mer till, tänker jag.»
»Och nu har han middag för reviso-
rerna?»
»Det har han hvart år — inen du min
skapare vid sådant lynne som han är, innan
den går af stapeln — så var det ifjol också.»
»Jaså? Jo! Jo!» mumlade vaktmästaren,
i det han för andra gången afprofvade port-
vinet från 1855.
»Det är väl inte att undra på,» inföll
Sofie och räckte fram ett glas för att få
sin del af välfägnaden, »först allt bråket i
banken och såna fina herrar, som det skall
krusas och fjäskas för.»
»Hvad tror fröken Sofie en sådan här
middag går till?»
»En hel liten förmögenhet; men de mesta
pengarna ger han ut utomhus, och jag tän-
ker ibland, att om hennes nåd visste hvad
jag vet, så — men hon är kär och vill inte
se. Rasande stilig är han också.»
»Kanske att Sofie . . .?»
»Usch! Jag bryr mig inte om honom ett
dyft, men en kan väl inte göra sig blind
heller, och frun ser då rakt ingenting ut.»
»Det ska Sofie inte säga. Sådana ögon
och en sådan figur kan nog förvrida hufvu-
det på en karl.»
»Smaken är så olika,» svarade Sofie för-
närmad. »Så nu ringer han igen,» tilläde
hon och skyndade ut. »Då är det något i
olag ! »
Inne i sitt rum, framför spegeln, stod
direktören med blodet åt hufvudet, hetsig
och förargad.
»Bad jag inte Sofie säga till, att hals-
linningarna inte skulle stärkas? Här står jag
nu färdig att kväfvas och blir inte färdig
heller. Knäpp ! »
»Så! Nu är det gjordt. Bara en är
lugn så. »
»Tag hit hvita halsduken och fracken!
Hvar tusan ä’ ordensbandena?»
»Där de ska vara,» svarade Sofie näb-
bigt, i det hon räckte honom fracken.
I spegeln mötte han hennes beundrande
blickar och smålog belåtet.
»Jaså, du tycker jag är bra så här?»
Hon rodnade ofrivilligt.
»Du är inte heller illa,» sade hån, i det
han tog henne under hakan, kastade en för-
siktig blick mot dörren och kysste henne.
»Herrn då!» ropade hon afvärjande och
rusade på dörren.
»Hvad står på? Hon ser ut, som omhon
hade eld i kläderna, » sade vaktmästaren, som
mötte med en dyrbar blomsteruppsats.
»Han var rasande. Jag visste förut att
det var något med skjortan eller halsdu-
ken; men nu få vi skynda oss,» svarade
hon och sprang förbi honom in i jungfru-
kammaren.
I köksspiseln fräste, puttrade och ångade
det i otaliga pannor och kastruller. Det
led på tiden, och när det ej ville brinna
riktigt, kastade kökfrun då och då en klick
smör i de girigt uppflammande lågorna.
Rundt om på bord och bänkar stodo fär-
diga eller halffärdiga anrättningar och i ser-
veringsrummet voro buteljerna ordnade i
dubbla led — utom champagnen, som låg
på is.
I sängkammaren gjorde husfrun toalett.
Hon var ifrig, händerna skälfde och det
tunga svartbruna håret lät ej tämja sig’,
ehuru hon kammade om det för tredje gån-
gen.
Hon ville så gärna se bra ut och visste,
att mannen rent af fordrade det —■ helst
denna dag.
Tårarna ville fram, men tvingades ener-
giskt tillhaka. Ögonlocken voro i alla fall
rödkantade, det såg hon vid en hastig blick
i spegeln och skyndade att badda dem i
tvättfatet.
Mannen hade bedt, eller befallt henne —
för henne hade hans bön hitintills varit en
befallning — att taga den nya djupröda
sidenklädningen, men den stack henne i
ögonen, där den låg utbredd på sängen,
såsom allt för grann.
En suck smög öfver hennes läppar, så
djup att hon spratt till, som hade den kom-
mit från någon annan.
När hennes blickar föllo på klockan, blef
hon förskräckt— om en kvart skulle gästerna
vara där.
Hennes händer darrade ännu häftigare,
hakarna i klädningskjortelen fastnade i håret,
och till sin förtviflan måste hon taga ner
det ännu en gång.
»Tänk, om jag inte blir färdig? Hvad
skall han säga?» frågade hon sig.
Håret blef bättre än förut, det såg hou
med glädje och grep ånyo efter klädningen.
»Hvad är det nu igen?» klagade hon och
lade den hastigt ifrån sig.
Från rummet bredvid hördes högljudda
snyftningar och en sträng förmanande röst.
»Bengt får inte gå in. Mamma har inte
tid, det har jag redan sagt.»
»Men hon är ju inte borta i dag.»
»Här är främmande, och det är så myc-
ket värre. Bengt får komma in vid des-
serten, liksom Ester.»
Extra fin Marsala (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid
undersökning af härv. handelskemist befunnen enl. analys
fullgod. Pris kr. 1:25 pr butelj. Finnes endast hos
K. A. Nydahl & C:o
Stockholm, 2 Stnreplain 2
Riks- och Allm. telefon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
