Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 28 juni 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 IDUN 1895
och äro erforderliga för en mängd bildade
.män, om de skola söka en plats, borde
våra jungfrur ej känna sig generade af att
i detta fall vara med dem likställda.
Här bifogas betygsformuläret, sådant vi
tänkt oss det. Onskligt vore, att sä många
som möjligt ville yttra sig om detsamma
och om förslaget i dess helhet i href till
redaktionen.
F o r m u 1 ä r.
Betyg n:r ...
J ungfru..................................................................-.............
som kom i mm tjänst den ....................................18.—
, „ , , /på egen begäran
och frän densamma blir. ,., . , ,,
(efter at mig skedd uppsagn.
ledig den............................... 18... bar under denna tid
visat sig förtjänt af följande vitsord:
Observera! Siffran 1, som sättes i för-
sta kolumnen, utmärker lägsta betyg, siff-
ran 2 i andra kolumnen utmärker mellan-
betyg och siffran 3 i tredje kolumnen kny-
sta betyg.
Årlig och’trogen –––
Mån om husets bästa
Sedlig...............................
Ordentlig ......................
Arbetsam ........... ..........
Tjänstvillig......................
Rask i sina sysslor ...
Höflig.............................
Renlig......................... .....
Hälsotillstånd......... .......
Äger fallenhet för och kunnighet i :
Enklare)matlagning
Finare /
Servering och uppassning ..
Bakning ............................-.........
Tvätt och strykning................
Klädsömnad .......... -............
Handirbetcn ..............................
Att förestå ett hushåll...........
Att sköta barn .........................
Att ............................... .................
Att ...............................................
Att ........... -...................................
hvilket härmed till bevis meddelas.
1
=
lägsta
betyg
i
denna
kol.
io
“• II
3 <L
9 3
O CD
CKS
03
0*3^
3£§’
3 »
gg
cr=3
i 2 8
_ _ 8
— — 3
— 2 —
i — —
— 2 —
— 2 —
— — 3
— — 3
i — —
— 2 —
i _ —
— 2 —
i — —
— — —
— — —
— — —
Muntliga upplysningar
/kunna af mig erhållas-
( lämnas ieko.
Adress:............................................. — don-
Namn: ................................... —.—■––––
18...
Obs. ! Takt tay noga att sätta siffran i rätt kolumn : 1 i för-
sta, 2 i andra och 3 i tredje kolumnen. Stryk ett
streck i de kolumner, där ingen siffra stär.
Ny vår.
Skiss för Idun af Sophie Linge.
S
jet var »lågt i tak» i komministergår-
den och väggarna där stodo tätt in-
till hvarandra. Detta förhållande blef så
mycket kännbarare allt efter som barn-
skaran växte till och i samma mån blef
bullersammare. När komministern satt på
sitt lilla vindsrum -— det enda »krypin»
där han kunde få litet lugn — hörde
han dock stojet därnerifrån som en jämnt
brusande fors, och kanske smög sig detta
som ett genomgående motiv in i de predik-
ningar han där skref ner, ty en mera söm-
nig åhörarkrets än hans kunde man näppe-
ligen leta upp i någon landskyrka.
Och ändå var han en ganska begåfvad
man. Redan vid universitetet hade man
ställt stora förhoppningar på honom och i
honom velat se en blifvande väldig strids-
man i mästarens tjänst. Men så snart
han aflagt sin sista examen, hade han gift
sig med en fattig flicka och måste sedan,
efter ett par års tjänstgöring som pastors-
adjunkt, nöja sig med den lilla komministra-
tureu där nere på slättlandet och ändå vara
glad åt att åtminstone hafva tak öfver hufvu-
det och bröd för dagen åt de sina.
Iklädd sin gamla nattrock och med tobaks-
pipan i munnen, stod han nu på förstugu-
bron och såg sig vemodigt omkring i den
torftiga omgifningen. Blicken stannade till
sist vid några knotiga fruktträd, under hvilka
ett tunt lager af blomblad bildade en glän-
sande duk. En majstorm hade i natt bru-
sat fram öfver nejden och beröfvat de gamla
träden den vackra skrud, hvilken ännu i går
gaf så rika förhoppuingar om en blifvande
skörd.
»Sådant är lifvet» — tänkte kommini-
stern och förde därvid sin hand med ett
raskt drag öfver de mörka ögonen. Som
han stod där, hög och bredaxlad, såg han
ut som en atlet, färdig att taga upp striden
med lifvets alla vedervärdigheter, och ändå
låg han fegt nere under bördan af de dag-
liga brödbekymren..
Frän det öppna köksfönstret hördes det
knackande ljudet af en väfstol, och ett hlondt-
kvinnohufvud skymtade emellanåt fram mel-
lan de fläktande jalousierna. Ett par milda
grå ögon riktades då, än mot den sorgbundne
mannen på trappan och än på barnen, som
byggde ett sågverk nere vid bäcken, och
från hvilka högljudda rop allt emellanåt
trängde fram till föräldrarnes öron.
» Olof! »
Väfstolens knackande hade upphört, utan
att komministern märkte det, och hans hu-
stru stod nu tätt invid honom.
»Du är ledsen öfver någonting, Olof» —
sade hon mildt — »låt mig dela dina be-
kymmer. »
»Inte mera än vanligt.»
Han knackade med en retlig rörelse pip-
hufvudet mot trappräcket, så att askan yrde
omkring.
»Jo, det är någonting särskildt» •— fort-
for hon envist — »någonting som oroar dig.
Jag ser det.»
»Du ser hur här är tilltygadt» —- svarade
han undvikande och riktade munstycket emot
trädgården.
»Ja, men det är ändå inte det.»
Hon lade sin hand på hans arm och såg
honom frågande in i ögonen.
»Nej, du har rätt Hanna, det är ändå
inte det.»
»Dn har ju så mycket som oroar dig» —
fortfor hon ifrigt — »men detta är någon-
ting nytt. Är det . . .?» Hon dröjde åter.
»Ja, det är min profpredikan» — sade
han och vände hufvudet ifrån henne. »Jag
har nu suttit en god del af natten, sedan
det blef tyst i huset, och arbetat på den,
men det ville inte gå. Mitt hufvud är som
en ofruktbar åker. Sådden ligger där, gror
och gror, men den kan icke spira upp. Det
är endast ogräset som frodas. »
Hans ton hade småningom blifvit allt
mera bitter, och då han slutade, drog han
en djup suck, som rystade hela hans väl-
diga kropp.
»Har du vattnat sådden,» frågade Hanna
tyst, som om hon fruktat för att göra en
så inträngande fråga.
»Ja, med tårar och brinnande böner.»
Hennes ansikte klarnade upp, och med
en profetisk blick i sina själfulla ögon såg
hon upp emot de förbiseglande molnen.
»Då behöfver du ej frukta. Skrif inte,
Olof. Låt Herren lägga ordet direkt på dina
läppar.»
Redan som helt ung hade han många
gånger ex tempore talat till sina åhörare
och varit på väg att bli en predikant »på
modet». Men långt ifrån att smickra-honom
hade denna afgudadyrkan i stället stött
honom tillbaka, och när han sedan ingick
sitt tidiga, något .förhastade giftermål, sval-
nade plötsligt den beundran, man ägnat ho-
nom, och hvilken kanske var riktad lika
mycket på hans person som på, det af ho-
nom så »talangfullt» förkunnade ordet. Här
nere på landsbygden, där denna stimulus
fattades, hade han sedan gradvis, och för
honom själf nästan omärkligt, stelnat till,
och hans predikningar voro nu i allmänhet
både andefattiga och slentrianmessiga.
Hans hustru, som bäst visste hur begåf-
vad han i själfva verket var, sörjde i tyst-
het däröfver och sökte vid hvarje tillfälle
a,tt blåsa lif i den döende lågan.
»Men hur är det möjligt att hålla tan-
karne samlade under allt barnstoj,» bru-
kade han säga, »och extemporera orkar
jag ej.»
Under detta: »jag orkar ej» dolde han
sin andliga slöhet. Ty det var ej förmåga,
som fattades honom, utan endast verklig vilja
att bruka det pund han fått.
Däruppe på skrifbordet låg hans halftar-
diga predikan för morgondagen. Den skulle
hållas i grannförsamlingens kyrka inför en
mer än vanligt kritisk åhörarkrets, ty en
mängd ståndspersoner funnos där i socknen,
och han visste hvad det gällde. Bröd för
de många munnarne, hvila för den öfver-
ansträngda hustrun och för honom själf
ännu mera. För honom gällde det befrielse
från den andliga skendöd, under hvilken han
våndades, irtan att kunna göra sig lös där-
ur. Allt det gamla skulle skakas af och
han skulle börja ett nytt, friskt lif — med
Guds hjälp.
Han var känd som en god kommunalman
och hade som sådan mycket anseende hos
sina sockenbor. Sina öfriga åligganden skötte
han också pliktmessigt, så att därvidlag var
ingenting att frukta, men . . .
Han afbröt sin tankegång och följde hu-
struns blick.
»Hvad ser du på, Hanna?»
»På molnet därborta, som stiger allt
högre. Länge har det samlat droppe efter
droppe, men snart är dess bärkraft slut, och
då skall det falla ner öfver den törstiga jor-
den, vattnande de torra fårorna och lockande
fram hrodden till nya skördar. Du skall
vara såsom det molnet, Olof ! »
Det lyste till i hans ögon.
»Du tror således ännu på mig, Hanna?»
»Ja, Olof.»
Han tryckte hennes hand och sprang, lätt
som en yngling, uppför den knarrande trä-
trappan. Där stod han åter i sitt lilla arbets-
rum. Det var så trångt och kvaft därinne
och han behöfde nu så mycket luft, luft!
Han öppnade fönstret och lät den friska
vårluften strömma in i rummet. En liten
solstråle föll rakt på manuskriptet, hvilket
låg halfskrifvet på bordet — var det en
fingervisning?
Han tog upp bladet, ref det energiskt i
Here bitar, som han stufvade ned i pappers-
korgen, och sjönk sedan ned vid skrifbordet
med hufvudet lutadt i de sammanknäppta
händerna.
Så låg han länge orörlig. Nedifrån köket
ljödo åter väfstolens taktmessiga slag, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
