Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 28 juni 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189ft I DU N 205
en liten trädgårdssångare drilladé vårfriskt
i aspen utanför hans fönster. Men han
hörde det ej. I tankarne genomgick han
de förflutna åren, allt sedan den dag då
han invigdes till Herrens tjänst, och med
blygsel måste han för sig själf tillstå, att
han varit en dålig förvaltare. Någon gång
då samvetet för ett ögonblick talat högre
än vanligt, hade han gjort en ansats att
rycka upp sig, men hade snart fallit till-
baka i sin andliga slöhet. Hans hjärta hade
varit förstockadt och hans ögon blinda, men
nu tyckte han sig se klart igen och blända-
des af den klarhet, som plötsligt lyste upp
hans själs mörkaste gömslen. Han bäfvade
därvid, men ryggade ej längre fegt tillbaka
för den hårda kamp, som förestod honom.
När pastorn ett par timmar senare visade
sig i salen, där middagsbordet var dukadt,
var han så förvandlad, att hans hustru icke
kunde undgå att lägga märke därtill. De
bleka, ännu upprörda dragen tydde visser-
ligen på nyss genomgångna själsskakningar,
men han bar sitt hufvud högre än förr och
de mörka ögonen hade fått tillbaka mycket
af den glans och djuphet, som tidigare gjort
dem så sköna. Med en ljus och deltagande
blick öfverfor han barnskaran, som i afvak-
tan på att måltiden skulle börja slutit en
ring omkring matbordet. Därefter läste han
själf med hög röst bordsbönen och slog sig
ned vid sin hustrus sida.
De små hade i dag så mycket att anför-
tro honom angående sin sågbyggnad därnere
vid bäcken. Och aldrig förr hade »far»
lyssnat till dem med så mycken uppmärk-
samhet. För de minsta detaljer intresse-
rade han sig och lofvade att på eftermidda-
gen komma ned till dem en stund för att
ge dem några goda råd.
Glada öfver utsikten att få »far själf»
till hjälpreda, sprungo de åter efter slutad
måltid ned till sin lekplats.
»Dröj inte länge, pappa! Kom snart
efter» — ljöd det i chorus från fem par
läppar.
Så snart komministern åter blef ensam
med sin hustru, tog han hennes hand —
denna idoga hand, förr så hvit och mjuk,
men som nu hårdnat under flere års sträf-
samt arbete — och tryckte den innerligt
mellan sina egna händer. Med en kärleks-
full blick på henne förde han den därefter
till sina läppar.
Det låg så mycken ridderlighet och hän-
gifvenhet i denna enkla hyllning, att Hanna
därvid rodnade som en ung flicka och blygt
drog sin hand tillbaka för att i stället lägga
den om mannens axlar.
Några ord behöfdes ej för att ge uttryck
åt hvad han menade. Hanna förstod ho-
nom ändå, och viss om att en genomgripande
förändring inträdt med honom, kände hon
sitt hjärta bäfva under storheten af denna
lycka.
»Hanna» — hans röst var så vek, som
hon ej på länge hört den — »du följer ju
med till kyrkan i morgon?»
»Ja, Olof, om du önskar det.»
»Då skall jag känna mig stark» — här
fingo hans drag ett mera energiskt uttryck
— »med det käraste jag här äger i min
närhet och med min mästares härliga evan-
gelium i hjärtat och på läpparne.»
En jublande drill afbröt komministerns
tal. Det var den lilla trädgårdssångaren,
hvars toner förut fått förklinga ohörda.
Han lyssnade betagen och utbrast där-
efter :
»Hör, hur skönt; älven han höjer sin lof-
sång. Ara vare Gud, att jag fått mina
ögon och öron, så väl som mitt hjärta,
öppnade för allt skönt. Förut såg jag blott
det missriktade, lumpna och småaktiga, och
allt det rena och upphöjda gick mig förbi.
De fallna bladen där under träden plågade
mig, barnens röster skorrade i mina öron.
Nu har det sprungit upp en ny vår i mitt
hjärta och nya glädjeblomster skola spira
upp därinne. Nu skall lifvet åter bli skönt
och välsignelserikt.»
»Gud vare tack» — sade Hanna och
knäppte sina händer samman.
»Pappa, pappa» — ljöd det nerifrån bäc-
ken — »kommer du inte snart? Vi veta
rakt inte, huru vi skola bära oss åt för att
få hjulet i gång. Det bara surrar litet och
så stannar det igen. Kom, så är pappa
snäll ! »
»Ah, det skall nog bli bra. Vänta litet
så kommer jag.»
.Med en rask rörelse ryckte han till sig
mössan, nickade åt hustrun och gick med
spänstiga steg ned till bäcken för att hjälpa
sina små till rätta.
”Sommarnöje”.
Ä
llt ifrån början af maj, då denna blom-
stermånad — liksom den gjorde i år
— gör skäl för sitt fagra namn, längtar
litet hvar ut öfver blånande fjärdar, ut till
grönklädda kullar och hagar. Men det ges
ett, jag skulle nästan vilja påstå särskildt
släkte, som alls ej delar denna längtan, och
det är Stockholmsj ungfr . . . förlåt, frök-
narna ville jag säga.
Och hvarför? Ja, jag vet inte. Jag har
verkligen allvarligt försökt att opartiskt
jämföra himmelens blå med en hästgardists
uniform, den grönskande ängens röda vallmo
med österrikiska gossorkesterns dekorativa
dräkter och varietisternas program med sim-
pel fåglalåt, och jag nödgas dock till min
skam erkänna, att jag ger naturen företrädet.
Men så är jag icke heller någon » Stock-
holms-fröken».
Möjligen skulle ju dessas ovilja mot som-
marnöjen delvis kunna härflyta från fruktan
att på bondlandet, såsom Lidingön, Värmdön
o. s. v., riskera — glömma sin franska och
vid sin återkomst till staden stå där som
obildade bondlollor!
Jag hörde här om dagen i ett af våra
finaste kommissionskontor en liten näpen
»fröken», iklädd en ytterst modern dräkt,
samtala med föreståndarinnan om en plats,
som hon just nyss på dennas uppmaning
sökt; orden föllo från »frökens» sida orda-
grant :
Jag har nu sagt doktorn, hvad jag kan
’prestera, och om hon ville reflektera öfver
saken, kunde vi ju vidare korrespondera,
eftersom jag nu reser bort om några dagar.
Jag var verkligen glad, att doktorn (som
är ett fruntimmer) ej var »emanniciperad»,
utan mycket behaglig och »temid».
Ja, hvad sägs?
Själf hade jag en tjänarinna, med hvilken
jag var ganska nöjd — jag menar, hon
tycktes rätt nöjd med mig och min man.
Men så föll han på den olyckliga idén att
hyra ett litet s. k. »sommarnöje» (hvilken
ironi) och till på köpet hyrde han det, utan
att först låta Emilie bese det. Hon förkla-
rade också ögonblickligen med den för »frök-
narna» säregna bestämdheten, att hon ej
skulle följa oss dit. Hur kunde också min
man, den obetänksamma människan, tänka
sig Emelie trettio minuters sjöväg från
hästgardets kasern och dessutom tio minu-
ters promenad i sol.och damm. Visserligen
sökte jag förklara för henne, att det alldeles
i vår närhet på landet fanns en diverse-
handel, dit hon kunde gå i arla morgon-
eller serla aftonstund, då det plägar finnas
svalka till och med på en landsväg. För-
gäfves. Jag sökte slutligen trösta henne
med att vi skulle taga extra hjälp till ved,
slask, vattenbärning, skurning m. m. och
att, då såväl slaktare som bagare och bryg-
gare komma ut till oss å Lidingön, hon ej
skulle behöfva besöka staden för uppköp
och således ej hafva obehag af tio-minuters
promenaden. Det verkade ögonblickligen,
fast i motsatt riktning. Ej besöka staden!
Hon flyttade bums.
Nu har jag vandrat omkring på alla kom-
missionskontor och adressbyråar, tills jag
blifvit liten och ödmjuk. Alla »Stockliolms-
fröknarna» hafva interviewât mig.
»Hvad är herrn?»
»Hur många barn har frun?»
»Kommer herrn ut hvarje middag?»
»»ir det främmande om söndagarne?»
»Hur stor månadslön?»
»Hur mycket till midsommar?»
»Hur långt från Stockholm?»
»Hur många rum på landet?»
»Hur många i staden?
»Finns det telefon på stället?»
»Finns det flere villor i närheten?»
»När flyttas det in?»
»Får man eget rum?»
(Eftersinnande:) »Ja, se jag har ett do-
kumentskåp (!), och som det inte kan stå
i köket; kan jag ej anta.»
O. s. v., O. s. v.
Jag har kommit så långt, att jag bekla-
gar dem, som ha barn, därest de ej se sig
goda lösa in dem på barnhuset. Jag be-
klagar bortskämda flickor, som lyckas få
sig en man, såvida han ej vill inackordera
familjen på hotell. Och jag lyckönskar mig
själf, som kan vara min egen pi . . . hm,
fröken menar jag.
Lisa Schröder.
M
Parisiskan
af
Theodore Child.
Från engelskan för Idun af
Eugène Draghi.
(jPpia.ris är företrädesvis konstens och poe-
siens stad, men störst bland de konst-
närer och skalder, som staden vid Seinen
fostrar, är — parisiskan. Naturens bemö-
danden stannadevidframbringandet afnypon-
blomman, men ur denna har människans
geni förstått att utveckla den praktfulla och
förtjusande blomma, som vi kalla rosen. På
samma sätt har såsom Banville skarpsinnigt
uttrycker sig, tillfälligheten i historien och
det sociala lifvet frambragt kvinnor födda
i Paris eller bosatta därstädes, och med dem
till utgångspunkt har parisiskan utvecklat
sig genom en oförliknelig ombildnings-, om-
Möblering och Dekorering Sängar och Sängkläder, Möbeltyger,
af våningar verkställes stilriktigt och elegant. Mattor och Gardiner m. m., m. m. mooferings-Äii ar*.
Största urval af and.a, modeller uti olika stilarter. Drottninggatan 45. l och 2 tr-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
