Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 28 juni 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 IDUN 1895
modellerings- och. omskapningsprocedur efter
mönstret af ett beundransvärdt, oformuleradt
ideal af behag, skönhet, elegans och ung-
domlighet. Alla kvinnor äro enligt Miche-
lets åsikt födda med outvecklade utmärkta
egenskaper; huruvida de i uppväxtåren under-
gå en förädlingsprocess eller sjunka ned i
det vulgära, beror af den omgifning hvari
de växa upp. Parisiskan har framför alla
andra kvinnor en medfödd förmåga att syste-
matiskt arrangera och en förkärlek för regel-
bundenhet och rhytmisk anordning, som ut-
gör upphofvet till allt slags behag, äfven
dygdens upphöjda behag; de skapa för sin
egen räkning det slag af skönhet de själfva
önska och detta till och med af tarfligaste
råmaterial. Ett slående exempel ha vi i
Rachel, som var ful af naturen, men med
konstens och den egna viljans tillhjälp blef
beundransvärdt vacker. Naturen har endast
skänkt kvinnan omkring fem år af verklig
ungdom och fägring, och dock förmår pari-
siskan genom någon underbar trollmakt åstad-
komma, att hennes ungdom varar trettio år.
Och då hon vidare har en på instinktlik
uppfattning utan studier grundad kunskap
om allt, gäller om henne hvad man sagt
om flydda århundradens grand-seigneurer:
hennes samtalssätt är tvångsfritt undervi-
sande.
Parisiskan känner sitt eget och andra
kvinnors värde, ty i Paris härskar en själf-
mant uppstånden, omutlig rättvisa med en-
våldsmakt öfver mäns och kvinnors samveten
utan åtskillnad ; hvar och en känner, hvem
som är en sann hjälte och hvem som är
en narr och bedragare, och hvar och en får
på sin lott det mått af heder eller förakt
som tillkommer honom eller henne. Det
är därför icke den omständigheten att hon
blifvit född i något historiskt palats vid Rue
de Varennes som gör en parisiska till en
furstinna eller hertiginna i ordets sanna be-
märkelse, utan snarare fägringen i hennes
anletsdrag, öppenheten i hennes blick, be-
haget i hennes hållning och skönheten och
de vackra proportionerna i hennes gestalt.
Furstinnorna i Paris komma från Faubourg
Saint-Antoine lika ofta som från Faubourg
Saint-Germain, och de hafva lika mycket
sin egen genialitet och ständiga önskan att
vara vackra som naturens tillfälliga gunst
att tacka för sin skönhet. Det fagra poe-
tiska omhölje för kvinnans gestalt som kallas
dräkt är en skapelse af den franska hufvud-
stadens furstinnor, hvilkas uppfinningsför-
måga och smak i allt som rör prydnader
sätter dem i stånd att på modets alla om-
råden skrifva lagar för världen.
Hvem uppfinner de nya moderna? Hvem
utfärdar den hemlighetsfulla order, i kraft
af hvilken vi i början af hvarje ny saison
se likartade toaletter liksom af sig själfva
samtidigt spira upp på alla orter, där den
eleganta världen uppträder? Hur kommer
det till att dessa toaletter äro, hvad snitt
och tyg beträffar, olika dem som buros under
föregående saison?
Förr kunde det ha legat nära till hands
att svara, att det var hofvet som åtagit sig
värfvet att skapa modet, och i själfva verket
var det kejsarinnan eller någon af damerna
i hennes svit som tog initiativet och upp-
trädde i en toalett af ny stil, resultatet af
långa öfverläggningar mellan damen själf
och någon genialisk toalettkonstnär. Om
kostymen i fråga föll i smaken och var så
beskaffad att den kunde lämpas efter de
olika kraf, som framställdes af olika typer
af kvinnlig skönhet, så accepterades den vid
bofvet, och från hofvet spred den sig till
den högre medelklassen, och om den icke
var för kostsam, vandrade den slutligen öfver
till den lägre medelklassens kretsar. Men
nu för tiden har man intet hof i Paris, och
det är för visso icke på presidenten Faures
och hans ministrars baler och mottagningar
vi kunna vänta att få se nya uppenbarelser
på den kvinnliga elegansens område. Icke
dess mindre fortgår skapandet af la mode
under samma omständigheter som i det för-
flutna, endast med större frihet och kanske
äfven med mera artistisk omtartke. De ton-
gifvande damerna vid det kejserliga hofvet
hafva icke alla abdikerat, andra tongifvande
damer med elegansens och smakens snille-
gåfva hafva uppträdt, och dessa tillika med
de mest framstående kvinnliga eleganterna
från de rika medelklassernas, tiljans och
demimondens sferer samverka med de stora
artisterna på toalettområdet, en Worth, en
Felix, en Rodrigues, en Morin-Blossier, en
Doucet, en Laferrière m. fl. och samman-
träffa på neutral mark i le salon d’ essayaye
för att diskutera, skapa och fullkomna de
nya moderna.
När emellertid dessa en gång tagit gestalt,
detta hufvudsakligen på samma sätt som
under kejsardömets tid genom förenade be-
mödanden af furstinnorna inom elegansens
värld och genialiska toalettkonstnärer, spri-
das de icke längre på samma sätt som förr
till allmänhetens kännedom. De stora här-
darna för modernas spridning bland publi-
ken äro de jättelika kramvaruetablissemen-
ten såsom Louvre-magasinet och Bon Marché.
Tillvägagåendet är följande: Perdi, le grand
couturier, komponerar en toalett åt en dam
med stadgadt rykte för elegans, en af mo-
dets furstinnor i Paris. Yisar sig denna
toalett göra succès, så efterbilda Perdis yrkes-
bröder den för sina kunders räkning; de
rika damer i utlandet, som taga sina toaletter
från Paris, införa den hvar och en i sitt hem-
land; modejournalerna beskrifva den och
sprida framställningar på planscher af den-
samma öfverallt där de ha prenumeranter.
Så långt förblir den nya toaletten ett privi-
legium för det halfva dussinet af grand
couturiers och deras medtäflare i Paris. Men
nu träda Louvre-magasinet och Bon Marché
upp på arenan och bemäktiga sig den nya
modellen, förutsatt att den kan kopieras till
rimligt pris och af billiga material ; de be-
ställa enorma kvantiteter af tyger imiterande
dem som de artistiska toalettkonstnärerna
använda, och om få veckor hafva de till
salu till moderata priser tusentals kostymer,
hvilka mer eller mindre och i alla händelser
till sina hufvuddrag likna den modell, som
Perdi komponerat åt sin eleganta kund, den
sköna madame X. På sådant sätt bli de
nya moderna spridda bland allmänheten, de
nya modellerna falla så att säga inom publi-
kens domvärjo, och sedan kunna naturligt-
vis modets furstinnor icke längre värdigas
bära dem. En modefurstinnas hela tillvaro
går sålunda ut på ett ständigt begynnande
på nytt, om och om igen. Knappast har
hon nått fullkomligheten i en hatt, en kappa
eller en klädning, innan de för den stora
allmänheten afsedda affärerna gripa sig an
med att göra hatten, kappan och klädningen
förhatlig genom godtköpsimitering och mång-
faldigande utan urskiljning. Tack vare de
kolossala billighetsaffärerna i samma stil
som Louvre-magasinet och Bon Marché, har
det kanske blifvit svårare än någonsin att
uppdaga det karaktäristiskt anslående; den
kvinna som skall intaga en ledande ställ-
ning inom modets värld, måste ständigt be-
möda sig om att skapa något nytt, och hon
kan därför på sätt och vis jämföras med
en stor målare eller konstnär. Med hänsyn
till sina personliga behag och det sätt hvar-
på hon förstår att med konst förhöja dem
är en sådan kvinna så att säga på en gång
skulpturarbetet och marmorblocket.
(Slut i nästa n:r.)
Vi påminna
ännu en gång om viklen att ofördröjligen för-
nya prenumerationen för det senare halfåret,
som bland annat omfattar det charmanta jul-
numret med artikeln »Hemmet i konungabor-
geni>. Nytillträdande prenumeranter erhålla
gratis början på romanen »Portvaktarsonen»,
allt enligt det utförligare tillkännagifvande, som
fanns infördt i förra numret, och till hvilket
vi åter hänvisa.
m?-
Från Iduns läsekrets.
»Instrumenten i lifskonserten. »
Då »Moster Bertha» i Idun n:r 22 velat taga
männen under sitt synnerliga beskydd, men ieke
funnit någon lyckligare form för denna sin ön-
skan än uti klander öfver kvinnor i allmänhet,
ber undertecknad att få lämna följande genmäle :
Moster B. talar om »de sällsynta, präktiga och
arbetsamma kvinnor», som redan kl. 9 f. m. be-
gifva sig ut på arbetsförtjänst efter att hafva
»ordnat sina hem för dagen». Att dessa kvin-
nor äro så »sällsynta», torde emellertid förklaras
därmed, att få husmödrar kunna föreställa sig,
att man eldar upp i spiseln, sätter på grytor och,
utan vidare, finner maten färdig vid middag, och
att man, utan risk i något afseende, kan lämna
späda barn utan tillsyn, sedan de blott blifvit
tillgodosedda på morgonen. Nu invänder må-
hända Moster B. att hon menat, det en främ-
mande person skulle sköta hushållet samt vårda
och uppfostra barnen, under det husfrun vore
ute på »sitt dagsarbete»; men, goda moster B.,
är modern och husmodern så lätt ersatt, kan
hon åtminstone icke bibringa sin man den af
eder högt skattade villfarelsen, att »hela huset
skulle sammanstörta, om hon icke funnes.» Låt-
om oss för öfrigt unna ogifta kvinnor »lektio-
nerna, pulpeten och handelsboden», ty i jämfö-
relse med hvad männen få för samma arbete, är
ju deras aflöning merändels så ringa, att den
icke tål vid en ytterligare förknapping genom
konkurrens med de gifta kvinnorna, hvilka obe-
stridligen äro berättigade att finna sin försörj-
ning inom det egna hemmet likaväl som sitt ar-
bete. Moster B. ordar visserligen mycket om
»lyxkvinnor», men där sådana finnas, brukar
vanligen männens matyrskap lindras något af
det rörelsekapital, hustrurna tillfört dem.
Beträffande Moster B:s tal om kvinnor med
»lyte» och »en knippa trasiga nerver», så undras
om icke männen kunna vara inneliafvare af så-
dana, och — med samma ledsamma följder.
Slutligen rekommenderas till Moster B. följan-
de rader af mrs Becher Stowe :
»Det skulle vara en oberäknelig vinst för den
husliga lyckan, om människor började lifskon-
serten med mycket lågstämda instrument. De
som erhålla den största lyckan äro vanligen de,
som begära och vänta minst.»
Attila.
Orlofssedlar i otid.
En fråga till Iduns läsekrets.
Skulle »Juristfru« eller någon annan välvillig,
sakkunnig person viljaupplysa »flera matmödrar»,
huruvida de hafva rätt att vänta att emottaga
uppsägelse af tjänarinna och åt henne aflämna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
