Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 5 juli 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 ! DU N 211
Detta är suggestion. Föremålet för be-
handlingen inbillas — populärt taladt —
att det håller på att somna, och somnar
också till sist under påverkan af denna in-
billning.
Men som bekant använda hypnotisörerna
vanligen och med säkrare verkan andra
medel för framkallande af det egendomliga
sömntillstånd, som kallas hy.pnos. Sådana
medel äro strykningar med handen, tryck-
ning på ögongloben m. m., sedan »mediet»
först fått stirra sig passiv på en blank knapp.
Suggestionen är således icke i vidsträcktare
mån nödvändig för hypnosens åstadkom-
mande än som betingas däraf att mediet
ju alltid på ett öfvertygande sätt under-
rättas om, att experimentet kommer att
lyckas, d. v. s. att sömn ovillkorligen skall
inträda.
Sedan mediet somnat, är det ett ytterst
mottagligt föremål för suggestion. Hvarför?
Därför att det då är i högsta grad passivt.
En sofvande människa har ingen vilja att
sätta emot en annans, ingen reflektion att
pröfva med, ingen motståndskraft mot på-
tryckningar. Häruti — i den hypnotisera-
des passiva tillstånd -— ligger förklaringen
till den underbara kraften i hypnotisörens
ord; den ligger icke i någon särskild egen-
skap hos den suggestion, som användes vid
hypnos, till skillnad från de suggestioner,
som bibringas personer i vaket tillstånd.
I bägge fallen äro de hemliga ingifvelser af
tankar, föreställningar, känslor, stämningar
— hemliga, i den meningen nämligen, att
den som mottager ingifvelsen är omedveten
därom. Just i den omständigheten, att
tankar och känslor kunna öfverföras från
själ till själ, utan att den som mottager
dem vet, att så är förhållandet, ligger sugges-
tionens stora betydelse i den mänskliga
sammanlefnaden. Yi suggereras alltjämt,
af konstskapelser, af tidningsartiklar, af en-
staka ord under samtal man och man emellan.
Ju mindre kritiska och misstänksamma vi
äro, dess lättare suggereras vi.
Hur går det då till att på det där omärk-
liga viset ingjuta hos en annan sina idéer,
sina sympatier och antipatier?
Fråga dem, som äro hemma i konsten!
Den öfvade parlamentstalaren, partiledaren,
som orerar vidt och bredt om frågan som
är före, men samtidigt låter falla utom ämnet
ett ord då, ett annat då, helt afsiktslöst,
som det tyckes, men i själfva verket ämnade,
dessa ord, att intränga djupt i åhörarnes
sinnen, gro därinne, växa och bära frukt i
sinom tid. Eller den skicklige journalisten,
politikern, som skrifver hela spalter fulla
med mer eller mindre vackra medgifvanden
åt en motståndare, blott för att här och
där kunna inströ ett litet ord af tvifvel, af
lagom misstro, ett litet löje, mer verksamt
efter alla ridderliga eftergifter än det kraf-
tigaste klubbslag. Eller advokaten, som vet
att utan tydliga hänsyftningar eller ord,
som kunde röja afsikten, kasta en dager
öfver målet, ägnad att inför en mindre klar-
synt domare låta motparten framstå i en
starkare skugga, än sakens verkliga beskaffen-
het egentligen behöfde föranleda.
Lägg märke till det gemensamma i de
antydda suggestionerna: den skenbara af-
siktslösheten, bemödandet att aflägsna all
misstänksamhet hos dem, som skola sugge-
reras. Och hade ni framför eder parlaments-
talaren, journalisten, advokaten, hvar och
en upptagen med att påverka sitt publikum,
skulle ni uppmärksamma en hel del finter,
som kunna vara bra att lägga på minnet.
En sådan är att ge den, som skall påverkas,
händerna fulla med bitar af bevis och låta
honom själf lappa ihop dem. Då tror han,
att det är han själf som kommit på tanken,
och känner sig öfvertygad. En annan fint
är att från början ge sig sken af att endast
tolka åhörarnes tankar och känslor. Sker
detta med ett tillräckligt öfvertygande an-
sikte, är det ett mycket verksamt medel.
Åhörarne lyssna, känna igen ett och annat
som sin tillhörighet och applådera och sen-
tera allt det öfriga i förtjusningen öfver en
man, som så väl förstått äfven deras för
dem själfva hittills obekanta tankar.
Saken lär väl vara den, att hos oss män-
niskor finnes en djupt i vår natur rotad
benägenhet att motstå utifrån kommande
påverkningar, en individualitetens själfbe-
varelseinstinkt, som stundom drifver oss att
förkasta till och med de bästa råd, manin-
gar, impulser, blott emedan vi i dem vädra
intrång i vår fria själfbestämningsrätt. Skola
vi mottaga något utifrån, så får man inte
forcera oss. Kommer någon och vill trumfa
i oss sin åsikt, så spjärna vi vanligen emot
med händer och fötter. Men bemöter man
oss hyggligt, afväpnar vår oppositionslust
med ampla medgifvanden och ger det en
form som frågade man oss till råds, då
händer det nog lätt att vi, innan vi veta
ordet om, hafva mottagit med själens öppna
armar en annans tanke eller stämning, som
vi sedan med ömhet vårda som eget barn.
Vi äro suggererade.
Men eftersom vi nu ändtligen ha kommit
till våra barn, månne icke hos dem just
finnes i utpräglad form den där benägen-
heten att motsätta sig påtryckningar utifrån?
Ganska säkert, ehuru den vanligen af-
straffas under andra titlar såsom »trots»,
»uppstudsighet», »tredska», »egensinnighet».
Barn måste lära sig lyda, det är en gif-
ven sak. Barn måste också lära sig tala
sanning, sitta ordentligt till bords, vara fli-
tiga, ärliga, renliga, hyfsade m. m. m. m.
Månne icke det suggestiva behandlings-
sättet i alla dessa fall skulle hafva en kraf-
tigare. och varaktigare verkan än maktspråk
eller öfvertalning?
Ett exempel:
En liten gosse får för sig, att salt bringa
smakar så illa, att han ej kan äta den.
Maktspråket lyder: »Ät bara, och sitt inte
och peta i maten! Du får ingen manna-
grynskaka, förrän du har ätit upp ditt
kött. »
Gossen äter kanske upp köttet för att få
sitt namnam, men naturligtvis smakar inte
därför salta bringan bättre nästa gång.
Öfvertalningsmetoden ger samma resultat.
Vill man däremot få barnet att tycka om
en maträtt, som det förut har ratat, så går
man gifvetvis tillväga på annat sätt. Gossen
slipper sitt salta kött, ingen tvingar honom.
Han kanske för resten har ätit det för ofta
och däraf fått afsmak. Men kommer rätten
tillbaka hvar vecka och gossen inte får äta
samma mat som de andra och han till på
köpet ser föräldrarne riktigt njuta af den
läckra anrättningen (försiktigt, så att inte
afsikten framsticker!), så dröjer det nog inte
länge, förrän han begär en bit med.
Eller ett annat exempel:
Modren går ut på en stund och lämnar
gossen ensam i samma rum som ett oaf-
dukadt kaffebord.
»Du understår dig inte,» säger hon, »att
röra sockret! Ja ja, akta dig bara! Jag
ser nog, när jag kommer tillbaka, om du
har tagit något.»
Hvad gör nu denna välmenande oförstån-
diga mamma? Hon hotar — och väcker
därmed barnets oppositionslust till lif. Hon
förutsätter möjligheten, ja, nära nog sanno-
likheten af ett syndafall — en tanke, som
ögonblickligen öfverföres till hennes för en
sådan suggestion naturligtvis mycket mot-
taglige unge herr son. Hon säger sig kunna
se på sockerskålen, om han rört den. Det
lyster honom pröfva. Han biter itu en
sockerbit och tar ena hälften, så är antalet
åtminstone detsamma. I släptåg: osanning
och upprepande af snatteriet vid första läg-
liga tillfälle.
En suggestion i rätt riktning skulle i
stället ha lydt ungefär så:
»Bordet får stå som det står, medan jag
är ute, eftersom jag vet, att du aldrig rör
någonting. »
Det frestande sockret nämnes icke. Ingen
hotelse eggar till olydnad, intet förbud loc-
kar till öfverträdelse. Men en visshet ut-
talas, att barnet har för vana att uppföra
sig väl. Detta är en typisk form för sugges-
tion. Upprepas ett sådant uttalande ofta
och i en ton, som uttrycker fasthet och för-
troende, så kan det icke slå felt, att denna
visshet öfvergår till barnet själft och hos
detsamma bildar ett det starkaste värn mot
framtida frestelser.
Af föräldrar, som i större utsträckning
användt det suggestiva uppfostringssättet,
skulle rog kunna lämnas rikligt med exem-
pel på de goda resultaten af denna metod.
Det är icke allom gifvet att kunna sugge-
rera säkert och kraftigt. Hufvudsumman
är dock, att man suggererar på rätt sätt,
att man således icke trugar i barnet sina
lärdomar, utan alltid framställer dem såsom
något som barnet vet själft och är alldeles
med om, vidare att man alltid tar för gif-
vet, att en tillsägelse skall bli åtlydd, och
slutligen att man vid motstånd eller omot-
taglighet icke forcerar fram ett resultat, utan
hellre — om icke vidmakthållandet af lyd-
naden för det rätta fordrar ögonblickligt
afgörande — återkommer till saken, gång
på gång upprepar sitt ord i bestämd och
förtroendefull ton och därmed slutligen upp-
når helt, hvad med tvång endast kan vinnas
skenbart och i yttre måtto.
Det ofta återkommande upprepandet spe-
lar en viktig roll vid all suggestion. Ord
vänjas in i öronen, orden gifva idéer, både
goda och onda karaktärsdrag hafva ju vanan
att tacka för att de stadgat sig. Naturligt-
vis motverkas ändamålet, om återupprepan-
det urartar till käx och kält.
Den hypnotiska suggestionen ger goda
anvisningar. Främst den: ju viljelösare och
passivare föremålet är, dess mottagligare är
det för suggestion. Nu borde ju däraf följa,
att man valde stunder af lugn och sinnesro
för meddelande till barnet af sina förmanin-
gar och goda lärdomar. Tyvärr är motsat-
sen det vanligaste. När sinnet är som upp-
rördast, motståndskraften som mest upp-
eggad — ofta med tillhjälp af risets ret-
medel •— då är det man anser rätta ögon-
blicket vara kommet för moralisk påverk-
ning. Ingenting kan vara mera afvita.
»Reter icke edra barn till vrede.»
Aga kan vara nödvändig, undantagsvis,
stränga befallningar måste understundom
anlitas, öfvertalning likaså — allt påverk-
ningar utifrån. Som grundval för uppfostrin-
gen borde dock läggas en annan metod, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
