Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 5 juli 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 IDUN 1895
suggestiva, hvars väsen kan betecknas som
en bearbetning inifrån barnets eget med-
vetande. Det är visserligen icke alldeles så.
Suggestionerna komma nog utifrån. Men
för barnets medvetande ställer det sig så,
som om det endast följde sina egna ingif-
velser. Däruti ligger knepet. Man lurar i
de små kära barnen en hel mängd goda
ingifvelser, alldeles som man ger dem in
piller i sylt. Knepet är lika berättigadt i
det ena fallet som i det andra.
Efraivi Rosenius.
*0icl ”Ssseläes” leistet.
§;<x3e. jag itani a j; clc ?tte
ü 2å Dtn R-iota note ten, Den fagD!
&f Rut- Rogt ßPanD Ruinnot jag Dig Stattet,
SDen uat oe-tkCigt stot, Din EeJViaDoßtagD !
8j attenast j?ot Den svenska Rumnan,
2Da pot uatîDenS uat jahüämpatimian.
9lat en ßotaD ojaf t månsPtttqheten
HCastat ut ett aDeEt sannmgsj’tö,
fåtot Det, Spitat upp mot euigHeten :
2Du gait ßolt; Ditt uetR aR-afîE DocR ej/ Do.
J’CuaD Du Rampai |ci- på fe|?uaD6^atDen;
2)et sRaEE segtanDe gå genom- oatPDen.
dli ex 2ndast Rting Den hatt’
la notDen
9Låt Det uatfDsttaD, Du pEantetat ftat.
©jjoetattt, Dat SoE ßefgset jotDen,
Satt i dtnom iiD Dedd tiCßuäxt tai-;
en gång Det unDet sma gtenafc
Kela jotDen» åumnouätCD jotenat.
(Jnna &. Wästberg.
sAß
den fyraåriga Nelly; man hade posterat henne
vid fönstret, oeh här kom hon på det rent af
genialiska infallet att under hjärteskärande »na-
turljud» med bägge de små näfvarne trumma löst
på fönsterrutan. Georgs unga vackra fru bildade
publiken till detta mästerligt iscensatta lust-
spel. Hon stod i fonden af kupén och skrat-
tade af fullaste hjärta, så ofta ett ansikte med
forskande min dök upp utanför kupédörren för
att hastigt åter försvinna med ett uttryck af
oförställd förskräckelse.
Andtligen! Hen sista signalen gafs, lokomo-
tivets hvissling skar genom hallen, och stö-
nande ångade tåget från den upplysta bangår-
den ut i den stjärnklara natten. »Victoria,»
utropade Georg triumferande och svingade med
bägge armarne sin pojke, som sprattlade med
fotterna af förtjusning. Han hade också allt
skäl att jubla öfver sitt lyckade streck. En
tio timmars nattresa i en fullproppad kupé med
barn och blomma hade i själfva verket varit
ett öde,
»tyngre att röna
än en hel följd af dagar sköDa.»
O, dessa poeter! De snillrikheter och djup-
sinniga bilder, som de skaka ur armen, halta
ofta rätt betänkligt. Den sex veckors ledighet,
som Georg med de sina tillbringat i en härlig
bergstrakt. . . hade det nu varit »en hel följd
af dagar sköna»! Skada bara, att de redan voro
öfver, liksom »de sköna dagarne i Aranjuez».
»Men hemma är också bra,» menade Georg,
drog sin unga hustru till sig och kysste hennes
röda mun, som log emot honom. Men »unge
lierrn» tycktes ingalunda lida en vänlighet, som
icke gällde honom; han for blixtsnabbt med
händerna i pappas bruna skägg- och så — klatsch!
— midt på näsan! Georg skrattade, så att tå-
rarne runno. Lilla Nelly blef afundsjuk och
klättrade upp i mors knä, där hon, anslutande
sig till hjulens rullande och rasslande, öppnade
en lång rad af frågor, hvilka sju vise icke
skulle- mäktat besvara. Isynnerhet intresserade
hon sig för det sätt, hvarpå de fortskaffades
af tåget. Att vagnen drogs af lokomotivet, det
begrep hon snart nog; men . . .
»Hvem drar lokomotivet?»
»Ångan, mitt barn.»
»Ar ångan en häst?»
»Nej, min älskling. Ångan . . . ångan . . . .
det är en kraft, ser du ... »
»Är kraften en häst?»
»Nej, men hästen har en kraft. Förstår
Det röda skenet.
Af Ludvig Ganghofer. Öfve-sättning för Idun.
ïfeÂâget var öfverfylldt. Emellertid hade Georg
lyckats eröfra en kupé för sig och sin
familj. Annu var man ej i gång, och en och
annan resande störtade trätande från vaggon
till vaggon för att finna en något så när hjälp-
lig liten fläck för sin räkning. Men Georg
förstod att på ett raffineradt sätt skrämma bort
dem från sin kupé. Han tog sin tvåårs pys
på knäet, rustade och skämtade med honom
och nöp honom i de runda kinderna, så att
den lille ostyringen upphäfde gälla skrik, hvilka
endast genom en mycket fin nyans skilde sig
från smärtans oljud. Dessutom härmade han
med förbluffande naturtrohet ett lindebarns kvi-
dande läte, och för att ytterligare förhöja den
afskräckaDde verkan af dessa ljud, så fruk-
tansvärda i alla resenärers öron, sattes barn-
flickan att i dörrens omedelbara närhet gunga
en tom kudde på armarne. Naturligtvis hade
en roll i denna intrigkomedi äfven tilldelats
du ? »
»Ja, mamma, men hvar har hästen en kraft?»
» I fotterna. »
»Har jag också en kraft i fotterna?»
»Ja, ja, ja!»
»Kan jag då också dra lokomotivet?»
Mamma förtviflade, Georg skrattade. Han
strök med handen öfver sin vetgiriga flickas
lockiga hår och höll med den andra fast pysen,
som hade rest sig mot fönstret, plattade näsan
mot rutan och med förvånade ögon stirrade ut
på ljuslågorna, som susade förbi.
Under tiden ordnade barnflickan med kuddar
och täcken den ena hälften af kupén till sof-
rum. När det så hette: »Nu till sängs!» —
förspordes visserligen från Nellys sida en ljud-
lig gråtprotest, hvilken dock snart stillades af
mammas vänliga tilltal. Barnen blefvo till
hälften afklädda, ordentligt »afpussade» af far
och mor, lagda under de varma täckena — och
så skulle det bedjas! Först knäppte Nelly hän-
derna och upprepade med rörande enfald sin
lilla bön. Därefter kom turen till arftagaren:
»Dud, som hafvej ba’nen käj,
Se till mig, som liten äj ...»
Den lille jollrade bönen till ända under upp-
repade gäspningar, hvarpå modern lade barnen
bekvämt till rätta bland kuddarne och Georg
i kupötaket drog den blåa slöjan öfver lampan.
»Så! Nu intet pratande mer och sof godt!»
De små förhöllo sig så snällt som fromma
lam, de rörde sig ej mer, och snart hade alla
slutit ögonen. Ju bekvämare de unga hade
det, dess knappare hade dock tyvärr utrymmet
för de tre vuxna blifvit tillmätt. Den ena
halfva bänken öfverläts åt barnflickan, Georg
makade sig upp i hörnet vid fönstret, den unga
hustrun satte sig vid hans sida .oeh lutade huf-
vudet mot hans bröst. En half timme språ-
kade hon ännu sakta med honom, så föllo äf-
ven hennes tunga ögonlock tillsammans.
Georg kunde ej sofva. Han höll armen lin-
dad om sin hustrus skuldra och vågade ej röra
sig för att ej väcka henne.
Under tysta tankar blickade han framför sig.
Alltemellan gledo dock hans ögon bort till de
sofvande barnen, hvilkas varma små anleten i
den blåa halfskymningen sågo ut som rosen-
knoppar.
Ett lyckligt leende dröjde på hans läppar,
och han tryckte en lätt kyss på den unga mo-
derns vågiga hår, liksom till en stum tacksä-
gelse för den ljufva lycka, hon skänkt honom
med sin kärlek och sina barn.
* .. *
Två timmar hade färden varat; då vaknade
den unga frun. Den korta sömnen på det
trånga, obekväma sätet hade blott ännu mer
uttröttat henne. Georg ansträngde hela sin
skarpsinnighet för att råda bot. Men från bar-
nen nändes man icke taga minsta utrymme,
och tjänstflickan, som hade släpat och packat
hela dagen, måste också ha sin stackars plats
i fred. Här fanns bara en utväg. Vid nästa
station lämnade Georg kupén och sökte stufva
in sig i en annan vaggon. Det var visserligen
inte så lätt. Andfådd rusade han från dörr
till dörr, och andtligen, i sista vagnen på tåget,
fann han en liten vrå. Själf hade han endast
råkat ur askan i elden — han var den åttonde
i kupén — men han tänkte på sin »lilla
gumma» och var nöjd.
Hur godt hon nu kunde sofva! Han såg
henne helt tydligt framför sig . . . hon slumrade
redan, bekvämt utsträckt, och andades med djupa
drag mellan de halföppnade läpparne. En fin
rodnad färgade hennes kinder, och omkring
munvinkeln lekte ett ljust leende, som såge hon
’i drömmen glada bilder . ..
En trefaldig, gäll hvissling från lokomotivet
skrämde upp Georg ur hans tankar. En plöts-
lig känsla af ångest jagade genom hans hjärta . ..
han störtade till dörren, fick ned fönstret och
stirrade längs med tåget. Det var på öppna
fältet, - ingen station i närheten. Långt fram
på banan såg Georg ett rödt sken, som af nå-
gon osynlig hand hastigt sattes i en svängande
rörelse. Han hörde bromsarne gnissla mot hju-
len, allt långsammare gick tåget, och ängsliga
•röster läto höra sig.
»Hvarför stanna vi? Hvad har händt?» ro-
pade Georg ut i mörkret. Ingen svarade ho-
nom. Längst där framme hörde han en rå
stämma svärja, så pep lokomotivet, en rass-
lande ryckning genom raden af vagnar, och tåget
satte sig åter i rörelse.
Skakande på hufvudet, stängde Georg fön-
stret och vände åter till sin plats. De andra
passagerarne hade blifvit uppiggade och samta-
lade några minuter om, hvad väl egentligen
kunde ha förorsakat detta plötsliga uppehåll.
Otydligt surrade deras röster i Georgs öron,
sparsamma
Fruar!
Nyheter i klädnings-, kapp- och kostymtyger
för vårsäsongen hos Hildur Andersson, Stockholm
12 Hötorget 12
Filial: 4 Södermalmstorg 4.
Elks- och Allm. tel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
