Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 5 juli 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 i D U N
han satt inkrupen i sitt hörn och stirrade ut
i rymden. Händerna darrade ofrivilligt efter
den häftiga förskräckelsen. Han hade nog ändå
gjort bättre, om han stannat hos sin hustru
och sina barn — tänkte han nu. Det var ju
möjligt, att en allvarsam fara hade hotat dem
. . . och dä skulle de ha varit ensamma, skydds-
lösa, öfvergifna.
Men Gud vare lof! Hvad som i första ögon-
blicket hade sammanpressat hans hjärta som
med järnhand . . . det hade blott varit falskt
allarm. Han log och slöt ögonen. Lång-
samt svepte en blytung trötthet öfver hans
lemmar. Men han kämpade mot sömnen, han
tänkte på sin hustru, sina barn . . . han såg
den skumma kupén, såg de täcka, rosiga anle-
tena skymta genom den blåa halfdagcrn, han
hörde den unga moderns lätta, lugna ande-
drag . . . och under honom rasslade och stötte
hjulen i stampande takt. . .
Då, plötsligt . . . åter samma hvissling, tre
gånger upprepad, kort och gäll. På nytt stör-
tade Georg till fönstret, åter såg han det röda
skenet. . . men nu ville tåget icke stanna. . .
och det röda skenet växte och växte, det blef
en väldig flamma, hvilken likt ett eldsprutande
odjur sprang rasande upp och ned. Georg
ville ropa, men hans tunga var som förlamad,
han ville öppna dörren och förmådde ej röra
en 1cm. Och nu . . . ett åsklikt brakande, ett
sviktande och sjunkande, som om jorden öpp-
nade sig, ett smattrande, dån och gnissel . . .
och hjärteslitande skri! I ångest och fasa för-
lorade han sansen. Då han åter kom till be-
sinning, såg han sig ligga på öppna fältet. Alla
hans leder voro som sönderbrutna, men han
reste sig likväl stönande upp. Dock, när han
fattade den förskräckliga syn, som mötte hans
ögon, var det honom, som ville hans hjärta
sprängas af förtviflans ve.
Hela tåget låg söndersplittradt, spillror och
lik öfvcrallt, och alltsammans blodrödt belyst
af de väldiga lågor, som ur lokomotivets skärf-
vor slogo upp mot den svarta himmelen. Kla-
gan och jämmer, förfärliga skri och gälla nöd-
rop fyllde luften.
Ur Georgs strupe trängde ett gurglande ljud,
han störtade framåt, fram öfver spillror .och
åter spillror . . . och nu . . . »Georg, Georg!» så
ljöd det med hjärtslitandc kvidan i hans
öra. Som förstenad stod han, hans läppar
skälfde, hans utspärrade fingrar grepo i tomma
luften. En bråte af trä och järn låg framför
hans fotter . . . men hans stelnade blickar trängde
genom detta kaos . . . han såg sina kära barn,
sin vackra unga maka, med bleka anletsdrag,
bristande ögon . . . från hans läppar trängde en
vild rossling, och . . .
Och då vaknade han Morgonen grydde och
tåget höll just vid en liten landtlig station.
Georg for med bägge händerna öfver pannan,
på hvilken kallsvetten pärlade i täta droppar.
Nu öppnades dörren, och då sprang han upp,
störtade ut, ilade längs med tåget, sökte med
irrande blickar kupén ... nu fann han dörren,
och då han ryckte upp den, sträckte hans unga
fru leende handen emot honom. Men hur
förskräckt hon blef, när hon såg hans bleka
ansikte och brännande ögon. Dock lämnade
han henne ingen tid till frågor — med dar-
rande armar omfamnade han henne och be-
täckte hennes ansikte med kyssar. Då hörde
han Nellys stämma —- barnen hade vaknat
— snyftande tryckte han de små mot sitt
bröst, kysste deras mun, deras ögon, åter och
åter, så sjönk han ned bland kuddarne, och
hans gränslösa upphetsning löste sig i skratt
och tårar.
Möblering och Dekorering
af våningar verkställes stilriktigt och elegant.
Största urval af aod.a. modeller uti olika stilarter.
» Smultronstudier»,
f
elt kort var den tid vi kunde anslå åt våra
läsarinnor för deras små anteckningar öfver
dessa härliga vildbär, som nu som bäst rodna
i våra bygder, och så mycket har därför ej
heller hunnit flyta in. Åtskilligt, både värdt att
läsa och lära, ligger dock nu på vårt bord. Priset,
»den gyllene tian», tilldela vi »Tulla» för hennes
lilla uppsats här nedan:
Med vanlig älskvärdhet och praktisk blick har
Iduns redaktion åter utlyst en nyttig täflan för
sin dampublik; denna gång är det våra läckra
skogsbär, som äro föremålet.. Låt oss alltså börja
med smultronen, livilkas tid just nu är inne,
strax efter midsommar.
Blotta ordet smultron inger en känsla af som-
mar, värme och landtlif. »Plocka smultron» klin-
gar helt poetiskt, kommer det att vattnas i mun-
nen på både gammal och ung och för ovillkorli-
gen tanken på glada barn med rosiga kinder och
näfverkorg i händerna.
»Plocka smultron under snön», en vanlig dom
bland- pantlekar, kom ofta ungmöns hjärta att
klappa fortare, det tillhör dock, som mycket an-
nat, en svunnen tid. Nu tager man i stället itu
med »studier» i alla möjliga brancher, och därpå
vinna säkert både hemmet, familjen och det egna
jaget. Hvad smultronen beträffar, böra vi alltså
ej blott tänka på alla de smakliga anrättningar,
man af dem kan få, utan äfven ägna några ord
åt deras odling och vård.
Smultronen äro bland alla bär både i vildt och
odladt tillstånd först mogna, rikt bärande och
mycket smakliga. Trädgårdssmultronen eller jord-
gubbar, som de vanligen benämnas, fordra fet,
lucker jord och noggran vård; vid plantornas ut-
plantering vattnas rikligt, alla uppkommande rot-
skott tagas bort, och under plantorna strös såg-
spån eller något annat lämpligt, som hindrar »gub-
barne» att blifva jordiga och ruttna.
Dagligen böra landen öfverses, alla mogna af-
plockas med ett litet skaft på och böra genast
användas, ty de förlora lätt både färg och smak.
Andra året efter planteringen fås skörd, tredje
blir dock rikast; några år emellan böra de om-
planteras, ena våren tages halfva landet, påföl-
jande den öfriga delen. På så sätt undvikes, att
man en sommar blir alldeles utan.
Själfva smultronplantan är prydlig och tager
sig bra ut litet hvarstans ; bland annat i sten-
partier tillsammans med ormbunkar och slinger-
växter är den mycket parant. Den vilda plantan
bör tagas härtill, alltid finns det en vrå i träd-
gården, som lämpar sig för ett smakfullt sten-
parti, som blir en sann prydnad, en bit natur i
miniatyr, ett behagligt afbrott för ögat, där blott
förut är idel konst.
Ja, nu öfvergå vi till bärens användning och
taga då blott de bästa och smakligaste recept, som
äro proberade i eget kök och vid eget bord.
Smultronpunsch. 2| liter arrak hälles öf-
ver 5 liter smultron, får stå i 24 timmar i en öfver-
täckt kruka. Sedan vridas smultronen, silas och
stå i tre dygn ; uppkokas med 2 kilo 337 gram
socker och 20 dl. vatten. Kallnar och buteljeras.
Det tar sig synnerligen bra ut att servera hvart-
annat glas af ananas- och hvartannat af smultron-
punsch.
Har man god tillgång på smultron, är äfven
lämpligt koka saft däraf, följande beskrifning kan
naturligtvis förstoras efter behag.
Smultronsaft. Till 425 gr. smultron tages
319 gr. socker, lägges hvarftals i en kruka, får
stå i tre dygn, därpå själfrinna, kokas och skum-
mas; blir 4 buteljer. På de afsilade bären slås’
1,3 liter vatten, står ett par dagar, silas och an-
vändes till kräm.
Jordgubbssylt. 425 gr. röda vinbär kokas till
saft, däri 1 kilo 700 gr. socker, kokas till tjock
lag, hvarpå 1 kilo 275 gr. jordgubbar iläggas
samt under skumning kokas en kvart. En knifs-
udd salicylsyra är bra att tillsätta, förhindrar
jäsning och mögling. Förvaras i burkar.
Smultronglace. l,s liter smultron sönderkros-
sas och sockras, står i 6 à 7 timmar. 65 cl. vat-
ten, litet socker uppkokas och hälles öfver bären,
massan får kallna, silas genom hårsikt, hälles i
dosan och behandlas som vanlig glace.
Att i halfrusen vaniljglace inblanda smultron
är utmärkt, vanligast är dock att servera smultron
till glacen. Ett lätt användningssätt är att af
bären koka kompott.
För egen del föredrar jag smultronen i deras
213
naturliga tillstånd, nätt upplagda på en flat kri
stallskål, rundt om garnerad små vinrankor eller
vinbärsblad serverade med socker och gräddvisp.
Frusen vaniljgrädde är desto bättre.
Kanske de fleste af läsarinnorna hafva dessa be-
skrifningar förut och blott tänka: »Detta kunde
jag!» med en liten rynkning på en mer eller min-
dre aristokratisk näsa. Jag vädjar till mina med-
systrar, de unga fruarna, om de vilja skänka mig
»ära och förnöjelse». Då vågar jag mig med mera
lugn in i blåbären!
Tulla.
a; *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
