Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 5 juli 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 i D U N 189ô
Bland öfriga insändare vilja vi med erkännande
framhålla en mycket fullständig samling smultron-
recept från fru H. L—m, hvilken dock är alldeles
för vidlyftig att här nu genast meddelas. Med
tacksamhet ha vi öfversändt den till redaktrisen
af vår »Hjälpreda», fru Mathilda Langlet, på det
att hon efter hand må kunna för Iduns läsar-
innor tillgodogöra sig af de rika praktiska skatter,
den helt visst innesluter.
Och nu hoppas vi på god och välvillig fort-
sättning! »Om hallon och blåbär» till den 10
dennes, >om lingon» till månadens slut — och
tio kronors pris för hvardera uppgiften — så var
ju parolen!
Välkomna, kära läsarinnor!
K
En ängel genom rummet gick.
är ordades en gång i själfull krets
Om det fördoldas underbara; värld.
Man gick till grunden — ingen var tillfreds
Med sinnelifaets fradgetomma flärd.
Man undrade, om växelverkan fanns,
Om himlen ömmade vid jordens ve,
Om änglavingen sänkte sig med glans
Ännu, som fordom, mot Getsemane.
Då blef där plötsligt tgst — ett sällsamt band
På hearje tunga lades — någon såg
En lilja nicka öfver vasens rand,
En darrning skaka draperiets våg.
Man kände klart, att, dold för dödlig blick,
En ängel sakta genom rummet gick.
Anna Knutson.
Parisiskan
af
Theodore Child.
Från engelskan för Idun af
Eugène Draghi.
(Slut fr. föreg. mr.)
De stora toalettartisterna äro också ska-
pande konstnärer med beundransvärd talang.
Tecknare och kolorister på samma gång,
såsom den fulländade konstnären bör vara,
åstadkomma de kompositioner af ojämförlig
omväxling, hvilka i fråga om stil gå igenom
hela skalan från den kraftiga harmonien
hos figurerna på de florentiska frescomål-
ningarna, rikedomen hos den venetianska
prakten och enkelheten i linier hos medel-
tidsdräkterna till det älskvärda, lättfärdiga
behaget hos kjolarna på Watteaus taflor och
den oändligt lockande yppigheten hos våra
dagars toalett och underkostymer. Det gif-
ves i sanning ingen artist vare sig af man-
ligt eller kvinnligt kön, som mera satt sig in
i och fullständigt gått upp i sin konst än de
parisiska toalettkonstnärerna och modisterna
— om icke möjligtvis de parisiska hårkonst-
närerna.
På hårklädselns område finnas nämligen
också mästare, hvilka åstadkomma rent af
genialiska produkter, och detta därtill genom
utöfning af samma färdigheter som de form-
gifvande konstnärerna. En man sådan som
Auguste Petit, hårklädselns Worth, är artist
ända ut i fingerspetsarna; en person med
utsökt fin känslighet, skarp och snabb iakt-
tagelseförmåga och rik skaparkraft. Fram-
för allt måste smak och känsla vida mer
än blott och bart hänsyn till modet för
dagen göra sig gällande i fråga om en kvin-
nas hårklädsel. De hvardagliga, haudtverks-
mässiga talangerna, de outtröttliga imita-
törerna kunna nöja sig med att arrangera
en kvinnas hårklädsel i öfverensstämmelse
med de mönster, som blifvit fastställda af
bruket och tryckts i facktidskrifter. Konst-
nären bemödar sig däremot, livarje gång
han kläder håret på en af modets furstinnor,
att komponera och söker en lycklig inspira-
tion, hvars ingifvelser han sedan kontrolle
rar och korrigerar med fäst hänsyn till karak-
tären af och uttrycket i den ifrågavarande
skönhetens ansikte, hufvudets naturliga kon-
turer, dragens hufvudlinier och stilen i den
dräkt hon bär. När en kvinna gjort sin
toalett, ingår coiffuren däri som det dekora-
tiva elementet, hvilket fullständigar det hela
och gifver det den sista fulländningen. Vi
skulle kunna säga, att le grand coiffeur icke
har någon egen friseringslokal, utan endast
sina särskilda hållstationer. Han tillbringar
sina dagar i en elegant vagn, som för konst-
nären och hans geni från toalettrum till toa-
lettrum. Under kvällens lopp tittar han in
på operan för att utröna, huru madame la
marquise tager sig ut i sin coiffure vid en
jämförelse med la petite baronne Zabulon.
Tid efter annan företager han med anled-
ning af någon stor hal en resa till London,
Madrid eller Wien, ty han åtnjuter europe-
iskt rykte och hans talang är eftersökt, hvar-
helst det gäller att uppträda med den högsta
elegans.
I likhet med le grand couturier är le grand
coiffeur en produkt af det andra kejsardömet
och det galleri af sköna eller kvicka damer,
hvilka voro drottningar på festerna i Tui-
lerierna, Compiegne och Fontainebleau: ma-
dame de. Portâtes, madame de Gallifet,
markisinnan d’ Hervey de Saint-Denis •—
dessa damer af stora världen, hvilka kallade
till lif traditionerna af en samhällslyx, som
stod i harmoni med den lättfärdiga, tank-
lösa och öfverspända regime, hvilken skapade
det moderna Paris, baron Haussmans Paris,
den moderna njutningslystnadens hufvudort,
det paradis för den eleganta världens nöjen,
hvilket oemotståndligt lockar till sig alla,
som känna åtrå efter vistelsen på platser,
där nöjet vinkar. I det republikanska Paris
äro förutsättningarna för utveckling af lyx
icke längre desamma, som de voro under
kejsardömet, men .de traditioner, hvilka lif-
vade praktlystnadens konstnärer och deras
beskyddare, kvarlefva ännu oförändrade, och
kejsardömets tongifvande damer äro ännu
modets behärskare och härolder. Dessa
kvinnor ägnade sig mera uteslutande och
med djupare insikt åt studiet af hvad man
kallar elegans och åt vårdandet af ett skönt
yttre än kanske några af de Evas döttrar,
som lefvat före dem här på jorden, och de
frambragte en fulländad harmonisk enhet,
en originalitet i kompositionen, en stilfull-
het, som ännu aldrig blifvit öfverträffad och
som man brukar beteckna med uttrycket
chic. Hemligheten i detta obestämda något
som man kallar chic ligger dels i parisiskans
egendomliga begåfning och dels i en aldrig
svikande ackomodationsförmåga och sträf-
vandet efter att med de gifna tillgångarna
i fråga om materiel skönhet åstadkomma
absolut elegans och en fullhet af lifgifvande
behag. Detta ideal står tillräckligt högt att
framkalla och lägga beslag på en kvinnas
hela energi, och endast en genialisk och
viljekraftig kvinna har tillräcklig styrka att
hålla ut och aldrig taga miste om målet.
En sådan kvinna är den sköna markisinnan
d’ Hervey de Saint-Denis. Låt oss tänka
oss henne i hennes toalettrum, när hon sitter
framför en spegel med tre glasytor, medan
den mest poetiska och inspirerade grand
coiffeur i Paris kläder hennes hår för opera-
besöket. I markisinnans toalettrum är allt
fullkomligt praktiskt anordnadt; där före-
kommer ingen onödig dekorering, intet öfver-
flöd af möbler. På ena sidan af rummet
finnes en alkov, som innehåller badkaret och
apparater för alla möjliga slag af dusch,
på motsatta sidan finner man en mångfald
af skåp och lådor för linnet, på den tredje
sidan befinner sig ett fönster och midt emot
spegeln i tre plan. Det hela är själfva enkel-
heten, blott och bart ett laboratorium. Och
hvad annat skulle det vara? Hemligheten
i den skönhet som varar trettio år ligger
icke i att sminka kinderna, dölja rynkor och
med löslockar ersätta hår som fallit af, utan
i att icke ha behof af att tillgripa dylika
medel. Den äkta parisiskan har, såsom vi
få veta af den poet, hvilken grundligast
studerat henne, intet att skaffa med den-
tister eller med personer, som sälja skönhets-
medel och löshår, och hon tvättar sig i rent
vatten som en nunna. Därför kan hennes
toalettrum icke vara annat än enkelt, liksom
en stor målares atelier ofta i det yttre ter
sig allvarlig ända till stränghet, ty parisi-
skans toalett och den dagliga vården af
hennes yttre är resultatet af smak, känsla
och inspiration, liksom en tafias eller ett
skulpturverks slutliga fulländning utgör fruk-
ten af konstnärens oaflåtliga och stränga
själfkritik. Tack vare denna ständiga själf-
kritik har parisiskans yttre aldrig en roman-
tisk eller alldaglig prägel, ty hon kan hvar-
ken göra sig skyldig till öfverdrift eller för-
sumlighet. Hennes toalett är fulländad,
hennes hårklädsel är poetisk, och hur ytlig
skönheten hos den ena eller andra än må
vara, bär hon dem så fullkomligt obesväradt,
som om hon aldrig burit något annat.
Litteratur.
Kvinnor-, sex tidspsykologiska porträtt af Laura
Marholm.
Då denna bok för vid pass ett år sedan först
utkom i sin tyska originalupplaga, väckte den
en berättigad uppmärksamhet såväl genom sin
obestridligen högst talangfulla form; som än mera
genom den ovanliga, den fiffigaste opposition
väckande uppfattning, den söker häfda gent emot
den moderna kvinnoemancipationen. Icke minst
bör den kunna påräkna uppmärksamhet i sven-
ska kvinnokretsar — särskildt sedan den nu på
Ad. Bonniers förlag äfven föreligger i svensk
öfversättning — då författarinnan, ehuru tyska
till börden, är i äktenskap förenad med en svensk
man, den kände skriftställaren Ola Hanson, och
då tvänne af de sex psykologiska kvinnoporträtt,
som tecknas för att betysa hennes egendomliga
ståndpunkt i den brännande kvinnofrågan, fram-
ställa oss så nära stående personligheter som
Anne Charlotte Edgren-Leffler och Sonja Kova-
lewsky. Detta korta omnämnande afser på intet
vis att vara något uttalande för eller mot för-
fattarinnans teorier, utan vill blott påkalla våra
bildade läsarinnors uppmärksamhet för det i
hvarje händelse läsvärda arbetet, och anföra vi
därför endast följande korta utdrag, som i sig
kan sägas sammanfatta bokens tendens:
»Kvinnan är så väl i andligt som kroppsligt hän-
seende snarlik en kapsel öfver ett tomrum, hvilket
först måste utfyllas af mannen. Hon vet intet om
sig själf, hon vet intet om mannen, hon känner
ingenting om lifvets stora, tysta oföränderlighet
— lifvets djupa hemligheter uppenbaras för henne
endast genom hennes samlif med mannen. Men
ett behof hos vår tids kvinnor — och ofta hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
