Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 12 juli 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 1DUN 1895
var, ty den hade ju från hennes tidiga ung-
dom hållit vakt vid hennes dörr. Men
månne det icke skett äfven därför, att hon
skulle kunna dess mer ömma för och del-
taga i andras lidanden? Den frågan trängde
sig allt oftare på henne, isynnerhet vid åsy-
nen af obotligt sjuka, fattiga, öfvergifna
åldringar. Och nästa fråga blef då: Hvad
skulle väl hon kunna göra för dem? Tan-
karne kommo och gingo. Ett hem för dessa
utarmade sjuka åldringar vore naturligtvis
det mest önskvärda, men huru åstadkomma
det? Hon hade redan bortgifvit så mycket
hon kunde förfoga öfver, och då hon ej
kunde vänta någon tillökning i sin bestämda
inkomst, måste hon, ehuru med sorg i hjär-
tat, afstå från tanken att bygga ett sjuk-
hem. Hösten kom och hon återvände som
vanligt till Stockholm.
Följande vinter blef för prinsessan mera
pröfvande än vanligt. Icke nog att sjuk-
domen höll så oafiåtlig vakt vid hennes
dörr, att han icke tillät henne en enda gång
lämna sina rum, hon kunde under veckor
och månader icke ens lämna sin bädd. Det
var då, under de långa, sömnlösa nätterna,
som tanken på de fattiga sjuka i stugorna
omkring Fridhem återkom med förnyad
styrka. »De ligga där i plågor utan något
af det goda, som bereder mig så mycken
lindring,» sade hon. »Gud har skickat dem
i min väg. Hvad kan jag göra för dem?»
Och åter och äter byggdes i tankarne det
väl ordnade sjukhemmet, som skulle bjuda
skydd och omvårdnad åt de öfvergifna, men
med lika liten utsikt att kunna bygga det
i verkligheten.
Men under det den sjuka furstinnans
blick matt irrade omkring på föremålen i
rummet, fäste den sig plötsligt vid ett skåp,
som förvarade åtskilliga juveler, arf efter
gamla enkedrottning Desideria. Som en
blixt slog henne tanken: »Om jag kunde
sälja mina juveler och för dem bygga ett
hem åt de sjuke!» Blotta möjlighetenhäraf
gjorde henne lycklig, och hon önskade att
.lefva, för att få sätta denna tanke i verket.
»Huru innerligt bad jag icke Gud beveka
konungen att gifva sitt samtycke till mitt
förslag,» yttrade hon vid tal härom, »och
han hörde min bön.» Så väl konung Karl
XV som drottning Josefina, medgåfvo villigt
denna försäljning, och så skickades juve-
lerna till England, där de inbragte en summa,
fullt tillräcklig för uppbyggandet af ett hem
för obotligt sjuka öfveråringar på den fattiga
ön.
Arbetet begyntes, och på en vacker plats
med utsikt åt hafvet, icke långt utanför
den gamla hansestaden, reste sig snart det
nya sjukhemmet, med sin ändamålsenliga
och trefliga inredning och sina grönskande
planteringar. Här var nu under uppsikt af
en snäll föreståndarinna fristad beredd åt
ett icke obetydligt antal obotligt sjuka.
Hade dessa förut varit i hög grad vanlottade,
så kommo de nu i åtnjutande af en andlig
och lekamlig vård, sådan som torde vara
beskärd åt jämförelsevis få sjuka. Här hade
ock prinsessan själf fått ett nytt fält för
sin verksamhet. Ofta rullade hennes vagn
utför den lilla vägen till sjukhemmet, och
när hon inträdde där, spred sig ett glädje-
skimmer öfver månget anlete, på hvilket
brist och lidande plöjt sina djupa fåror.
Såsom en deltagande vän närmade hon sig
alla, talade särskildt med hvar och en på
de olika sjukrummen och var snart förtro-
lig med hvars och ens inre ställning. Ofta
läste hon själf något stycke ur bibeln för
de sjuka, och ofta medförde hon till dem
den lärare, som för tillfället gästade Frid-
hem. I den med blommor prydda långa
korridoren mellan sjukrummen höll då denne
en bibelstund, hvarvid prinsessan själf var
en lika tacksam åhörarinna som de sjuka.
En särskild predikant, som på samma gång
var föreståndare för det af prinsessan upp-
rättade gossbarnhemmet, och åt hvilken en
liten byggnad, kallad Fridegård, var upp-
förd nära intill barnhemmet, var också an-
ställd vid sjukhemmet och upprätthöll där
de söndagliga gudstjänsterna.
En tid befanns bland pensionärerna på
sjukhemmet en stackars kvinna, ovanligt
okunnig i allt som rörde andliga ting, på
samma gång hon visade den fullkomligaste
likgiltighet därför. Hon sades härstamma
från zigenarfolket, hade varit illa känd,
missaktad och hårdt behandlad af alla, till
dess hon blef en af prinsessans skyddslingar.
Detta hade gjort henne sluten och bitter
till sinnet, och det dröjde länge, innan isen
kring hennes hjärta begynte tina upp. Oak-
tadt den kärleksfulla vård, som ägnades
henne, spårades icke en skymt af tacksam-
het eller hopp i de mörka dragen, och under
ihärdig tystnad låg hon dagen igenom i sin
bädd, under det sjukdomen allt hårdare
fattade om sitt rof. »Jag bad mycket för
den kvinnan,» yttrade en gång prinsessan,
»men måste alldeles upphöra att tala med
henne, sedan alla försök i den vägen visat
sig fruktlösa.»
Sommaren förgick, och träden kring Frid-
hem började skifta i gult och rödt. Tiden
då prinsessan skulle lämna sitt landtliga
hem, var åter inne. Dessförinnan kom hon
för att taga afsked af sina kära sjuka.
Höstsolen sken strålande in genom fönstren
och med ett soligt leende yttrade förestån-
darinnan, i det hon visade på den ofvan-
nämnda kvinnan: »Jag tror att ers kungl.
höghet nu skall finna henne mycket för-
ändrad.» Prinsessan närmade sig sängen
och möttes af den nu nästan döende med
orden: »Jag tackar Gud, att Jesu Kristi,
hans sons blod, renar från alla synder, och
att det har renat äfven mig. » Tårarne ström-
made därvid utför de pergamentlika kin-
derna. De voro framkallade af den första
blicken på Herren. »Och i dessa tårar,»
yttrade prinsessan, då hon under djup rörelse
talade härom, »i dessa tårar återsåg jag mina
juveler. »
*4»
Hjulryttarinnan.
8
1ere gånger har jag frågat både mig
själf och andra, huruvida det vore
skadligt för kvinnan att idka hjulsporten;
men själf fann jag intet nöjaktigt svar på
mina spörsmål, och mina vänner visste icke
bättre besked. De af mina väninnor, som
af bristande företagsamhet eller af fördom
icke våga sig i leken, säga med en mun:
»det är ju alldeles klart, att det där guppan-
det är skadligt för fruntimmer.» Klart,
hvarför, undrar jag i min oskuld. Jag kän-
ner endast en hjulryttarinna, och hon är
nog barnslig att på min undran gifva föl-
jande svar: »icke kan det vara farligt, då
det är så förtjusande roligt.» Därmed fick
jag låta mig nöja, till dess jag blef nog
lycklig att få del af några uttalanden af
framstående utländska läkare, uttalanden
om hjulridtens stora fördelar både för man
och kvinna, ja, till och med företrädesvis
för den senare. Många af mina medsystrar
hafva troligen framställt samma fråga som
jag, och det är för att söka undanrödja
deras farhågor och tvifvel, som jag vill bedja
Idun om plats för några korta meddelanden
om kvinnan och hjulridten.
Bicyclen är i nittionio fall af hundra att
föredraga framför hästen, emedan dess under-
håll är föga eller intet kostbar, och emedan
den aldrig blir trött. Den tillryggalägger
för den öfvade ryttaren två till tre gånger
så lång vägsträcka som hästen eller fot-
gängaren under samma tid. Det är denna
hastighet, som är så upplifvande. Är land-
skapet fult, tröstar man sig med den tan-
ken, att man snart rullar in på ett vackrare.
Af stor betydelse är bicyclen för den familje-
far, som af ekonomiska, hälso- eller andra
skäl bor utom staden, långt från dess cent-
rum eller sin verksamhet. Tack vare detta
fortskafflningsmedel får han billiga lifsför-
nödenheter, frisk luft åt sina barn, hälso-
sam rörelse åt sig själf och sparar spårvagns-
pengarne. Den tid är måhända icke allt
för aflägsen, då en ung flicka, som bor på
Djursholm och sitter på kontor vid Drott-
ninggatan i Stockholm, använder bicyclen i
stället för den elektriska spårvagnen till
båtnad för hälsa och kassa, hvilka båda så
ofta tryta.
En amerikansk läkare säger: »Hjulridten
är för somliga kvinnor alltid skadlig, för alla
kvinnor stundom skadlig, men icke för alla
kvinnor alltid skadlig. Den skadar icke den
normala kvinnan, annat än om hon öfver-
anstränger sig genom långa eller hastiga
färder eller färder uppför branta backar,
om hon rider, då hennes sunda förnuft
borde förbjuda henne att göra det, eller om
hon har den dåliga vanan att sitta i framåt-
lutad ställning. Men iakttagas nödiga för-
siktighetsmått, är hjulridten gagnelig för
hvarje kvinna utan organisk sjukdom.»
Många mena, att hjulridten gifver styrka
endast åt benen, men det är ett stort miss-
tag. Bröst, armar och muskler utvecklas
och vinna i styrka. Det är min öfvertygelse,
att det aldrig kan talas nog emot den skad-
liga, smaklösa, tröttande ovanan att sitta
lutad öfver styrstången, en ovana allmän
bland både män och kvinnor. Jag kan icke
låta bli att tro, att dessa krokryggiga hjul-
ryttare anse sig själfva bra mycket »stili-
gare» än deras rakryggade bröder och
systrar.
Mången har helt visst med mig gjort den
iakttagelsen, att de flesta kvinnor, äfven de
som ännu äro unga och hvilka som flickor
varit mycket i friska luften, företagit långa
fotvandringar, åkt skridsko och kälke och
dylikt, alldeles förlora smaken för kropps-
rörelse, sedan de trädt i brudstol. Jag är
den första att erkänna, att ett hushåll kräf-
ver mycken tid och omtanke, att man och
barn hafva de allra första fordringarna och
att det egna jaget för den gifta kvinnan
bör och måste träda i bakgrunden. Jag vill
gå ännu längre, vill af hela mitt hjärta in-
stämma med dem som säga: en husmor i
detta ords rätta mening har icke tid att
taga kroppsrörelse för sin hälsas eller sitt
nöjes skull, hon hinner ej att vara ute mer
än då hon går på torget eller promenerar
med småbarnen. Gärna för mig, men hur
kommer det sig då till, att man ofta får
höra »husmödrar» beklaga sig, att de måst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
