Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 19 juli 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 227
Ora et labora!
S
ör ett par år sedan gjorde jag ett be-
sök hos ett par af mina vänner i
norra Småland. Besöket hade ett särskildt
syfte, det nämligen att söka få till stånd en
så kallad kretsförening för försäljande af
ägg på hufvudstaden.
Ifriga hönsvänner, både mina vänner och
jag, diskuterade vi frågan lifligt och be-
traktade saken från alla sidor samt skär-
skådade såväl dess ljusa som mörka punk-
ter.
Efter en stunds rådplägning föreslog min
värd, att vi skulle göra ett besök hos en
en half mil därifrån boende granne, hvars
fru hade en hönsgård, som hon på ett ra-
tionelt sätt förstod att sköta. Förslaget
omfattades med nöje, och vi begåfvo oss af.
Vägen dit, som icke var någon »kungs-
väg», var smal och stenig, där den gick
brant och obekväm fram genom skogen.
Det var en klar och vacker dag, och
solens strålar letade sig fram här och
där mellan de höga, smärta furorna eller
de väldiga granarna, som med äkta nordiskt
allvar omgåfvo oss. Norra Tjust är ju om-
taladt för sin härliga natur, och den trakt,
där vi nu färdades fram, är icke den minst
vackra. På höger hand, djupt nere i en
däld, låg Ö . . . s bruk, som utsänder sina
landtbruksredsksp öfver hela den civilise-
rade världen. En vacker insjö sträckte sin
glittrande yta så långt ögat förmådde se
och, omflutet på ett par sidor af denna sjö,
låg på en höjd målet för vår färd.
Under vägen dit omtalade mina vänner
för mig den sällsamma omständigheten, att
denne herr X . . ., till hvilken vi nu voro
på väg, icke hade någon enda lejd tjänare,
utan att han själf med hjälp af sina söner
skötte den rätt stora arrendegården, under
det att hans fru och dotter ombesörjde de
inre detaljerna. Då jag sade »icke en enda»,
var det dock icke fullt korrekt, ty jag er-
inrar mig nu, att en ladugårdspiga nämndes
såsom ett undantag.
Men, säga kanske mina läsarinnor, hvad
för märkvärdigt ligger egentligen häruti?
Är icke detta något helt vanligt bland de
mindre jordbrukarne i vårt land? Visser-
ligen, ehuru det äfven bland vår bonde-
klass händer att fäderna yfvas att få sina
söner ett trappsteg högre upp på lifvets
skala, än de själfva innehafva, och därför
gärna sända dem till skolor och universitet
för att studera, medan de själfva med
främmande hjälp sköta sin torfva. Och
härom vore ju icke något att säga, så framt
hos den unge en efter kunskaper tör-
stande ande härtill gåfve anledning. Men
det ligger ofta ett vida lumpnare skäl till
grund, och detta skäl är högfärden, lusten
att få se sin son »så god som en ann»!
Arbetaren vill blifva herre. Han blygs för
fars och farfars handtverk och vill med all
makt. »uppåt», medan han i själfva verket
blott därigenom sjunker så mycket djupare.
Ty han besinnar icke, att det ärliga arbetet,
det må nu utföras med spaden eller med
pennan, är, såsom Schiller säger, »männi-
skans prydnad», som man alls icke har
något skäl att blygas för.
Mina läsarinnor skola lätt fatta meningen
med dessa rader, då jag säger, dem att
denne herr X . . . alls icke tillhörde bonde-
klassen, utan hade själf utgått från ett bil-
dadt hem, samt att hans namn står att
läsa i Riddarhusets längder. En adelsman
alltså, som icke betraktar sig och sina söner
för goda att själfva plöja sin åker och in-
berga sin gröda! Sägen, om icke detta hör
till det mera ovanliga! Hellre än att följa
den gamla vanliga slentrianen och knoga
sig fram på lånta penningar, med trassel
och bråk för räntor och dylikt, samt upp-
föda sina barn i yppigare vanor, än de
sedan ha råd att tillfredsställa, lär han
dem att med eget arbete stå för sig själfva
och vara ingen något skyldiga. Är icke
detta sätt sällsynt i vår öfverförfinade tid?
Men låtom ost återupptaga den afbrutna
tråden. Vi nalkades alltså målet för vår
färd, och innan vi hunno fram till själfva
boningshuset med dess höga, brutna tak,
sågo vi på något afstånd ladugården med
dithörande byggnader. Man var syssel-
satt med att tröska, och i toppen af en
jättehög halmdös syntes några unge män
i ljusa sommardräkter, ifrigt arbetande. De
hälsade artigt, då vi passerade, och mina
vänner upplyste mig om, att de voro herr
X . . . s äldste söner.
Då vi körde upp på den af höga, lum-
miga träd omgifna gården, kom husets unga
dotter enkelt och anspråkslöst emot oss,
och ögonblicket därefter skyndade hrr X . . .
själf fram och bjöd oss på ett förekom-
mande sätt att vara välkomna samt förde
oss in i de enkla, men trefliga rummen,
där äfven fru X . . . vänligt mottog de ovän-
tade gästerna. I det inre, som det tyck-
tes, familjens högtidsrum, slogo vi oss ned
och började diskutera den fråga, som fört
oss dit.
Jag hade tagit plats vid ett af böcker
öfverfylldt bord och fann där flere af litte-
raturens senaste alster, poesi etc., som,
tillika med en större bokhylla i en annan
del af rummet vittnade om, att bokliga stu-
dier icke voro främmande för dessa arbetets
representanter, utan kanske fastmer be-
traktades såsom »lifvets krydda och salt».
Jag hade äfven under ditfärden hört af
mina vänner, hurusom herr X • • • själf un-
der de långa vinteraftnarna undervisade
sina barn i bokligt vetande.
Sedan vårt ärende blifvit uträttadt och
vi välvilligt bjudits på förfriskningar af
bästa slag, togo vi afsked från vårt vän-
liga värdfolk och begåfvo oss på hemväg,
jag medtagande ett intryck, som icke lätt
skulle förgå.
Min lilla skildring liknar ju, icke sant,
mera en målning från emigranternas förlof-
vade land, där arbetet hedras och dit ska-
ror, som blygas att arbeta i sitt eget land,
draga åstad? Men äfven i vårt kära foster-
land torde den dag randas, då herr X . . . s
exempel kommer att efterföljas. Ett åter-
gående till mera enkelhet i vanor och bruk
skulle kanske mer än något annat bi-
draga till den sociala frågans lösning, och
säkert är att mycken skuldsättning och
■ brist, mycket elände och trassel skulle und-
vikas, om man mera allmänt följde herr
X . . . s föredöme och begagnade sig af den
egna kraft naturen hos oss nedlagt, vare
sig denna kraft ligger i ett par starka och
friska armar eller i hjärnans förmögenheter.
Hrr X . . . har nu skattat åt förgängel-
sen, och hans arbete ligger bakom honom,
men det skall dock bära rik frukt i den
arbetsduglighet han lärt sina barn — det
bästa arf, en far kan lämna efter sig.
Jag har med denna lilla uppsats vändt
mig till Idun, ty Idun är ju hemmens spe-
ciella organ, och hemmen äro den skola, där
karaktärerna i främsta rummet fostras och
danas. Det är i hemmen, som hågen väc-
kes till idogt arbete eller till sysslolös lättja.
Den riktning sinnet under uppväxten får
behåller det merändels genom hela lifvet.
Det är alltså från hemmen de kraftfulla,
och arbetsdugliga männen och kvinnorna
böra utgå, det är i hemmen de skola få
lära sig, att det ärliga arbetet, under hvad
form som helst, är en heder, värdt allt
erkännande, då åter ett lättjefullt lif på
andras bekostnad är och förblir en skam.
Detta var det intryck, som jag erfor, då
jag lämnade den idoga landtgården. Kunde
detta intryck meddela sig åt någon eller
några af mina läsarinnor, vore ändamålet
med dessa rader vunnet.
Ora et labora — bed och arbeta — var
de gamles vishetsregel : må den äfven blifva
vårt lifs fältlösen.
Lara.
Från en Stockholmsfru på
långfärd.
(Sista brefvet.)
Isola Bella, juni 1895.
Käraste Nini!
Hvar var det vi sist skildes åt? Jag me-
nar, hvar slutade min resebeskrifning förra gån-
gen? Var det inte i Taormina jag släppte trå-
den? Jo, så var det visst — jag skall väl
försöka finna den igen.
Det var en solig eftermiddag vi stego om-
bord i Messina för att lämna Sicilien. Vattnet
kring ångbåten var så onaturligt blått, att jag
började undra i all tysthet, om Capris blåa
grotta verkligen är ett sådant underverk, efter-
som Medelhafvets vatten redan ute i det fria,
utan alla särskilda naturens effektarrangeman-
ger, kan vara så starkt kornblått. Fastän haf-
vet för öfrigt låg spegelblankt, gick det hvita
vågor i själfva det trånga Messinasundet, lik-
som det alltid är drag i en dörr, som står på
glänt. Det stackars af fjorårets jordbäfningar
så illa åtgångna Reggio såg helt lyckligt och
idylliskt ut, där det låg snedt öfver på andra
stranden. Men bäst vi plöjde det blanka spe-
gelfältet, började vattnet forsa och hvirfla på
sidorna om oss, som om något hafsvidunder ar-
betade af alla krafter för att komma upp till
ytan, det brusade och sjöd, och fartyget börja-
de kränga. Vet du, hvad det var. Karybdis,
Nina lilla, ingenting mer eller mindre, och på
stranden midtför oss låg Scylla, som är en
liten stad, medan Karybdis däremot enligt de
lärdes påstående bara är en hvirfvel i vattnet.
Jag hoppas, att det imponerar kolossalt på dig,
Nini, att jag färdats mellan Scylla och Karyb-
dis. Det hade vi minsann ingen tanke på, då
vi i barndomen lekte järnväg på stenmuren ut-
med landsvägen hemma på Björkviken.
Å, en sådan sagolik färd öfver hafvet den
natten! Stjärnorna strålade så klara och stora,
att reflexen bildade riktiga månbroar här och
där i vattnet, fast ingen måne lyste. Då den
svartblåa ytan krusade sig ibland, såg det ut
som eldormar. Marelden blänkte i det hvita
skummet utmed ångbåten, än som hoppande
gnistor, än som runda lysande maneter. Då vi
passerade Stromboli, den lilla pyramidformiga
vulkanen, som ligger, utkastad midt i hafvet,
var den nog artig att ställa till ett ganska bril-
jant fyryerkeri för oss. Jag fick med egna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
