Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 19 juli 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
IDUN 1895
ögon se den glödande lavan rinna som en läng
orm ner i hafvet. Pä motsatta sidan af ön,
sâgo vi en mängd eldpunkter glimma utmed
stranden — kan du tänka dig, det var de
upplysta fönstren i människoboningar 1 Vulka-
nen är bebodd! Jag känner vissa fruar, som
•— men inga namn! — ha mycket svårt för
att hålla grannsämja. Jag undrar, om det inte
skulle göra dem godt att hyra våning för ett
är, eller bara ett kvartal, på Stromboli.
Till Neapel kommo vi tidigt på morgonen i
soldis. O, hvad golfen låg där förtrollande
vacker; små fiskar lekte ta fatt och hoppade
högt öfver vattenytan, oeh Vesuvius reste sig
öfver det hela, stolt och imponerande. Etna
är ju mer än dubbelt så hög, men don är så
vidsträckt och sluttar så långsamt, att ens ögon-
mått förvillas och man tycker att Vesuvius är
högre. Jag tänker mig Etna som en stor fet
fru klädd i hvit sjal och Vesuvius som en ung
eldig fyr med grå plym i hatten. Å, det ber-
get älskar jag, så att Klas har ändå en rival,
liksom jag har en i hans kamera.
I Sorrento fingo vi vara med om Tassofesten,
bland annat om ett fyrverkeri, som jag aldrig
sett make till; i den konsten äro italienarne
oöfverträffade. Det är mig för resten alldeles
obegripligt, hvarför man skall fira stora mäns
dödsdagar, de borde väl ej kunna ge anled-
ning till glädje; hellre då den dag, då de bör-
jade sitt lif. Tassoutställningen befanns vara
ett slags mindre exposition af sorrentinska indu-
strialster; där såg jag Eiffeltornet af ost och
Tasso och hans Leonora i smör. Ja, hvem
vet livad man en gång kommer att förevigas
i? — En af dagarna var det fête champêtre
uppe vid Deserto, ett berömdt utsiktsberg (med
kloster, naturligtvis) ett godt stycke bakom
Sorrento. Under färden dit fingo vi göra be-
kantskap med ett nytt slags sport, som barnen
hittat på, ett sätt att locka pengar af oss »gal-
na engelsmän». Här och där vid vägen stodo
de och bjödo ut lefvande fåglar; de höllo dem
i de stackars små benen och viftade med dem
fram och åter; vi fingo tag i en stor, vacker
gylling, som bägge benen voro afbrutna på.
Klas’ paraply dansade en lustig tarantella på
den otäcka pojkens rygg, det var den betalning
han fick, och det var första gången jag tyckte
att Klas betalat någon vara för litet.
Jag skall inte säga ett ord om Capri, ty det
känner du till, men en enda liten småsak måste
jag tala om från vår vistelse där. Kan du
tänka dig, vi träffade en familj, där mannen
hade — två kameror! Å en sådan mormon!
Men så såg också hustrun lidande ut och gick
alltid klädd i svart.
Då vi kommo till Kom, kände jag mig som
hemma igen. Det finns ingen stad på jorden,
tror jag, där man känner en sådan hemtrefnad
som i Rom. Också har man ju en hel mängd
skandinaver att sällskapa med; flere äro riktigt
bosatta där. Den norske pastellmålaren K. har
bott där i femton år, och i hans öfverdådigt
trefliga atelier samlas man ofta till five o’clock-
tea ; i vinter var det mest norrmän man träffa-
de där. På sådan neutral mark äro norrmän-
nen ytterst älskvärda mot oss svenskar och
tyckas alldeles ha lämnat politiken hemma.
Björnson till exempel! Du kan aldrig föreställa
dig en sådan älskvärdhet som hans. Eörsta
gången vi träffade honom i R-s atelier såg
han skälmaktigt på mig med sina stora, rara,
godmodiga ögon och frågade helt tvärt midt
upp i presentationen: »Ska vi nu slåss?» Det
var ju inte så märkvärdigt sagdt, men tonen
var sådan, att jag genast begrep, hur den man-
nen kan vinna människor, när han vill,
och jag kände lust att ta honom i famn . . .
nej, nu skall jag inte säga ett ord mera om
honom, det är kanske farligt till och med i ett
sådant här litet oskyldigt privatbref.
Den som vore skald ändå, bara för en enda
dag! Då skulle jag skrifva en dikt om rosor-
na i Rom. Jag önskar att du sett Monte
Pincio i maj ! Där är en rikedom af rosor
öfver all beskrifning. Rosor betäcka hela mu-
rar med en brokig matta, rosor bilda häckar,
rosor klänga högt upp i piniekronorna och hän-
ga där i yfviga knippor. Omkring en gammal
afsågad stam har ett rosenträd slingrat sig så
fast, att den ser ut att tjäna endast som stöd
för de yppiga klasar af hvita blommor, som
hänga där i så eleganta festoner. Den gamla
trädstammen förde min tanke ända bort till
Arons staf. De stora Paulowniaträden äro
liksom öfversållade med lilafärgad snö, som
breder en berusande doft öfver hela parken,
fontänerna plaska och inne i villa Medicis hem-
hemlighetsfullt skumma alléer sjunga näkterga-
larna. Man går därifrån som i ett ljufligt
champagnerus . . .
Af Roms märkvärdigheter sågo vi ej mycket
denna gång, ty dem börja vi nu någorlunda
känna till. En dag gjorde vi dock en åktur
till den nya stadsdelen Prati di Castello bakom
S. Angelo, för att se påfvens nya kyrka, som
där är under byggnad. Midt ibland dc halffär-
diga och öfvergifna husskeletten, hvilka stå där
som dystra minnen af byggnadskrachen på åttio-
talet och redan börja se ut som ruiner, låter
hans helighet nu uppföra en väldig kyrka för
medel, som vid hans jubileum för några år
sedan insamlades i hela den katolska kristen-
heten. Kyrkan, som skall bära den helige
Joachims namn — du vet, madonnans far —
lofvar att bli ståtlig och vacker. Men pengar
slukar den. Hvar och en af de sex stora grå-
röda granitpelarne i förhallen kostar 10,000 lire
och de hvita korintiska marmorkapitälen 5,000
hvar. Det förefaller en främling egendomligt
att se en ny kolossal kyrka föras upp i denna
på kyrkor så rika stad; där lär finnas inemot
400, det borde väl räcka, isynnerhet som de
flesta nästan alltid stå tomma.
Den, som blifvit riktigt förälskad i Rom,
har svårt att slita sig därifrån, men en gång
måste det ju ske, och vi reste också en mor-
gon. Det kändes så besynnerligt meningslöst
att sätta sig i en helt vanlig järnvägskupé på
ett vanligt tåg, och när de sista akvedukterna
försvunnit och campagnans eldröda vallmotäcke
så småningom krympte samman, behöfde jag
riktigt se länge på Klas för att öfvertyga mig
om, att jag ännu hade mycket kvar i världen,
så tomt kändes det.
1 Florens ha vi varit med om en liten jord-
bäfning. Klockan half tu på natten väcktes
vi af att vi skakades ganska grundligt, sakerna
i rummet skramlade, och en liten bit af mur-
bruket i taket föll ner. (Jag ångrar, att jag
inte gömde den; kundo den inte ha försvarat
sin plats på en aténienne så väl som många
andra kuriositeter, man för med sig hem från
resor?) Vi blefvo emellertid ej rädda, förmod-
ligen voro vi för sömniga för att sätta oss in
i ögonblickets allvar. Men florentinarne blefvo
det så mycket mera, de hade ju för ett par
veckor sedan varit med om ett jordskalf, som
t. o. m. åstadkommit rätt betydliga skador på
flere af stadens solidaste monumentala byggna-
der, både domen och palazzo Pitti. Skulle detta
kanske nu upprepas igen? Medan vi lågo där
i våra hotellsängar och sofvo oerfarenhetens
lugna sömn, fylldes stadens gator med oroliga
människor; många lågo på knä utanför kyrkor-
des för att hålla gästerna vid gladare mod. Man
öppnade alla stadens parker, som annars hållas
stängda om nätterna, och det elektriska ljuset
tändes öfverallt. Några utländingar vågade ej
vara kvar i sina hotellrum, utan tillbragte den
återstående delen af natten sittande i åkare-
droskor och reste sedan med första tåg. Da-
gen därefter var allt lugnt igen, men ett starkt
åskväder hade vi som eftersläng och ett regn,
som jag aldrig sett maken till.
Till Venedig kommo vi i det härligasta mån-
sken. Du har ju varit med om denna under-
liga färd från järnvägsstationen till hotellet i
en gondol, som i mörkret liknar något slags
sällsamt sjödjur, en svart jättesvan med krökt
hals, på hvars rygg man glider fram öfver hem-
lighetsfulla, mörka vatten med månglans
på ytan och stora tindrande stjärnor i djupet?
Du minns det, ty något sådant glömmer man
aldrig. Men då vår svan lämnade af oss vid
hotelltrappan, skingrades poesien af portierns
klumpiga »gut’n Abend». I Venezia skall man
hälsas på sångens och poesiens språk och inte
på geschäftets. Sedan vi dagen därpå flyttat
till Albergo Milano, fanns det ingenting, som
störde min lycka. Ty lycka är det att vara i
denna underbara stad.
Då vi ej hade annat att göra, togo vi en
gondol på timme och styrde ut på kanalen, sak
samma hvart det bar, förbi de ännu i sitt för-
fall så praktfulla palatsen, under Rialto, eller
också in i första bästa sidokanal, som kröker
sig så tvärt, att det är ett underverk, att gon-
dolieren ej i hörnet törnar ihop med någon
mötande farkost. En kväll minns jag särskildt;
vi gledo fram under Suckarnas bro, förbi doge-
palatset och det gamla statsfängelset midt emot
(det användes som fängelse ännu i våra dagar),
och just som vi kommo ut i Canale grande,
lågade en kornblixt bakom ett stort moln, skif-
tande i grått och rödt, under hvars ena kant
solen stod på lur. Och så fortfor horisonten
att flamma, medan vi gledo så stilla fram i
vår eleganta gondol (man glider alltid långsamt,
då man glider på timme).
Sjöarna och Milano — nej, jag skall för-
skona dig, det där kan du utantill. Jag vill
bara hälsa dig från Lionardo da Vincis Natt-
vard, den harvisst fjällat af sig ännu mera,
sedan du såg den, ty nu ser den jämmerlig
ut. Jag tror karlen var tokig, skall man måla
odödliga mästerverk med oljefärg på kalkrapp-
ning? Fanns där inte freskomålning på den
tiden?
Och nu ha vi alldeles nyss anländt till Isola
Bella. Klockan är åtta på kvällen, jag sitter
i hotellrummet och skrifver detta, medan Klas
är nere och säger till om, att de skola duka
vår middag på terrassen. Jag kan inte neka
till, att jag är nyfiken på Isola Bella, nyfiken
och litet rädd att få mina illusioner krossade.
Ty det första intrycket var just inte . . . nej,
tyst min mun. Bädeker har märkligt nog bara
en stjärna för Isola Bella, det är oroväckande,
och han talar i iskall ton om »den vackra, i
gammalitaliensk stil anlagda trädgården». Nå,
vi få se i morgon. Nu måste det bli ett slut
på detta osammanhängande bref, hvars väfnad
i att alldeles sakna öfvergångar liknar det mo-
derna tyget changeant — men du tycker kan-
ske det är mera långrandigt, du. Nej, farväl
med dig nu, middagen är serverad. Hälsningar
i massa från din hungriga väninna
Betty B.
P. S. Dagen därpå. Nu har jag sett Isola
Bellas park. Bädeker är en åsna! Och jag
är i sjunde himlen. Vidare muntligen.
na och anropade madonnan om bistånd, andra
samlades på kaféerna, där musik efterskicka- ^3*
D. S.
parsamma Nyheter i klädnings-, kapp- och kostymtyger
Fruar! för Vårsäsongen hos Hildur Andersson, StoÆhoI™,
12 Hötorget 12
Filial: 4 Södermalmstorg 4.
Riks- ochAllm.^tel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
