Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 19 juli 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 229
»Gamla familjeflickor» ännu en gång.
Ett inlägg i frågan af biskopen af Rochester.
»Hvilken torr öken vore ej denna värld utan
de ogifta kvinnorna! I tusentals hem är den ogifta
systern, mostern eller tanten familjens goda ängel,
barnens afgud och ett ämne för tyst undran och
glädje äfven för dem, som allt för litet samvets-
ömt begagna sig af hennes tjänster; vid sjuk-
och dödsbäddar är hon en sublim tröstarinna;
hon är bevararinnan af blyga hjärtans ömma
hemligheter; de gamlas, de sjukas och de förbi-
seddas outtröttliga väninna. Gamla flickor! På
några enstaka i ögonen fallande undantag när
äro de jordens salt, det lugna, klara ljuset i de
hem, som äro nog lyckliga att äga dem. Deras
ära är att vara eftersökta af alla, som känna
dem, deras belöning att vara nyttiga för en hvar.
Deras hem är den bästa, varmaste platsen i
älskande hjärtan.»
David Thor.
Några drag ur cn »reformators» lefnad.
Skiss för Idun af
Petrus Hedberg.
»Öknen och ödemarken skola lustiga
varda, och vildmarken skall glädjas
och blomsti’a som en lilja.» (Esaias
kap. 35.)
f
arligt är det att se ett böljande åkerfält
med tunga, gulnande ax, hvarest kort
förut endast växte värdelös mossa bland
stubbar och stenar, och ljufligt är det att
se en väl ansad trädgård med frukter och
doftande blommor, hvarest nyss klippan låg
i dagen, kall och grå och hård. Men ännu
härligare, ännu ljufligare är det, när vild-
marken i människohjärtan börjar att blom-
stra, när gudsfruktan och kristliga dygder
spira fram i sinnen, som förr haft sin lust
i syndens dy.
Något sådant var det som hände i mid-
ten af detta århundrade bland befolkningen
på ön Manlösa. Liggande ute i hafvet nära
två mil från fasta landet och en half mil
från närmaste befolkade ö, var Manlösa med
sina 500 själar som en värld för sig. Af
det jäktande, brusande lifvet ute i vida värl-
den med ångbåtar, järnvägar och telegraf,
politiska strider och religiösa strider, hvilka
likt stora svallvågor efter hand gå öfver
länderna, sporde man där ute på den ens-
liga ön föga annat, än hvad fantasien kunde
måla sig med anledning af röken från en
förbiilande ångare. Hvad hafvet, det out-
tömligt rika hafvet, gaf invånarne som lön
för deras mödor, var dem nog för kroppens
behof, och några andra kände de ej till.
Nog talade prästen hvarje söndag från det
lilla kapellets predikstol om synd och nåd,
men de voro få, som någonsin kommo inom
kyrkdörrarna, och dessa få kunde några
timmar efteråt få se den öfvermåttan sorg-
liga synen, som de dock funno lustig, att
deras gamle pastor redlös stapplade hem
från »ett kalas», hvartill han varit inbjuden.
Den stackars gamle pastorn! Han hade
suttit ute på ön, afstängd från allt bildadt
umgänge, i trettio år, och då han icke hade
inom sig »den kraft, som öfvervinner värl-
den», dukade han själf under för drycken-
skapens frestelse och med honom de flesta
af de själar, som blifvit honom anförtrodda.
Och dryckenskapen hade med sig sina
vanliga följder: kif och trätor, hat och bitter-
het, svordomar och slagsmål, tjufveri och
otukt, fattigdom och snusk.
»Denna ö,» sade domaren, då han en
gång var där för att hålla ransakning i ett
dråp, »heter Manlösa, därför att så många
af edra män blifvit borta i striden för lifvet
ute på hafvet; men den kunde med lika
skäl kallas Laglösa, ty vår förre konungs
valspråk: ’Iiätt och sanning’ är eder lika
främmande som betydelsen af de ord vår
nuvarande konung valt till sitt: ’Land skall
med lag byggas’. I tron måhända, att hans
arm icke når eder, I laglöse och gudlöse
människor, men nu skall jag vara hans arm,
och hans vrede skall drabba eder genom
mig. Slå fången i järn.»
Så dog en dag den stackars gamle pastorn,
och då ingen anmälde sig som sökande till
komministersbefattningen på den vidt om-
kring illa beryktade ön, skickade domkapitlet
dit på förordnande en ung präst, som för-
klarade sig villig att våga försöket på ett
år eller par. Hans namn var David Thor*),
och han gjorde skäl för sitt tillnamn. Den
öfver tre alnar långa gestalten, de väldiga,
hårbevuxna händerna, bredden öfver skul-
drorna och den muskulösa halsen — allt
vittnade om en mer än vanlig kroppsstyrka.
Den dag han väntades till ön, var snart
hela öns befolkning samlad nere vid båt-
hamnen och i dess närhet. Men alla gåfvo
de sig sken af att syssla med något; icke
skulle prästen se, att nyfikenheten drifvit
dem dit, och icke må någon tro, att de voro
där för att hälsa honom välkommen.
Då båten lade till, svingade sig pastor
Thor med ett ledigt språng upp på bryggan,
blottade hufvudet och sade med hög röst,
så att han hördes vida omkring:
»I Jesu namn! Amen. — God dag, godt
folk. Jag är pastor David Thor, som af
konsistorium och biskop erhållit förordnande
att en tid sköta själavården hos er. Gud
gifve, att jag kunde uträtta något godt och
gagneligt ibland er.»
Ej en enda hufvudbonad lyftes från hufvu-
det, ej en enda mun uttalade ett välkom-
men.
Medan han talat, hade de två männen i
båten, som seglat öfver med honom från
fastlandet, börjat att lyfta upp hans flytt-
saker på bryggan, bland dem äfven två sjö-
manskistor, hvilka som vanligt voro försedda
med stroppar att bära dem med.
»Kunde jag få be några af er hjälpa mig
att bära upp mina saker, dit jag skall bo.»
Icke en hand, icke en fot rörde sig.
»Yill åtminstone någon af er följa mig
och visa mig, hvarest jag skall bo?»
Intet svar.
»Yet ni kanske,» vändande sig till män-
nen från fastlandet nere i båten, »hvarest
gamle komministern bodde?»
»Jo, där oppe i stugan, som det står två
buskar framför.»
Utan att säga ett ord vidare tog pastorn
i stropparna på de två tunga sjömanskistorna,
kastade upp en på hvardera axeln och gaf
sig i väg till det anvisade huset.
»Han måtte vara stark som ett as, den
rackarn, » sade Gullik på Tangen, och var det
det enda ord, hvarmed Manlösaborna hälsade
sin nye pastor.
Dagen därpå började pastor Thor sin
ämbetsverksamhet med att besöka sina för-
samlingsbor i deras hem. I den första stuga
*) Denna berättelse är till sina hufvuddrag grun-
dad på fullt verkliga förhållanden. Men som »Da-
vid Thor» lefver än och äfven af andra, lättbegrip-
liga skäl, har jag ändrat namnet både på honom,
på andra här uppträdande personer och på ön.
han kom till voro bara hustrun och ett par
barn om tio och tolf år hemma; mannen
hade aflägsnat sig, då han såg prästen
komma.
»God dag,» sade pastor Thor.
»God dag,» svarade kvinnan bistert och
utan att se upp från det, hvarmed hon syss-
lade i spisen.
»Vet ni, hvem jag är och hvad jag heter?»
»Ja.»
»Brukar ni inte bjuda er pastor att sätta
sig, då han kommer till er?»
»Jag har inte bedt honom komma hit.»
Pastorn dammade af ett hörn på bänken
med sin näsduk och satte sig.
»Edra barn se inte riktigt friska ut. Hvad
heter du, min lille gosse?»
»David,» svarade gossen knappast hör-
bart.
»Det var förfärligt, hvad du har klen röst.
Säg om det en gång till, så jag kan höra
det riktigt.»
»David,» sade pojken litet högre.
»En gång till, men ännu högre», sade
pastorn.
»David,» skrek pojken, så det ekade i
öronen.
Det tyckte systern var roligt, hon skratta-
de. Modern vred på sig en smula för att
se på prästen.
»Jaså, du heter David. Så heter jag
också — då ä vi kajmän, och då ska man
ta hvarandra i hand.»
De skakade hand med hvarandra.
»Nåå, David. Har du hört, att det en
gång för länge sedan fanns en fattig gosse,
som hette David, och han var ute i krig
en gång, och fastän han var så ung och så
liten, besegrade han en stor, stor jätte, som
hette Goliath — han var mycket större och
starkare än jag. Ser du, David hade en
slunga, och med den kastade han en sten,
som träffade Goliath i pannan, så att han
dog. Och sedan blef den lille David en
rik och mäktig konung. Men nu för tiden
begagna inte små gossar slungor så mycket
•— det är mycket roligare att ha en pilbåge.
Har dn någon pilbåge, David?»
»Nej.»
»Då skall jag göra en åt dig. Vet ni,
om det finns någon ask här på ön?» frå-
gade han modern.
Pastorns samspråk med gossen hade tinat
upp kvinnans vresighet en smula, så att
rösten nu icke ljöd värst ovänlig, då hon
svarade :
»Jo, jag har väl en själf, men locket är
sönder. »
»Nej, jag menar inte en sån ask, jag
menar ett träd, som heter så. Kom med
mig, David, ska vi se efter, om vi kan finna
en ask. Annars kan vi nöja oss med en
båge af en också.»
De gingo tillsammans hand i hand, och
lilla syster Johanna följde några steg bak-
om dem. Pastorn hade icke gått långt,
förrän han upptäckte, att en mängd pojkar
kilade från hus till hus, från sten till sten,
men på långt afstånd likväl. De voro ny-
fikna att se, hvad prästen skulle göra med
Gulliks på Tangen David. Pastorn såg det,
och det gladde honom. Han hade sin plan,
och han var just nu i färd med att börja
dess utförande. Och planen hette helt kort
och enkelt så : ’ först de yngre, sedan de
äldre.
(Forts.)
Möblering och Dekorering
af våningar verkställes stilriktigt och elegant.
Största urval af çed& modeller uti olika stilarter.
Sängar och Sängkläder, Möbeltyger,
Mattor och Gardiner m. m., m. m.
Carl Johansons
Möblerings-AfFär.
Drottninggatan 45. 1 och 2 tr
o
*■
£
©
a
so
o _
s%
33 05
SO
C I
CÖ
CD s-<
Xf
ö bp
:CÖ -O
•* £
;
(D
t*
< cfî
P-i
Sg»
§ S c
■id A
<D ^
1°
3 n
ö
c3
:ct3 pJCj
CD
f-<
pö
et c
O
-C
CO *4
<D O
XJ Æ
Ö
©. r*
CD O
0^5
M 2
<D ® S
?-< rÖ CO
« rH
.Sf
pH fl
’S o
§s
pH O
tal
«1
c§ ~
t §
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
