Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 2 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244 IDUN 1895
Från likbränningsidéns nitiske målsman i
vårt land, ingeniör P. Lindell, ha vi emot-
tagit följande skrifvelse med begäran om
dess införande i Idun :
Kvinnan oeh likbränningen.
Under’ ofvanstående rubrik har i Idun före-
kommit en med »Ilse Franke» signerad artikel,
som på ett varmt och känsligt sätt förordar det
nya grafskieket, men också beklagar, att det vun-
nit så liten anklang hos vårt lands kvinnor, ja
att de i allmänhet äro mot detsamma fientligt
stämda. Någon förvåning uttalas äfven öfver,
att styrelsen för Svenska Likbränningsföreningen
synes arbeta mindre än hvad den borde för att
göi’a sina behjärtansvärda syften kända bland den
större allmänheten — att den »bråkade» för litet
för att bana väg för den nya idén. Uppsatsen
slutar med uttalandet af den önskan, att flere in-
sändare måtte yttra sig i den viktiga frågan ; men
då donna önskan ej blifvit tillmötesgången af
fiere än en »Mormor», anser jag mig böra begära
plats för ett kortare svaromål.
Det är sant, att kvinnliga anförvanter mången
gång förhindrat verkställigheten af en afliden per-
sons förordnande om, att hans lik skall brännas,
och att man ofta hör företrädesvis obildade kvin-
nor uttala sin ovilja mot likbränningen; men då
man känner den makt, med hvilken gamla pläg-
seder bibehålla sig, och då man gjort sig förtro-
gen med de oklara, halft vidskepliga känsloström-
ningar, som mängden erfar vid en dödsbädd, så
måste man förvåna sig öfver, att våra damer ej
uppträdt mera fientligt än hvad de gjort mot en
känslolifvet så nära berörande nyhet som en ge-
nomgripande ändring af själfva grafskieket.
Med den kännedom jag har om likbrännings-
frågäns ställning i så väl vårt som andra land,
lean jag intyga, att här mera än annorstädes kvin-
nan tagit en verksam del i denna reformrörelse,
och att hon i allmänhet omfattar den med var-
mare sympatier än männen. Dessa senare visa
endast undantagsvis något större intresse för sa-
ken och blifya ofta likgiltiga för hela frågan, då
de märka, att svårigheterna äro vida större, än
livad de förmodat. Jag har bevittnat verkligt rö-
rande drag af uppoffringar, som fattiga kvinnor
underkastat sig för att förvissa sig om, att de
skola efter döden blifva brända, och af den be-
stämdhet, med hvilken kvinnor ur alla samhälls-
klasser i detta fall göra sin vilja gällande, kan
man med säkerhet sluta, att likbränningsfrågan i
vårt land icke kan falla och att dess förnämsta
stöd blir våra kvinnor.
Då man betänker, att föreningsväsendet ännu
är för kvinnan mera främmande och att de i all-
mänhet hafva föga lust eller förmåga att till så-
dant lämna penningebidrag, må det anses vittna
om det svagare könets intresse för den ifråga
varande reformrörelsen, att icke färre än 695
kvinnor i denna Stund finnas inskrifna såsom med-
lemmar af Svenska Likbränningsföreningen och
att 19 st. till densamma i förskott inbetalt sin
bränningsafgift. Utaf de 875 personer, som bit-
tills blifvit brända genom den nämnda föreningens
försorg, hafva 112 varit kvinnor, det öfvervägande
flertalet i en ålder af 44 till 86 år.
Hvad den försiktighet beträffar, med hvilken
denna reformrörelse ända ifrån början blifvit i
vårt land ledd, så medgifves gärna, att den för
flertalet måste synas vara alldeles för stor, men
detta har ej hindrat en »tidning på kristlig grund»
att beklaga sig öfver den »hänsynslösa agitation»,
med hvilken densamma bedrifves, och en annan
tidning, en bulevardavisa, att utbrista: »Man kan
sannerligen inte begripa, hvarför den med stats-
medel salierade redaktören af den alla våra andra
näringar ilsket hatande frihandelstidningen Nor-
den, hr ingeniören Per Lindell, bråkar så fasligt
med sin blifvande kristliga begrafning eller hed-
niska förbränning och med det skäligén intresse-
lösa ämnet besvärar erkebiskop och konsistorier
m. m., bara för att få sin lilla, lilla stofthydda
onyttigt förvarad i en urna.» O. s. v.
Men Obskurantismen och dumheten äro ej
våra farligaste fiender. För oss är det ej nog att
kunna klart och tydligt visa reformens berättigan-
de, att kunna fullständigt vederlägga hvarje an-
märkning, som göfes. Man måste därjämte sorg-
fälligt undvika hvarje missgrepp, som kan gifva
de talrika och ingalunda ofarliga fienderna anled-
ning att börja en strid, som i denna partisplitt-
ringens tid alltför lätt kan sluta med att likbrän-
ningsreformen neddrages till att blifva en simpel
partifråga och såsom sådan motbjudande för de
finkänsliga, de verkligt bildade, hvilka varit och
böra ’förblifva likbränningsreformens- egentliga
stöd. Men det fordras tålamod för ett sådant
under årtionden fortgående planmässigt arbete
med få synliga resultat, och detta tålamod finnes
ej hos alla. Per Lindell.
Vid hemmets dörr.
Skiss för Idun af
Elisabeth Kuylenstierna.
f
rastgårdens gammalmodiga trilla med den lata
bruna Pålle för hade väntat minst en kvart
vid stationen, innan tåget ändtligen kom.
»Tag tömmarna, Lars, jag går ut på perrongen
och möter honom,» ropade Edith Willnow, fröken
från prästgården, och stod några ögonblick senare
utanför stationshuset, ifrigt blickande in. i de
långsamt framglidande vagnarna.
Plötsligt viftade hon med sitt ljusa parasoll,
•och hennes friska, unga ansikte rodnade upp
af lycka.
»Goddag Harald, hjärtligt, hjärtligt välkom-
men,» utropade hon och sprang fram till kupé-
dörren. »Får jag lyfta ned kappsäcken, det orkar
jag bestämdt. Du har böcker med dig, du, det
känner jag, den är så tung,» tilläde hon skrattande.
Docenten Harald Thörner hoppade nu ned af
fotsteget. Tåget frustade vidare, och de båda
unga jämte några bondgubbar och ett par barn
stodo kvar i solgasset.
»Så, nu kunna vi hälsa riktigt,» sade Edith
och lade sin hand på hans arm, »än en gång
välkommen, vännen min.»
»Tack, kära, lilla Edith,» han lade ett ögonblick
armen om hennes lif, men det skedde blott helt
flyktigt, och det tycktes nästan som en plikt-
uppfyllelse.
Hon låtsade emellertid ingenting om. Han
såg trött och öfveransträngd ut och behöfde livila,
sedan finge de talas vid.
»Så, Pålle lefver än och gamla trillan också,»
sade han, då de satte sig upp. »Tänk, hvad all-
ting tyckes stå stilla så här på landet; det är
fyra år sedan jag var här, och ingenting är för-
ändradt. Att du inte förgås i enformigheten,
min stackars lilla Edith.»
»Jag märker inte, att här är så enformigt,»
sade hon enkelt, »hvarje däg har fullt upp med
bestyr, och för resten har jag ju varit ute och
andats storstadsluft en gång, då för två år sedan,
du minns, innan du reste utrikes.»
»Ja, de fjorton dagarna fick jag rå om min
fästmö utan kontroll. Det är inte min mening
att såra dig, Edith, men här i ditt hem måste
jag dela dig med tusen andra intressen. Du är
till för alla de andra minst lika mycket som för
mig.»
»Nej, käraste Harald, men alla de andra be-
höfva mig året om, du däremot — liar sällan tid.
Du läser, du tänker, och du säger ju alltid, att
det är sådant, som jag inte förstår. Du vill ha
mig, om jag skall kalla det så, under rasterna,
och då kan det ju hända, att jag inte alltid kan
passa på. Ärligt sagdt, Harald, de här sista åren
ha gjort mig främmande för dig. Dina bref —
om du visste, hvad jag längtat efter dem •— ha
alltid varit skrifna till den lilla leksystern, som
ibland behöfde slå upp konversationslexikon för
att få de lärda uttrycken tydda, men som fåfängt
stirrade mellan de prydliga raderna efter något
förtroligt ord eller lust att få det eller det deladt
med någon, du höll af.»
»Jag tror du har blifvit en riktig liten moral-
predikant, Edith, hade jag vetat det, så...»
»Fortsätt inte,» afbröt hon smekande,» du
tänkte säga något mycket styggt, — Nu ha vi
kommit till trollets grind. Minns du, när vi lekte,
att jag var trollet och du en ståtlig riddersman,
som kom ridande i fullt traf — på pappa»,käpp !
Så kom du innanför trollets grind, och den föll
igen just som nu. Du var i trollets rike och
kunde inte slippa ut, om du ej fann ordet, som
skulle lösa trolldom’en och göra det stackars trol-
let till en fager .tärna igen. Minns du, att vi
fåfängt funderade öfver ett ord, trollet visste inte
något själf! Och så kom du att stanna därinne,
tills du växte ifrån leken och blef stor.»
»Nå, har du funderat på det mystiska ordet
sedan,» frågade han road.
»Ja,» sade hon allvarligt, »nu vet jag det, tror
jag.»
»Låt höra?»
»Nej, herr riddare,» sade hon skämtande, »pröfva
ert snille, om ni vill slippa ur trollets garn.».
Med en för gamla Pålle egendomlig tvär knyck
stannade nu trillan framför prästgårdstrappan,
där hela familjen stod samlad. Prosten och pro-
stinnan främst, så gamla guvernanten och små-
flickorna samt längst hort komministern och Ture’
ende sonen.
Inne i den låga, enrisade salen, med sina väl-
diga syrenknippor på pianot och sina hvita linne-
mattor i bukter öfver golfvet, stod aftonmåltiden
dukad.
Stackars Harald kunde vara hungrig, tyckte
prostinnan, hvarför maten serverades, så snart «
de första hälsningarna utbytts. Samtalet blef
lifligt, man talade om Haralds resa, om gemen-
samma bekanta och om forna dagar.
Efter måltidens slut gingo de alla ut på ve-
randan.
Det var en härlig juniafton med doftfylld, ljum
luft och denna mystiska halfdager, som är så
rik på stämningar och tankar.
»Har du inte lust att gå nedåt sjön ett slag,
Edith,» frågade Harald plötsligt och reste sig.
»Jo, gärna!»
»Snälla Edith, dröj inte så länge, du liar lof-
vat att fläta oss hårdt i kväll,» hviskade Tyra
och Elsa bedjande.
»Edith,» sade prostinnan, »du glömmer väl
inte att se efter, om degen vill jäsa, när du kom-
mer tillbaka?»
»Bli inte länge ute,» förmanade prosten.
»Nej, nej, nej, nej, luften är fuktig,» ekade
komministern. —
»Ändtligen,» utbrast Harald retligt, då de gingo
nedåt trädgårdsgången, »jag trodde du aldrig
skulle slippa ifrån. Nu ser du själf, hurudant
det är.»
»Låt oss icke tala mera om det nu. Det är
alldeles för härligt i afton för att uppstämma
några dissonanser,» svarade hon undvikande. De
satte sig på en bänk under en lummig hängbjörk
och sägo utåt den tysta, lugna vattenytan. Båda
letade de efter något att säga, mdn det var som
om de saknat ’föreningspunkten, som lifvet fört
dem i olika strömfåror långt från hvarandra.
Då och då lade han armen om hennes lif eller
tryckte hennes hand, som ett slsgs surrogat för
den lyckostämning han borde känna,
Tårarna trängde sig heta upp i hennes ögon,
men hon tvang dem modigt tillbaka, så svag ville
hon icke vara. ’
»Kanske det är häst jag går upp nu,» sade
hon slutligen. »Som du vet är det midsommar-
afton i morgon, och då är det alltid litet att
rusta med. Godnatt Harald, sof godt!»
Han såg hennes ljusa klädning försvinna mel
lan buskarna ocli försjönk åter i tankar. Han
hade kommit hit mera af plikt än böjelse denna
gång, det var sant, men nu kom det likväl en
känsla af tillfredsställelse öfver honom. Här var
så fridfullt, så lugnt och tyst. Inga enerverande
diskussioner, ingen bullrande musik eller tanke-
tomt soçietetslif, och så, det bästa af allt: Edith
hade bestämdt vuxit i tankekraft och intelligens,
men hon hade ej den charme han njöt af, icke
detta, som lockar och fängslar, hon var alltid
enkel och naturlig, en vild blomma utan höga
färger och berusande doft.
Nu kunde han gifta sig, om cle lefde Sparsamt,
om de hade nog af hvarandra och några anspråks-
lösa nöjen, och om hon kunde dela. hans intres-
sen, men det hade han aldrig tänkt sig möjlig-
heten af, att Edith skulle kunna. Sådant lärde
man sig icke i prästgårdar på landet!
Långsamt gick han upp på sitt rum, såg sig
omkring på de välkända föremålen och tyckte,
att allting krympt ihop.
»Godmorgon Edith, hvad du ser varm ut?»
Harald kom ned i salen, just då frukostklockan
ringde för oåterkalleligen sista gången.
»Godmorgon Harald; jag har varit tidigt uppe
för att hinna afsluta de flesta bestyren, innan du
kom ned. Efter frukosten skall jag gå till fattig
gården, har du lust att gå med?»
»Ja, men inte in. Där måtte vara rysligt.»
» h ja, nog kunde de stackars gamla ha bättre,»
svarade hon stilla, men det flög en skugga af
ogillande öfver hennes ansikte. Flur kunde han
vara så kall och likgiltig?–––
Edith gick in i fattiggården, och Harald slog
sig ned utanför på bänken och väntade. Han
hade emellertid icke suttit länge, förrän en gam-
mal gubbe kom framlinkande till honom och be-
traktade honom intresseradt från alla sidor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
