Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 2 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
1895 IDUN
»Jo men, så är det inte,» utbrast ban slutligen
helt förtjust, »jo visst är det Harald herr Ha-
rald, menar jag! Goddag, goddag!» Han räckte
hjärtligt fram sin gamla, skrumpna hand.
’ Harald letade i sitt minne och fann verkligen
gubbens namn.
»Goddag,’Anders, det var länge sedan vi sago
hvarandra.»
»Ja, var det så. Vi ha inte ha’t samma väg
te gå här i lifvet.»
»Nej, vi ha inte det. Jag har varit långt ut i
världen, jag.»
»Ja, ja, det är väl te nå’n nytta de å’, fastän
inte jag förstår ’et. Hi bli bara morska,^ tycker
ja’, och vill inte si, att jorden är grön å himmeln
blå här hos oss med.»
Harald log, det fanns nog filosofi i det där.
»Nå; hur gick det med Matts och Stina, fingo
de någonsin hvarandra,» frågade han efter en
kort paus.
»Har inte han hört om den paschasen,» fråga-
de Anders storögd. »Det var en kärlekshistoria,
som borde stå om i romaneböckerna, men där
ska’ det väl bara vara skräp, förstår jag. Först
kom Stina in på fatti’gârln, och året efter kom
Matts. Di orka inte arbeta längre nå’n åf dom.
Han var sexti år och hon femti, men hållit af
hvarandra hade de gjort, se’n di var bara barna.
Nu blef hon så sjuk och eländig, å han med för
resten, men så fick han höra, att hon jämrade
sej, för halmen, hon låg på, var så sliten. Då
pillade han sej upp ur sängen och linkade ut i
socknen för att tigga ihop litet lickrare halm åt
sin Stina. Go’a människor gaf honom, hvad han
begärde, å så knogade han hem ett stort fång.
Stina fick ombäddadt, men Matts behöfde ingen
bädda åt mer. Han dog på natten under svåra
plågor. Doktorn sa’ sen, att det var öfvevan-
strängning. Ingen hade hjärta att tala om föi
Stina, att han så godt som dött för hennes skull,
men när kräket fick höra, att han inte fanns te
längre, slockna’ hon som ett ljus, hon också.»
Harald kände sig underligt gripen af den enkla
berättelsen om tvänne fattighjons kärlekssaga;
det talades om, att bildningen förfinade känslorna,
men var det ej i så fall hjärtats bildning? —
»Så, nu är jag färdig, Harald; tycker du, jag
dröjt länge,» ropade Edith.
»Nej, .Anders har hållit mig sällskap.» Han
nickade åt den gamle och följde sin fästmö.
»Hvad du är tyst och tankfull, käraste Harald,»
sade hon vänligt. »Låt. oss sätta oss här i skug-
gan och tala vid hvarandra en stund. Det är
inte värdt att dröja längre.»
De togo plats på en stor sten. Edith var myc-
ket blek, men lugn.
»Vill du slippa ifrån trollet,» frågade hon vekt.
».Jag är rädd, att du längtar till något annat. Du
skall få veta den lösen jag tänkte mig skulle föra
oss båda ut till gemensam sträfvan i den rika,
stora världen. Blott ett litet or<1 skulle det vara:
härlek. En sådan där kärlek, som tager och gif-
ver allt, ej portionerar ut i vissa kvantiteter efter
en tillfällig stämning. Jag hade tänkt mig, att
vi skulle bytt tankar och åsikter, haft allt gemen-
samt. Du skulle lärt mig, jag dig, ty det finnes
saker, där lärdomen famlar blindt, men känslan
hittar säkeid. Jag skulle hilfvit din kamrat, din
vän och förtrogna, icke endast värdinnan i ditt
hem.»
Han såg på henne. Menade hon, att det skulle
vara slut emellan dem? Trodde bon icke längre
på honom? Han tyckte, att han gått en lång
vägsträcka förgäfves, gått och gått ifrån lyckan
vid sin egen tröskel för att söka den hos främ-
lingar.
Hos Edith hade han aldrig sökt andligt för-
stående, det hade han icke ens tänkt på. Vanan
att se henne gå där, tillbakadragen och blygsam,
hade förblindat hans omdöme.
Han drog henne intill sig och kysste henne
varmare än på länge.
»Förlåt mig, Edith,» sade han, »och följ din
riddare ut i världen. Jag har älskat mitt lilla
troll, men jag visste icke, brydde mig ej om att
veta, det du ägde skatter, dem ingen anade.
Hvarför gaf du dig ej tillkänna förr?»
»Jag väntade, att du skulle komma, att du
skulle längta efter gemensamma intressen, men
du drog dig bort i stället.»
»Edith,» hviskade han ångerfullt, »nu är jag
här igen!»
»Och nu öppna vi trollgrinden och gå ut i vida,
vida världen,» svarade hon med strålande ögon.
Möblering och Dekorering
af våningar verkställes stilriktigt och elegant.
Största urval af gcda modeller uti olika stilarter.
Drottningens sommarresidens.
J i 5 E M » !
Ä S
»^jljjjkola vi fara och bese Hok?» sade en
JSH* af mina vänner ett par dagar före
drottningens ankomst dit. Sagdt och gjordt.
Vi startade från Stockholm onsdagsafton
och anlände påföljande morgon kl. 8.21 till
Hoks nyanlagda station åHalmstad—Nässjö-
banan. Stationen, som ett par dagar förut
flyttats till sin nuvarande plats från en
annan längre bort belägen, ligger i en ut-
huggning i skogen, ensam och öde, som
Stationsinspektoren med en djup suck sade
oss. Någon annan människoboning syntes
ej heller till i närheten, endast skog rundt-
orn, och några telegrafstolpar som förtäljde,
att civilisationen ej var så fjärran.
Vid tågets ankomst var dock åtskilligt
folk församladt — de flesta för att hämta
bref och tidningar. De betraktade oss med
en viss vördsam nyfikenhet. En ung kvinna,
klädd i halfhandskar och duk på hufvudet,
kastade en lång mönstrande blick på min
ljusa kappa och närmade sig frågande: »hör
herrskapet till hofvet, så kanske jag kan fa
lof att bära sakerna.»
Det var påkostande att afstå från äran
att anses som h. m:ts hofdamer, men san-
ningen likmätigt måste vi dock svara nej.
Vägen upp till herrgården var lätt att
finna. Den gick genom oafbruten skog unge-
fär en fjärdingsväg. Öfverallt syntes för-
beredelser till drottningens förestående an-
komst. Nere vid stationen den nya ått-
kantiga paviljongen, som skulle blifva kung-
lig väntsal, med flaggstänger och blågula
draperier. Längre upp var en mängd folk
sysselsatt att jämna vägen och sprida ut
grus. Hofintendenten Nyströms ekipage
hade just svängt förbi. Männen stodo med
blottade hufvuden och sågo efter vagnen.
En gammal gubbe vände sig om och såg
oss komma. Tydligen begick han samma
misstag som kvinnan nyss, ty ögonen lyste
af undran — jag törs väl säga beundran
— och mössan hölls vördnadsfullt i handen.
Det var märkbart öfverallt, att drottningens
ankomst gladde folket. Man varsnade det
vid hvarje samtal med små och stora.
»Slottet i ödemarken» har någon fantasi-
rik skribent kallat det hvita hus, som snart
skymtade fram för våra blickar. Ja, slott
klingar nu så vackert — men vi svenskar
äro ej alldeles lika lättvindiga, som t. ex.
fransmännen, i att benämna hvarje landtlig
bostad för slott. Vi vilja gärna ha torn
och spiror och så där bortåt ett hundratal
rum i ett slott. Detta hvita hus, hållande
100 fot i längd och 65 fot i bredd, utan
någon som helst yttre arkitektonisk pryd-
nad, det var tilltalande och saknade ej en
viss åldrig grandessa, genom sitt höga brutna
tak och sitt präktiga läge med den mörka
skogen som bakgrund och sjön vid sin fot,
men — ett slott var det icke ! Kallar man
Hok en stor ståtlig herrgård, kommer man
sanningen närmast.
Egendomen äges för närvarande af gross-
handlare Petré i Oskarshamn och änkefru
Ekvall, hvilken senare tillika med dotter
bebor stället. För tillfället liafva dock de
båda damerna inflyttat i ett litet täckt be-
läget hus vid ändan af allén, hvilket förut
varit statkarlsbostad, men som nu med till-
hjälp af snickare, målare och tapetserare
förvandlats till en förtjusande sommarbostad.
Å den med tältduk öfverspända verandan
därutanför bjödos vi gästvänligt pa kaffe
och hörde med beundran, hvilket otroligt
besvär fru E. haft för att utrymma hela
sitt hus och förvandla det till en värdig
konungaboning. Att allt detta genomförts
med den älskvärdaste glädtighet, förtjänar
särskildt anmärkas. Men nu var allt så
pyntadt och fint, och de statliga gemaken
väntade blott på sin härskarinna.
Hok ligger på en udde vid den skogom-
kransade Hoksjöns södra strand och är på
tre sidor omgifvet af vatten. Själfva allén
går fram längs en jordbank, hvilken i söder
begränsar Hoksjön. På trenne ställen af-
brytes banken af broar, under hvilka Hokån
söker sin väg ut i sjön. Då vattenståndet
är högt, tränger det sig här fram med bru-
sande dån.
Då man från allén närmar sig herresätet,
mötes ögat af ett stort hvitt hus af revete-
radt timmer med brutet tak af betydande
höjd. Tvänne likaledes hvita flyglar ligga
å ömse sidor af den mycket stora gården,
hvars midt upptages af en väl hållen gräs-
plan, där krocketspel stundom öfvas. Fint
sandade breda vägar löpa å ömse sidor om
densamma framför husen. Bakom husen
utbreder sig trädgården och går på två sidor
ända ned till sjön. Husets framsida åt går-
den till har blott en våning med 6 fönster
å fasaden. Den väldiga taköfverbyggnaden
ger dock ett imponerande utseende åt det
hela. Åt sjösidan höjer sig stenfoten och
bildar en hel våning, där köksdepartementet
och rum för betjäning äro belägna. Huset
är nästan lika bredt som långt och har icke
mindre än fem fönster å gaflarne. Detta
gör att alla rummen, hvilkas antal i öfre
våningen är 18 utom Vestibülen, blifva
mycket rymliga. Väggskåp och garderober
finnas i mängd. Skänkar och serveringsrum
Sängar och Sängkläder, Möbeltyger,
Mattor och Gardiner m. m., m. m.
Carl Johansons
Möblerings-Affär.
Drottninggatan. 45. 1 och 2 tr
h-
si •*
CD
a
-, *
o &
o
Cfl -fL
cd
Ö ’S
U ce
<D !—<
Ti
d .&p
.-ce -o
+=* rd
Ti
cS 2
eö Ph
Ph ce
ce pH
si
“ CS
S>”
in
.si
a ö
£ °
r o
fe
42 S
cS -3
sa.
rt E
tfi
O
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
