Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 9 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252 1895
F. att i möjlig brist på rullgardin t. ex.
krita fönsterna, ty här är alldeles för ljust
för de små och särskildt för den här lille,
som jag kan förstå är sjuklingen.»
»Jag trodde annars,» svarade hustru F.
tveksamt, »att ljus och frisk luft...»
»Ja visst, javisst,» yttrade Emil på sitt
vänliga, trygga sätt,» men det kan bli för
mycket af båda delarne, drag och framför
allt för mycket ljus.»
Han närmade sig en vagga, i hvilken ett tre
à fyra månaders lindebarn kved och fäktade
med armarne.
»Så här har han hållit på i flere dagar,
den lille stackarn,» sade modern sakta och
bedröfvadt, »och inte får jag honom till
sömns, fastän jag vaggar och vyssjar ho-
nom, och rätt som det är kräks han...»
»Jojo,» sade läkaren betänksamt, »det
fattas mycket i folks kunskap om de allra
enklaste hälsovårdsregler för barnen, och
därför växa så många af dem, trots den
mest välmenta omvårdnad, upp till sjuk-
lingar med alla möjliga lyten. — Jag talade
nyss om för mycket ljus. Ser ni, kära fru
F., nu ligger den lille nästan rätt emot lju-
set och har förmodligen legat så hvarenda
dag — eller hur?»
»Jo, det är nog sant, jag trodde. . .»
»Javisst, javisst — men ser ni, barnens
ögon tåla inte starkt ljus, det verkar retande
på hjärnan och förstör ögonen — om ni
nu tittar på den lille, medan han tittar igen
på oss, ser ni något egendomligt i blicken?»
»Gud hjälpe mig, det ser ut, som om
han skelade...»
»Just det ja, han skelar något, och värre
skulle det bli med tiden, om han alltjämt
finge stirra mot ljuset och hela dagen om
följa alla de andras rörelser och göromål i
rummet. Det späda barnets alltför töjbara
ögonmuskler måste skyddas genom längre
hvila då och då —• eljes blir den lille lätt
vindögd.»
»Trösta mig,» grufvade sig hustru F.,
»då gjorde jag allt också något tokigt, när
jag hängde en glaskula midt för näsan på
honom, för att han skulle ha något grant
att titta på och leka med.»
»Det var naturligtvis tokigt. Jag vet,
att det där är ett särdeles vanligt sätt att
förströ barnen, men om bara mödrarna
visste, hur farligt det är för barnaögat!
Nå, nu vet fru F. det emellertid, och vi
ska se till, hvad som för resten fattas den
lille.»
Doktorn förde några fingrar mellan bar-
nets kropp och lindan.
» Det här är det värsta, fru F. ! Barnet
är ju nästan insnördt som i en korsett —
också ett beklagligt, vanligt feltag! Barnet
bör ligga i en vid linda. Tillåt mig an-
märka, att barnet uti modersskötet, före
födseln, har sina lår och skenben i böjd
ställning. Det är ju rent af våld mot den
späda varelsen att sedan helt plötsligt tvinga
dem att hållas utsträckta i en trång linda!
Engelsmännen äro i det fallet ett förnuftigt
folk, de linda icke alls sina barn, naturen
får fritt utveckla dem, och inte har man
hört talas om, att bland engelsmännen finns
flere vanskapade än bland andra folk — det
bör sannerligen vara tvärtom!»
Lindan löstes kring den lille — han be-
lönade strax åtgärden med en riktigt väl-
lustig sprattling och ett solglittrande leende!
»Ser ni!» sade Emil och såg nästan lika
förnöjd ut som ungen. »Nej, en trång linda
hindrar dessutom andhämtningen, och skall
IDUN*
man nu nödvändigt linda barnet, så bör
man låta knytningen omväxla så, att ena
gången bindes från höger till vänster, den
andra gången tvärtom. Härigenom skyddar
man barnet för framtida snedhet. — A
XDropos detta lyte,» fortsatte han, »kan jag
gärna vidröra några andra vanliga orsaker
därtill, om fru F. har tålamod att höra på.
Det kan ju inte skada, då det är godt om
småttingar här. »
Fru F. neg tacksamt.
»När barnet diar, får man se till, att
detta icke sker oftare från det ena bröstet
än från det andra. Barn, som få dia blott
från det ena, bli ofta snedhalsade. — Lika-
så uppstår snedhet, om barnet i förtid får
sitta eller gå och om det under gåendet
alltid ledes vid samma hand. Lemmarne
krökas lätt därvid och förbli sedan alltjämt
krokiga. Först när barnet uppnått fem
månader, får man vänja det att sitta, och
då det fyllt tio månader, kan det öfvas att
stå. Eljes blir det lätt nog hjulbenthet
eller höftsjuka.»
Det såg ut, som lillen under detta före-
drag började få lust till en tupplur. Mo-
dern trampade sakta på vaggmeden, men
då slog barnet upp ögonen och visade tec-
ken till oro.
»Här ha vi nu något annat,» sade läka-
ren, som noga observerat allt, »låt bli att
vagga honom i onödan, frù F. ! Han hör
till dem, som inte tåla rätt vid vaggning,
allra minst en stark sådan. Låt honom då
hellre skrika sig trött. Det är med all
sannolikhet vaggningen, som framkallat kräk-
ningarna, den kan äfven skada hjärnan.
Gör ett uppehåll med den där ideliga vagg-
ningen under några dagar, så skall fru F.
få se det goda resultatet, och följ i öfrigt
mina enkla råd, så blir pojken kry som en
fisk i vattnet! Tro mig, det går redan nu
egentligen ingen nöd på honom, fastän det
förefallit så, då han besvärats af olämpliga
anordningar. — Farväl fru F.!»
»Det är en evig synd,» anmärkte Emil
på hemvägen, »att tidt och ofta proppa
medicin i de där små matsmältningsappara-
terna, som nog kunna vara klena ändå uti
sina nytillträdda funktioner, utan att man
ytterligare skall försvaga deras kraft. Om
bara människan litet mer brukade sin efter-
tanke, skulle ej så gräsliga misstag begås i
barnhygienen, som nu verkligen är fallet
bland flertalet. Det hänger ju i allmänhet
bara på de allra enklaste sundhetsregler, af-
sedda att underhjälpa naturens egen fria
utveckling. Men tror du, att de där reg-
lerna ens hos de mest välburgna och bil-
dade familjer alltid äro så synnerligen klart
uppfattade och tillämpade? Nej då, förrän
allmän hälsovårdslära blir ett obligatoriskt
ämne i våra skolor, ser jag ingen råd för
alla de missgrepp, som dagligdags begås i
fråga om barnens fysiska vård. Ja, begås
i renaste välmening, » utbrast den beskedlige
Emil i filantropisk förtrytelse, »därför att
man inte ser skogen för bara träd!»
Emy.
Det finns ingenting viktigare för en stat
än att undervisa de kvinnor, hvilka i egen-
skap af mödrar äro kallade att gifva den
högsta ledningen åt våra idéer och vårt lef
nadssätt.
Kejsar Mutsu Hito af Japan.
Från vår korrespondentiJapan.
besöktes vår hufvudstad i vintras af
en ung norska, fröken Astrid Ncess, hvilken
under långvarig vistelse i Japan grundligt
studerat detta lands seder och folk, och
hvilken för Stockholmspubliken framlade
sina erfarenheter från det fjärran landet i
ett par spirituella föredrag. Fröken Næss be-
finner sig nu åter i Japan och har just däri-
från sändt Iduns läsarinnor ofvanstående
vackra porträtt af sin egen unga, intagande
person, iförd japanesisk dräkt (kimono), så-
dan fröken Næss alltid bär den därute om
somrarné.
»För närvarande» -— så skrifver fröken
Næss till oss — »vistas jag i Kyoto, där
jag hållit en serie föredrag vid Kyotos uni-
versitet, det s. k. Doshisha-universitetet.
Dessa föredrag ha hållits dels på engelska,
dels på japanesiska och behandlade de skan-
dinaviska länderna, deras geografiska egen-
domligheter, literatur och historia. Alla
mina föredrag ha aftryckts i japanska veten-
skapliga tidskrifter. Jag är den första ut-
ländska kvinna, som hållit föredrag vid
Kyotos universitet, ty här vistas ytterst få
utländingar i detta innersta, obekanta Ja-
pan. Doshisha universitetet är välbekant i
Amerika som Japans första universitet; förr
i tiden voro alla professorerna amerikanare,
men nu äro de flesta ersatta af japaneser.»
I något af våra närmaste nummer skola
vi ha nöjet införa en intressant skildring af
japanskt lif, som vår unga korrespondent
sändt oss från det fjärran landet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
