Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 9 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 I DU N 253
På sommarnöje.
Bref från Dalarö.
Min lilla rara Konkordia.
Det var först sedan junihettan riktigt
pressat musten ur oss, som vi beslöto att
skaffa oss ett sommarnöje, livilket vi egent-
ligen ej alls hade råd till. Men om vi nu,
mot mina principer i öfrigt, skulle våga oss
till att lefva öfver våra tillgångar, så hade
jag då föresatt mig att för det priset—att
gå ifrån sina hela lifvet igenom genomför-
da åsikter och att ha utsikt att hela hö-
sten få knoga för att reparera luckan — så
skulle jag då icke hamna på rama bond-
landet eller i någon vrå i skärgården, där
vi dagen i ända skulle få sitta och titta
på hvarandra, tre man högt, ty vi ha en
liten förtjusande gosse. Nej, jag skulle se
Hohenzollern och Drott, jag skulle kring-
sväfvas af kejserliga och kungliga fläktar,
och jag skulle dessutom se folk, med ett
ord ha »liffadt» vår semestermånad. Jag
säger »vår», ty min man och jag äro ett.
Således for min man ut till Dalarö — åh
Dalarö, det vattnas i mun på mig, bara jag
tänker på det tjusande stället — för att
hyra rum. Han kom hem ytterst belåten.
Ett rum två trappor upp med hela hafvet
utanför åt alla sidor och ett litet kök in-
nanför med ett halffönster. Dessutom ett
kontor längs efter inre väggen, där taket
sneddade, ett mycket, mycket långt kontor
med en glugg, där man kunde se solen gå
upp och ned. Det lät ju förtjusande. »Var
rummet stort ? » »Ja, ganska rymligt.» »Hur
många sängar fanns där?» »En naturligt-
vis.» »Men vi måste ju ha fyra, tre i
rummet och så tjänstflickans. Ty vi ha icke
någon jungfru, bara en flicka; vi tycka det
är billigare. »Ja, det får du naturligtvis
taga med.» »Men har du beräknat utrym-
met med tre utdragna sängar.» »Dra —»
Min man har ett alldeles utmärkt mildt
humör, såvida allting är i lag, men eljes
är han litet retlig. Följaktligen »drog» jag
mig genast ut i köket med mina funde-
ringar.
Jag sydde mig genast tre ljusa lif till
min gamla svarta kjol, som jag tvättade i
akvilajabark och vände, och så köpte jag
mig ett sådant där svart trikotskärp, som
går upp under armarne, och på min hatt
satte jag hängande hvita spetsar i kanten,
och så var jag färdig att en vacker mid-
dag bestiga Dalarö-ström vid Blasieholmen,
åtföljd af son, flickan, tre sängar, eii säck
sängkläder, en lår med kökssaker och mat
samt två koffertar med linne och kläder.
Min man skulle komma efter via Saltsjö-
baden. Jag tycker det låter fint att säga
»via», därför gör jag det.
Jag var glad, då vi kommo fram, sedan
jag varit hänryckt öfver vår härliga skär-
gård ända till Skurusund, där min älskade
gosse råkade att slå omkull ett tioliterskärl
med fotogen, och sedan han väl fått om-
kull det, så petade han ur korken; jag vill
icke tala om, hur han såg ut, eller hur
fartyget luktade. Jag hade fullt göra hela
återstoden af vägen att hålla honom på
afstånd från alla herrar med cigårr, men
jag var glad, att min man ej skul-
le komma förrän klockan nio, ty det
var litet krångel med trappan och sakerna.
Trappan ville icke låta töja ut sig och sa-
kerna voro förut så hoppressade, som de
gärna kunde bli, men det redde sig slutli-
gen utan allt bråk.
Jag packade upp sängkläderna med all
ifver för att ha litet fint och i ordning till
min älskade Anton skulle komma. Koffer-
ten släpades in i kontoret och ställdes un-
der gluggen. Svårigheten var, att locket
ej gick upp mer än en åttondel för några
i taket utstickande bjälkars skull, men det
var icke värdt att förlora modet för så li-
tet. Kläderna hängdes upp på spikar ut-
efter väggarna, hvarigenom passsagen bief
mycket smal, men det gick nog. På köks-
bordet dukades en enkel supé, och så an-
sågo vi det bäst att bädda på förhand, ty
gossen var sömnig af hafsluft och fotogen-
lukt.
Sängarne lyftades in; det tog en kvart
att placera dem, och att draga ut och bädda
dem hade svårigheter, som jag icke nu
vill beskrifva, men det lyckades, och sedan
jag lagt pysen, satte jag på mig min spets-
hängande hatt och min himmelsblå krage
och vandrade i den ljufvaste landt- och af-
tonstämning ned till Vadsviken att möta
min man.
O ! Dessa promenader i solnedgången,
huru återkalla de icke i minnet kärlekens
ljufva vårdagar, då Anton ännu var smärt
och brunlockig. Min själ tog sig en ut-
flykt i minnets rymder, under det mina
näsborrar insöpo den friska hafsvinden.
Alla svårigheter voro glömda, Anton stod
i den sjunkande solens hägrande rosenslöja.
Ångbåten gled sakta in emot strandeu.
»O, Anton, minns du . . .» »Det är då tusan
att fruntimmer aldrig kan ha tankarne med
sig. Glömde du inte den fördömda spjäl-
korgen, som jag har fått det nöjet att
släpa med mig ...»
»Tyst, älskade Anton, jag skall bära den
ända hem. Den stod visst bakom dörren.»
När vi gingo hem, hade solen sjunkit, och
det drog en kall vind öfver Odinsvägen.
»Nå, hvad tyckte du om rummen?»
»Rummet? Jo, söta du, det är utmärkt
bra och så vacker utsikt.»
»Jo, jag skulle tro det. Ja, så mycket
har jag då sett, att herrar förstå sig bättre
.på att hyra lägenhet än fruntimmer.» Och
med denna förnöjda anmärkning vandrade
Anton upp för backen till vår bostad.
»Det var då ena eländiga trappor, det
här, man får ju hissa sig oijp med ett
snöre. »
»Söta du, det såg du väl förra gången.»
»Man kan väl inte se allting heller, ha
ögon bak och fram och åt alla sidor, när
man har två timmar på sig att löpa kring
hela Dalarö.»
»Ah ja, kära du, det blir så bra, när
man väl kommer opp, så det kan du al-
drig tro. Se här, stig in, jag har dukat
kvällen i köket.»
Och så åto vi under stor förnöjelse vår
enkla supé.
Först nu öppnade Anton dörren till säng-
kammaren.
»Hvad vill det här säga,» utbrast han,
»hvar tänker du att jag skall stå, medan
jag klär af mig?»
»Snälla Anton, det är ju en remsa invid
sängen.»
»Remsa mig hit och remsa mig dit. Hvar
skall jag stå, säger jag? Ser jag ut att
kunna stå på en remsa? Hva sa?»
Nej, det gjorde han då verkligen icke.
»Snälle min lille gubbe, försök ändå att
klämma dig fram mellan byrån och kom-
moden. Du har ju för resten själf hy. . .»
»Jag undanber mig några pikar. Hvem
kan då också tänka sig sängarne utdragna.
Puh —• jo, det gick.» Och så klädde han
af sig, tyst och snällt, medan jag dröjde i
köket.
»Elvira, är det meningen att jag skall
ligga i ett örngott? Jag måtte väl inte
vara någon dunkudde heller.»
O, ve! Jag hade tagit fel i skumrasket
i garderoben. Mitt hjärta nästan stannade
af förskräckelse. Nattskjortan, ja, hvar låg
den ?
»Söta, min lilla gubbe, vänta bara ett
ögonblick, jag skall genast byta om. »
Och jag trängde mig fram till garderobs-
dörren, som med anledning af gossens säng
bara kunde öppnas till en fjärdedel, och
klämde mig igenom, trefvade mig fram
mellan kjolarne till kofferten, som med an-
ledning af bjälkarna icke kunde öppnas
mer än en åttondel, stack ned armen, utan
att akta på att järnbeslagen raspade i mitt
skinn — och sökte.
»Till höger lakan — örngott — hand-
dukar — till vänster — jo här — käre
lille Anton, här —» Jag hade funnit ett
par långa ärmar — »här är den.»
Jag trefvade mig tillbaka och kastade
ut den till honom.
Under det jag sökte att ordna litet ef-
ter mig i kofferten, hörde jag hans röst
på nytt. Jag vill icke säga, hur han bör-
jade, men han slutade med att fråga, om
jag ville kläda ut honom i mina eländiga,
broderade trasor, så skulle han rifva etc.
Men nu hade jag funnit den rätta, och
när jag kastade ut den, så brydde jag mig
verkligen inte om, ifall den träffade honom
midt i planeten.
Och så sofvo vi glada och lyckliga vår
första natt på Dalarö.
Flickan sof också godt, fastän hon må-
ste lägga hufvudet i köksskåpet, men där
funnos inga råttor, bara spindlar och ett par
små tvästjärtar, men sådant påstod hon
att hon icke frågade efter ett enda dugg.
Det var en liten scen på morgonen, där-
för att lilla älskade Otto, när han skulle
klädas stående i sängen, oupphörligt skrek:
»Jag vill stå på golfvet, på go-o-olfvet, »
men som detta var omöjligt, så fick han
slutligen nöja sig och allt gick bra.
Ja, vi trädde ut i Dalarövärlden vid
det bästa humör och de gladaste förvänt-
ningar, putsade och fina. Anton fick ge-
nast fatt på ett par affärsvänner och de
försvunno på hotellets nedre veranda, me-
dan jag lämnades att göra mina iakttagel-
ser allena.
Jag satte mig på bänken vid kyrkmuren
och betraktade hafvet. Så var jag då vid
detta majestätiska, enkla, rena, högtidliga
haf, som jag så mycket drömt om. Jut-
holmen låg framför mig och baddade i
solskenet och såg ut, som om den krupit
upp ur Ottos leksaksask, där han har sina
små hus och träd förvarade. Dalarö-ström
kilade fram till bryggan och utstötte ett
hest tjut, men ack, det tjusade ändå mina
öron, det talade om lif och rörelse. Bad-
ortslif! Jag skulle ha velat taga hela värl-
den i famn. Alla dessa trefliga gubbar,
som gingo förbi mig, och små söta barn
och . . . men medan jag satt med näsan
mot hafvet och drömde, hörde jag plötsligt
en röst, som sade: »Välkommen till Da-
larö.» Full af hjärtliga känslor vände jag
Möblering och Dekorering
af våningar verkställes stilriktigt och elegant.
Största urval af -modeller uti olika stilarter.
Sängar och Sängkläder, Möbeltyger, *0llailS01*®
Mattor och Gardiner m. m., m. m. MoDro7®5SÄf7^Ptrai*!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
