Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 9 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254 IDUN 1895
pâ hufvudet. O, fusa! hvilken gestalt jag
såg framför mig! Lång, svartmuskig, krok-
bent, trasig! Jag förstod hälsningens me-
ning på ögonblicket och afskedade honom
med några öre, hvilka genast i den närbe-
lägna boden förvandlades till en ölbntelj.
Det var min första bekantskap.
Min andra var af helt annat slag. Det
var en kvinna med en viss ädel manhaf-
tighet i hållningen, med rena, för att icke
säga nobla drag och med milda ögon. Som
ung flicka säges hon till stor del med egen
hand uppfört ett hus åt sig, nu har hon
kommit sig upp, så att hon försörjer flere
släktingar. Allt kan hon, alltid är hon
glad, oförtruten och oegennyttig, antingen
hon står i sitt lilla kafé eller ger massage
eller går med posten, ty hon är postmä-
starens högra hand, och därför kallas hon
också »brefdufvan». Hon hör till dessa
människor, som man måste betrakta med
aktning.
Ja, följande dag skulle kejsartåget pas-
sera. Jag sydde med rördt hjärta en liten
flagga i tyska färgerna, jag riktigt tränade
mig till att uppfatta, hvad jag skulle få skåda
med alla sinnen. Olyckan ville att affärs-
vännerna hade en liten välkomstfest för
Anton, så att han kom tämligen sent hem,
och när han ändtligen kom, skulle han läsa
tidningen. O! hvad han prasslade länge.
Han hade dragit lavoaren till sig att ställa
ljuset på, och jag fasade för hvad grannar-
ne skulle säga, så sköt han med möblerna
fram och tillbaka.
Klockan åtta skulle skeppen komma, och
jag klädde mig tyst i min vrå i det vack-
raste jag ägde. Det är icke värdt att be-
skrifva det, men jag hade lagt det bredvid mig
kvällen förut. När jag väl var klädd, skulle
jag väcka Anton. Men det var lättare
sagdt än gjordt. Tiden led, men det var
omöjligt, absolut omöjligt, och hvad fann
jag? Under det han drog med lavoaren
på natten, hade han skjutit sin egen säng
en bit framför köksdörren. Där stod jag
nu i all min ståt som en fågel i bur. Jag
vågade ett försök att skjuta sängen till-
baka, men en grymtning af obestämdt in-
nehåll förlamade all min kraft. Anton har
icke något godt kopparslagarsinne, den rar,a
lilla gubben.
Jag ämnade gråta en vers, då jag fick
en lycklig ingifvelse. Garderoben . . . Jag
klämde mig genom dörren med ståten och
allt, knäböjde på kofferten och stack huf-
vudet ut genom gluggen. Det var i gref-
vens tid. Därborta syntes en rök. Mitt
sinne betogs af vördnad.
I morgonsolens ljus syntes snart den obe-
skrifliga Hohenzollern glida fram på vatt-
nets lugna spegel. Den är pärlfärgad, fyra
våningar hög, och de två gula skorstenarne
stå som tända ljus på däcket. Hvilken
hafvets boning för en kejsare i Så stor, så
underbar, så mäktig. Nu först förstod jag,
hur harmligt det stundom kan vara, att
människan icke kan sätta en aln till sin
egen längd eller ens två tum till sin arm.
Men när jag tänkte på Napoleon på S:t
Helena och Döbeln vid Jutas, som också
voro små män, så tröstade jag mig. Det
går ju an, när man kan föröka sin längd
med en kejsarkrona eller med ett band om
pannan.
Jag stack hufvudet ut och nickade, jag
stack armen ut och viftade. Det var så
ljuft att få bada sig i nådens solsken. I
det ögonblicket kände jag, att jag skulle
velat vara kejsarskeppets ringaste trappso-
perska, men kejsarens fru ville jag inte
vara, för hon har sju pojkar, och jag tyc-
ker, att man har alldeles nog med en. Och
skeppet sänkte och höjde sina flaggor och
hälsade på mig — det var det stoltaste
ögonblick i mitt lif.
Efter kommo två små svarta tingestar,
som snodde och kilade som ormar, och där-
efter kom ett grått vidunder, som jag sak-
nar ord att beskrifva, men jag betogs af
en vördnad så djup, att den hotade att
kväfva mig, och jag neg upprepade gånger
på kofferten.
Och så gled alltsammans bort ur min
åsyn, och jag saknar kraft att fortsätta.
Anton, Otto, Dalarö var försvunnet för mig
— jag gled själf bort med Hohenzollern,
de små ormarne och vidundret — hå, hå,
ja, ja.
Din trogna Mlltiirtt.
Om uppfödandet af kycklingar.
Nu under de långa, varma, soliga dagartie är
rätta tidpunkten inne att förse Sitt höttögård med
en ny generation af Hfligtt, kraftiga medborgariu-
nor, så att man till jul och hela vintern om kan
hafva riklig tillgång på ägg, hvilka då stå högst
i pris. Vill man hafva sin hönsgård i tittiiäfkt
skick, så att den betalar arbetet öéh omtanken,
så ligger just dett Största vikten vid uppfödandet
af kycklingar.
För djuren gälla samma lagar som för män-
niskan ; de fordra, liksom hon : frisk luft, sol, rö-
relse, den yttersta renlighet, lämplig föda samt
en aldrig bristande omvårdnad. Se dig öm och
jämför grändernas förtvinade bäftt med dö lyck-
liga sådana, hvfllut fått Växa upp på landsbygden
under en öm, förståndig moders vård. I>et katt
Väl tyckas vara en enkel sak ätt födå tipp kyck-
lingar; men, mitt käre iääåre, försök, och du skall
komma på andra tankar. Men detta får ej af-
skräcka den tålige, ihärdige ocli arbetsämitte —
ty han når målet och Mi‘ Sedan en rätt god in-
komst till belöning: ininst 3 kr. netto om året
för hvarje höna. Men låtom oss nu börja i bör-
jan. Till rufhöna utväljer man ett fjäderrikt,
äldre exemplar — ty ungdom öeh Viëdôiü följas
sällan åt —y anskaffar hyvärpta ägg af den ras
man helst önskar: 11, 13 eller 15 till hvarje
höna; fyller en vid fjärding till mer än hälften
hårdt med halm, lägger äggen däruti och sätter
den på tyst, fredadt ställe och låter sedan ruf-
hönan i ro och lugn fullgöra sina moderliga
plikter. Man bör endast noga tillse, att korn
och vatten aldrig fattas henne, då hon själfmant
går ur redet. Om nu ägg och rufhöna varit lämp-
liga, framkomma efter 21 dygn de näpnaste och
piggaste små kycklingar, hvilka man sedan får
hjälpa modern att vårda på bästa sätt. Därtill
fordras att man ger henne ett tryggt heirl till sin
stora familj. En tät trälåda, ungefär en aln i
höjd och bredd, med små lufthål, dörr och slut-
tande tak samt där utanför en liten gård med
brädväggar och ståltrådsnät till tak äro nog för
hennes enkla anspråk. Der ställes födan, hvilken
första tiden får bestå af iint hackade ägg, rester
af kött, mask, korngryn samt kall, uppkokt mjölk
till dryck. Sedan knappar man in på dieten och
gifver dem hafremjöl med litet benmjöl, utrördt
till tjock gröt, kokt potatis, hvete, kom och för-
vällda risgryn samt vatten till dryck. Spädt, fin-
hackadt gräs samt torrt grus att bada uti får al-
drig saknas. Kycklingar vilja hafva mat ofta och
litet i sender, eljes endast nedtrampa och för-
störa de födan och skrika af hunger midt i öfver-
flödet. I det lilla huset strös dagligen torr såg-
spån, och gården rengöres noga från matrester.
Iakttages nu allt detta med omsorg och ihärdig-
het, så vinnes ett godt resultat. Då hönan, så-
som man säger, hackat kycklingarna från sig,
släpper man dem tillsammans med jämnåriga i
en något större gärd, och vid två månaders ålder
kunna de vara tillsammans med de öfriga hön
sen. Efter fem månader börja de sedan genom
flitig vintervärpning betala din omsorg och möda.
Bien.
Utan piga.
t? anledning af »Hemkärs» vänliga uppmaning
0), samt i hopp att möjligen kunna gagna flere
familjer skall här lemnas en redogörelse för ett
hem utan bihattg af piga, 1 förbigående sagdt,
är detta en »mandat», som utföres af flere bildade
familjer härstädes, hvadan det ej är nödvändigt
att beskrifva något visst hem, vare sig mitt eller
andras. . . .
Låtom oas tftttka ,0s8 *?ii familj; beståehde af
tre pëi’sôiiëf, spül älia. haffa lifaf sitt liefltätiiaä
arbete — utom de husliga göromålen — att utföra.
Bostaden består af fem rum, livilka naturligtvis
alla dagligen begagnas samt ett kök, som på visst
sätt utgör det sjätte, emedan det äfven under-
kastas en regelbunden, omsorgsfull städning.
Med eu medelålders hustru af känd, aktnings-
värd familj gjordes aftal, att hoir iiiot en_viss
mätiadsäfgift — af heiliie själf bestämd till 7 kr,
— skulle Uträtta vissa göröihåi, hvilka UOgft be-
Stäittdess KlOckäli på Släget Ö infirmer boil sig
hvarje iüöfgöii, eldär Oui viiiterh i det rmti, söttt
liiåste vara uppväriiidt före klockan 9, kokar kaffe
åt sig själf OCH te ät fatttiljjeti Sattlt hämtar bröd.
Då liöil druckit kaffe; borstar höll sködöri; Städaf
de egentliga arbetsrummen samt diskar kopparne;
men längre ärt. till .KL 8 katt höii ej stanna, ty
Iron har ftertt familjer att betjäiia tiled iliorgoii
syssiör. fielt öfriga städningen jämte elditirigeli
i de öfriga runlmeii Utföres af faniiljeiis tiiedteru-
mar; dämted Undvikas också den. ffuktäfl Och
obehag, som uppstå, då ovana händer hafldskas
med fmttifleiis jtrydnädssaker; eit. stör hlätigd
kfiikväxter mår äffen bäst af ägariiiiiörnäs ëgeii
kärleksfulla tiilsyii.
Klockan 9 är allt i ordning, och husfaderns
arbete tager då sin början; en lätt frukost inta-
ges kl. 10 och kl. Vs 11 äro de kvinnliga familje-
medlemmarna vid sina dagsarbeten. Under ar-
betsterminerna hämtar ttppassetiskan middagen.
För tn personer faller sig detta betydligt billi-
gare äil ätt hålla piga för att koka; Under feri-
erriä, eller på andra tider, då artllat arbete ej där-
med fttfstthhRaS, lägai’ htiStiiödértt maten. Upp-
pässerskäii dtikar Och diskar ööh är däliiled fri
för dagen. Extra äreiiden tite i Staden Uträttar
Kön; liär hört ändå är tite på förnliddagftniaS ett
del förnödenheter får niaii litirdera på bestämda
tider henlsäuda frätt teveraiitörenlä, och för öf-
vigt är »själf bästa piga»; äiveii när det gäller
uppköp till hushållet. Eftermiddagskaffet salut
eii eiikel äftöiiiilåltid tiled të.krafva iliga lejda
händer, och hvarjé frisk nläriiiiskä tior fal kUlillä
ordentligt bädda sin säng.
Men sällskapslifvet, kalasen, kafferepen?
Jag antager-, att dylika äfven kunna anordnas
med tillhjälp af en uppasserska, men jag har al-
drig försökt mig på slikt i vårt hem, och ingen
fordrar heller dylikt af familjer, hvilka hafva till
regel att aldrig — utom som resande — bevista
sådana tillställningar, Här finnes i städerna ett
annat sätt att öfva gästvänlighet, och det är att
alltid kunna taga emot ett par eller tre vänner,
som vilja stanna hos oss en afton, eller — om
de bo på landet - - kunna erbjuda dem härberge,
ifäll de så Öiiskä, Har mail själf någon tid bott
på iaildet, vet mail, att niåugeii familj; sOlü eljeå
gärna skulle vilja bevista en konsert, eil föreläs-
ning eller gå på teatern, måste försaka dessa nö-
jen, emedan det blir för dyrt, då alla familje-
medlemmarna måste bo på hotell. Men gäster,
som besöka arbetande familjer i stad, komma ju
ej med fordringar på annat än ett hjärtligt be-
mötande, och detta kan i rikt mått komma dem
till del under mycket enkla förhållanden. Att
känna sig som en medlem i den krets, dit man
kommer, att få njuta personlig frihet, att gå och
komma efter behag är för bildade personer den
mest tilltalande form, hvarunder gästfrihet och
sällskapslif kunna öfvas. Hur pinsamt är det där-
emot ej att se sig förorsaka onödiga besvär, rubb-
ning i en daglig arbetsordning, samt känna, att
man ställer till köksbekymmer och bråk.
Hämtar man sin middag, kan ju husmodern
själf saklöst hjälpa sina gäster att prisa anrätt-
ningen; det är åtminstone något nytt för svenska
hem.
Det skall ej nekas, att det ljufiiga lugn, som
inträder i hemmet, sedan stadspigan är aflägs-
nad därifrån, måste köpas med försakelse af en
del bekvämligheter samt, naturligtvis, genom
en hel massa göromål, hvilka för den ovane äro
påkostande nog i början. Men ingenting fås för
intet, och med någon viljestyrka och ihärdighet
vänjer man sig lätt vid den nya ordningen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
