Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 16 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IX!« I D U N
Det är i sin ordning att skolan tager undervis-
ningen om hand. Flickan är t. ex. just i skolan,
då hon bäst i hemmet kunde få undervisning i
detta ämne. Lika viktigt som det är att en gosse
får undervisning i matematik, mekanik o. s. v.
som har betydelse för hans framtida värf, är att
en flicka får undervisning i just hvad som hon
kommer att syssla med.
Det är ett nationalfel hos oss, att vi icke be-
räkna våra tillgångar, utan lefva öfver dem. I
fall att hustrun är slarfvig, hjälper mannens spar
samhet icke. Flickorna och äfven gossarne böra
därför öfvas i sparsamhetsberäkningar. Huslig
ekonomi både utvecklar och intresserar flickorna.
Ett skolkök bör Annas för praktikens skull. På
landet skulle två eller tre distrikt slå sig tillsam-
man om ett skolkök.
Den sista mötesdagen höll slutligen skol-
föreståndarinnan, den under märket »Uffe»
välkända pedagogiska författarinnan fröken
Anna Sandström ett under andlös tystnad
åhördt och af intensiva applåder hälsadt
föredrag om: »Fördelarne af en typisk fram-
ställning vid geografiundervisningen. »
Talarinnan framhöll vikten af att geograflens
rika material blir ordnadt, koncentreradt, mera
smältbart, lättare att inlära och mera öfversikt-
ligt genom typisk framställning; därigenom vinnes
äfven insikt i de allmänna lagar, som bestämma
naturens och människans lif. Fröken Sandström
demonstrerade därefter geografiska typer.
Bland de manliga föredragshållarne var
det särskildt tvänne, som rörde sig på kvinno-
uppfostrans område. JRektor Eugène Schwartz
från Stockholm talade: »Om betydelsen af
huslig ekonomi såsom undervisningsämne i
skolan. »
Då det är fråga om uppfostran af kvinnlig ung-
dom, måste vi beröra det sociala problemet, frå-
gan om "kvinnans ställning i samhället. Kvinnan
i våi"t land eller i de nordiska landen öfverhufvud
har en tvåfaldig verksamhet, dels en sådan, som
mer eller mindre sammanfaller med mannens
yrken, läkai’ens, lärarens, affärsmannens, fabriks-
arbetarens o. s. v., dels en för henne egendoxn-
lig, makans och moderns och därmed mer eller
mindre öfverensstämmande, husförestånderskans,
husmamsellens ocli tjänsteflickans. Så är det.
Det må nxx vara af godo eller ondo, två vidt skilda
hufvudbanor stå henne öppna, helt olika kraf
ställas i ena fallet och i det andra på henne, för
båda erbjuder hennes natur möjlighet till utbild-
ning. Men härvid bör komma en viktig sak i
betraktande. Flickan vet icke, om hennes lif
skall föra henne in på den ena eller den andra
banan. Hon måste, om hennes begåfning det
medger, vara beredd att slå in på båda, den ena
först, den andra sedan, blott den ena eller båda.
Följes dexuxa princip vid flickors undervisning i
skolan? I vårt land i allmänhet högst ofullstän-
digt, För yrkesidkarens kall utbildas flickan unge-
fär lika väl som gossen, men för husmoderns ej
i nämnvärdt mått. Hvad som bjudes genom de
kvinnliga handarbetena är så litet, står så enstaka
gent emot det myckna, som göres för hennes s.
k. intellektuela utbildning, att det är knappt värdt
att tala därom. Lärdom och praktiskt oförstånd
kunna väl förenas. Nu erhåller den unga kvin-
nan en grandläggande allmänbildning, som väl
kan vara lämplig för yrkets mera speciela utbild-
ning i flera fall, särskildt för de s. k. högre stån-
dens yi’ken. men föga eller så godt som ingen
för sin eventuella husmodei-liga befattning, och
xlock boi’de föidxållaiidet vara det motsatta, ty om,
snart sagdt, ingen flicka kan med större sanno-
likhet påstås, att hon icke blir maka och model".
Vidare höll professor L. M. Törngren före-
drag om: »Bristerna i den kvinnliga ung-
domens fysiska uppfostran.»
Dessa brister visade sig dels i att de unga flic-
korna icke få tillräcklig kroppsrörelse, dels klädas
i olämpliga och ohälsosamma dräkter. De anses
vara för ömtåliga att tåla vid kroppsarbete eller
lekar i det fria och följden blir en svag fysik och
svårighet att reda sig själf. I afseende på kläde-
dräkten framhöll tal. snörlifvets olycksbringande
betydelse för kvinnans fysik i många hänseenden.
Man hade vid flickskolornas inrättande begått det
felet att låta dem härma gosskolornas månghöf-
dade program. Tal. framhöll äfven vikten af att
icke föräldrar må söka att framkalla yttringar af
barnets själsverksamhet i allt för tidiga stadier,
då det endast bör vegetera, och faran af att låta
det irriteras af en mängd leksaker eller af att
låta dem gå för tidigt. Nxx sade man att flickorna
finge öfva gymnastik i skolorna, men många
trodde att denna gymnastik fanns till endast på
papperet, eller att gymnastiktimmaime ofta toges
i anspråk för andra af skolans uppgifter. Den
unga flickans uppfostran och utbildning borde
ske så att hon sedan såsom kvinna kunde fylla
de anspråk samhället med skäl ställde på henne.
Utom de ofvan nämnda fyra damer, som
med längre själfständiga föredrag bidrogo
till mötesförhandlingarna, utmärkte sig många
af de kvinnliga deltagarne för sakrika och
värdefulla inlägg i diskussionen vid behand-
lingen af olika frågor. Så drog fru Con-
stance Ullner från Helsingfors — såsom vi
redan nämnt i hennes biografi i detta num-
mer — i härnad för djurskyddssakens be-
främjande bland skolungdomen; den för
Iduns läsarinnor välbekanta fröken Amanda
Leffler från Göteborg hade flere ypperliga
anföranden i frågan oni hushållsläran i sko-
lorna, i hvilket ämne äfven fröknarna Linde-
ström-Lang från Köpenhamn, V. Löfholm
från Norrköping och Caselli, Stockholm, ytt-
rade sig. Gymnastiklärarinnan fru Mathilda
Asp, Stockholm, ville ha större frihet för
lärarinnorna från att nödgas följa ett visst
program vid de unga flickornas gymnastik,
och fröken Whitlock, Stockholm, uppträdde
som en ifrig försvararinna för den upprätt-
stående skrifstilen. — —
Till specialmöte, representerande den högre
flickskolan, samlades en af mötesdagarne
föreståndarinnor och föreståndare vid Sveri-
ges högre flickskolor, hvarvid öfverläggnin-
garna rörde sig om åtskilliga af medlemmar
på förhand insända frågor.
Den första lydde: »Hvilka åtgärder böra vid-
tagas för att tillförsäkra Svei’iges flickskolor högi’e
statsbidrag än de nu utgående?» Mötet enade
sig om att störi’e anslag äi’o af behofvet i liög
grad påkallade och xxtsåg en komité, som ägde
att vidtaga åtgärder för den viktiga sakens be-
främjande.
För den andra frågan på programmet: »Vore
det önskligt, att anslag af statsmedel funnes till
resestipendier för lärare och lärarinnor vid högre
flickskolor, särskildt för dem, som undervisa i
främmande språk?» xxttalade mötet i korthet sin
lifliga sympati.
Den tredje frågan : »Böra lärjungarne i de högi’e
flickskolorna erhålla obligatoriska uppgifter till
utförande under sommarferierna?» framkallade
ett lifligt meningsutbyte. Mötet beslöt att be-
svara frågan med nej.
Nästa fråga: »Vore det möjligt att, till föi-e-
kommande af öfveransträngning eller skadligt
nxångläseri, boi’ttaga något eller några ämnen
från den högre flickskolans läroplan?» föranledde
åter en tämligen långvarig diskussion, vid hvil-
ken särskildt var intressant lägga märke till, hxiru
sympatierna för franskan såsom dominerande
spi’àk i flickskolan allt mer tyckas vara i afta-
gande.
Följande fi’àga lydde: »Vore det lämpligt, att
en normalplan för Svei’iges högre flickskolor upp-
rättades?» Den besvarades genom följande reso-
lutionsförslag:
Ehuru de betydande olikheter, som förefinnas
i de högre flickskolornas studiiordningar vålla
beaktansvärda svårigheter vid elevernas flyttning
från en skola till en annan, bör en större enhet
mellan dessa skolors läroplaner endast på den
fria samverkans och öfverenskommelsens väg
eftersträfvas, men ej genom ett normerande regle-
mente från statens sida framtvingas, dels eme-
dan den högre flickskolan hos oss ännu är stadd
i en sökande utveckling, som ej bör stäckas, dels
emedan särskilda lokala intressen med afseende
på dessa skolors planer böra få göra sig gällande,
dels slutligen emedan tiden öfver hufvud ej är
mogen för ett af öfvervägande teoretiska grunder
ledt reglementerande af den högre elementar-
undervisningen.
Vidare företogs till behandling den sjätte frå-
gan på programmet: »Det synes behöfligt, att
föreståndarinnor och föreståndare vid de högre
flickskolorna noggrannai’e, än som i allmänhet
torde ske, öfvervaka läxgifningen inom skolorna.»
En liflig diskussion följde. Samverkan med för-
äldrai’ne framhölls såsom för ändamålet synner-
ligen viktig.
259
Den sista frågan var af följande lydelse: »Vore
det ej önskligt, att uppgifterna om lärarinnornas
tjänstgöringstid i äi’sberättelserna från de högi’e
flickskolorna gåfves enligt öfverensstämmande
beräkningsgrunder?» Angående denna fråga an-
såg mötet, att det för bedömande och bei-äkning
af lärarinnornas tjänstgöring vid olika läi’overk
vore önskligt, att då lektionerna ofta äro af myc-
ket omväxlande längd, uppgift i redogörelserna
äfven lämnas i timmar af en ordinär lektions
längd, nämligen 50 minuter.
I denna korta öfversikt öfver kvinnoin-
läggen under mötesdagarne återstår slutligen
endast att omnämna, hurusom på den stora,
stämningsfulla afslutningsfesten på Skansen
bland de många friluftstalarne äfven räkna-
des en kvinna, fröken Hulda Lundin, som
talade för de nordiska skolmötenas tjugu-
femårsminne — det första skolmötet hölls
nämligen i Göteborg 1870 — och utbragte
ett lefve för dessa mötens vackra idé.
Iduns läkarartiklar.
(Eftertryck förbjudes.)
V.
Om våra födoämnen.
Några allmänna synpunkter af
JProfessor JFtohert Ticperstedt.
an plägar ofta likna människokroppen
vid cn ångmaskin, och denna liknelse
är, i motsats till de flesta andra, i själfva
vei’ket mycket träffande i det, som utgör det
hufvudsakliga och väsentliga. Huru en ång-
maskin med tillhörande panna och eldstad i
sina enskildheter är bygd, är oss här fullkom-
ligt likgiltigt. Det viktiga är, att all den
kraft, som maskinen förmår utveckla, uppkom-
mer genom den i maskinens eldstad försiggå-
ende förbränningen. Vid denna förbränning
alstras värme, detta värme bringar vattnet i
ångpannan till kokning och den sålunda bilda-
de vattenångan sätter maskinens rörliga delar
i rörelse.
Hos människokroppen förhåller det sig all-
deles på samma sätt: allt det arbete, kroppen
utför, och allt det värme, som i honom bil-
das, liar sin källa i en förbränning af bränn-
bara ämnen, som finnas bos honom.
Med förbränning förstå vi den kemiska pro-
cess, som försiggår, då någon brännbar kropp
förenas med syret ; oeb såsom brännbara krop-
par beteckna vi alla ämnen, hvilka kunna
ingå förening med syret.
Hvarhelst en förbränning äger rum, utveck-
las värme ; sker förbränningen tillräckligt snabbt,
så utvecklas därjämte ljus, men ljusutveckling
åtföljer långt ifrån alltid förbränningen.
Hvad lif i grund och botten är, veta vi
icke. Vetenskapen bar ännu icke hunnit så
långt, att hon kan gifva en bestämd och ut-
tömmande definition på begreppet lif, och bland
den massa definitioner, som man försökt gifva,
är den, att lif är motsatsen till död, så intet-
sägande den än är, likvisst när allt kommer
omkring ändå den bästa.
Men den tydligast bland alla framträdande
lifsyttringen är den hos de lefvande varelserna
skeende förbränningen. Hos både djur och
växter försiggår en sådan: upphör förbrännin-
gen, så inträder döden eller åtminstone sken-
död ; lifsförrättningarna hafva upphört eller blif-
vit inställda.
Förbränningen üörstör brännmaterialet. Vi
tända på ett ljus, det brinner, dess brännbara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
