Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 16 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260 IDUN 1895
beståndsdelar förena sig med luftens syre, lju-
set blir småningom allt kortare och slutligen
har det brunnit ner. Ljuset finnes ej mer, af
detsamma bar bildats kolsyra och vattenånga.
På samma sätt i vår kropp. Genom den i
honom oafbrutet försiggående förbränningen,
förstöras oeh förbrukas de hos honom befint-
liga brännbara ämnena. Och dock brinner han
cj ner som ett ljus.
Hvarför ?
Emedan kroppen alltjämt upptager nytt bränn-
material för att ersätta det förbrukade.
Detta sker genom födan. Får kroppen in-
gen föda, så dröjer det icke länge, innan han
dör hungersdöden. Dag efter dag blir han
allt lättare och på samma gång allt svagare.
Den förbränning, som i honom försiggår, blir
allt mindre omfångsrik och allt mera otillräck-
lig att underhålla den för lifvets bestånd nöd-
vändiga kroppsvärmen och rörelserna hos hjär-
tat och de muskler, som ombesörja andningen.
Slutligen dukar kroppen under i ett tillstånd
af ytterlig utmattning och kraftlöshet.
Födans uppgift är sålunda i främsta rum-
met att tillföra kroppen det brännmateriel, som
han behöfver för underhållet af den hos ho-
nom oafbrutet försiggående förbränningen. Där-
för måste födan framförallt innehålla bränn-
bara ämnen af det slag att de lämpa sig här-
till. Dessa ämnen kallas organiska närings-
ämnen; de utgöra också det material, hvaraf
kroppen vid sin tillväxt bildar sin lefvande
substans.
Därjämte måste i födan ingå vatten och
vissa mineraliska beståndsdelar, nämligen kok-
salt, fosforsyrade salter, kalk- och järnsalter,
o. s. v.
Det är visserligen sannt, att nyssnämnda
ämnen icke äro brännbara och således icke
spela någon roll vid förbränningen i kroppen.
Icke desto mindre ådagalägger erfarenheten,
att kroppen icke allenast behöfver sådana äm-
nen, utan att dessa för honom äro oundgäng-
ligen nödvändiga, och att således också de må-
ste betecknas såsom näringsämnen. Han af-
gifver nämligen och ständigt jämt sådana ifrån
sig och måste få dessa förluster ersatta, eme-
dan i motsatt fall allvarsamma rubbningar in-
om kort tid inträda. Dessa rubbningar bero
väsentligen därpå att vattnet och de mincra-
liska ämnena äro nödvändiga beståndsdelar i
kroppens safter.
Vid anordnandet af vår föda behöfva vi
emellertid i regeln icke särskildt bekymra oss
om vattnet och de mineraliska beståndsdelar-
na, af det enkla skälet, att vatten ju nästan
alltid i obegränsad mängd står oss till buds
och att de för kroppen nödvändiga minerali-
ska ämnena utan något vårt tillgörande både i
tillräcklig mängd och af lämplig beskaffenhet
ingå i vår föda, om den annars är något så
när tillfredsställande sammansatt.
På grund häraf skola vi vid följande be-
traktelser endast hålla oss till födans bränn-
bara beståndsdelar. Dock vill jag här i för-
bigående anmärka, att den mängd vatten, som
vi förtära, rätt ofta är större än hvad för
kroppen är behöfligt eller gagneligt. Vanan
gör härvidlag mycket och det är därför lämp-
ligt, att icke vänja sig vid att förtära alltför
mycket vatten — hvilket naturligtvis icke vill
säga detsamma som att man skall plåga sig
med att törsta.
Jag har hittills endast i allmänhet talat om
födans brännbara beståndsdelar, såsom utgö-
rande kroppens kraftkälla, och ännu icke alls
berört frågan, hvilka slags brännbara ämnen
ägna sig härtill.
I detta afseende har erfarenheten lärt oss,
att ifrågavarande ämnen måste tillhöra någon
af följande tre hufvudgrupper, nämligen: 1)
ågghviteämnen och dem nära stående kroppar,
2) fett, 3) s’ärkelse och soeker.
Till sin kemiska beskaffenhet öfverensstäm-
ma alla dessa ämnen däruti, att de innehålla
grundämnena kol, väte och syre. Utom dessa
ingå i ägghvitans sammansättning äfven grund-
ämnena kväfve och svafvel samt stundom äf-
ven fosfor.
Emedan kväfvet utgör ägghvitans mest utmär-
kande beståndsdel, indelar man de organiska
näringsämnena i kväfvehaltiga (ägghvita och
närstående ämnen) och kväfvefria (fett, stär-
kelse och socker).
Agghviteämnena sakna lukt och smak, te
sig i torrt tillstånd såsom ett livitt pulver el-
ler såsom gulaktiga, hårda, i tunnare lager ge-
nomskinliga stycken. Några lösas i vatten,
andra endast i salthaltiga eller svagt lutaktiga
eller svagt sura vätskor och åter andra äro i
dessa lösningsmedel olösliga. Upphettas en
ägghvitelösning, så undergår ägghvitan i all-
mänhet en förändring, och vid lämplig reak-
tion hos vätskan samt i öfrigt lämpliga yttre
förhållanden kan den därvid utfällas i fast form.
Sålunda stelnar hönsägghvitan vid kokning.
Nära besläktadt med ägghviteämnena är lim-
met, som erhålles genom ihållande kokning af
ben, brosk och bindväf samt utgör hufvudbe-
ståndsdelen i buljong. I rent tillstånd, såsom
i s. k. gelatin, är limmet ett färglöst, i tunna
lager genomskinligt ämne, som sväller i kallt
vatten och i varmt upplöses till en klibbig
vätska, hvilken vid tillräcklig halt af lim vid
afsvalnandet stelnar till ett gelé.
Hvad fett är vet hvar och en. Den kemi-
ska undersökningen af fettet har gifvit vid
handen, att det är en förening af s. k. fett-
syror och glycerin. Behandlas fett med lut,
så sönderdelas det, luten förenar sig med fett-
syrorna till tvål ech glyeerinet blir fritt. Af
100 delar fett erhållas omkring 90 delar fett-
syror och 10 delar glycerin.
Stärkelse och socker stå hvarandra mycket
nära och öfverensstämma framför allt däruti,
att grundämnena vätet och syret i dem ingå i
samma inbördes förhållande som i vattnet, på
grund hvaraf de fått sitt vetenskapliga namn
kolhydrat (hydrat kommer från det grekiska
ordet hydör, som betyder vatten).
Det är mig naturligtvis icke möjligt att in-
om det omfång, som kan lämnas för förelig-
gande framställning, behandla näringsfrågan i
hela dess vidd, utan skall jag därför här in-
skränka mig till några hufvudpunkter, som i
praktiskt hänseende synas mig främst böra be-
aktas.
Erfarenheten lär oss, att kroppen möjligt-
vis, ehuru icke till sin nytta, kan undvara fett
och kolhydrat, blott han i sin föda får en
tillräcklig mängd ägghvita, och att å andra si-
dan äfven de oerhördaste mängder fett och
kolhydrat icke kunna uppehålla kroppen> om
ägghvita saknas i hans föda. Ägghvitan är
således det viktigaste af alla våra organiska
näringsämnen. Orsaken härtill ligger väsent-
ligen däri, att ägghvitan tjänar till uppbyggan-
det af kroppens lefvande substans.
Vidare ådagalägger erfarenheten, att kroppen
dagligen behöfver en icke obetydlig mängd
ägghvita äfven i det fall, att han, såsom ju
alltid sker, därjämte förtär fett och kolhydrat.
Det är likvisst icke möjligt, att med en enda
siffra angifva kroppens . dagliga ägghvitebehof,
ty detta är mycket växlande och beror på
kroppens ålder, kroppsstorleken, beskaffenheten
af det honom åliggande arbetet, o. s. v. För-
utsatt att födan innehåller fett och kolhydrat
i tillräcklig mängd, behöfver en fullvuxen man,
som utför ett tämligen tungt, men dock icke
icke alltför strängt arbete, dagligen omkring
120 gr. ägghvita, en fullvuxen kvinna i samma
ställning omkring 100 gr., en gammal, icke
mera arbetsför människa däremot endast om-
kring 80 gr. I alla händelser böra vi lägga
stor vikt på den af erfarenheten bekräftade
satsen, att ägghvitans mängd i den dagliga
födan icke får tagas alltför liten.
Mängden af fett och kolhydrat i födan rät-
tar sig i väsentlig grad efter storleken af det
kroppsarbete, som individen har att utföra.
Ju strängare kroppsarbetet är, desto mera om-
fattande är förbränningen af fett och kolhy-
drat i kroppen.
(Forts.)
Japanska kvinnor oeh japanska
hem.
För Idun af Astrid Næss.
(Efter författarinnans norska manuskript.)
HflvflF japanska husen likna närmast
schweizerhyddor : små låga, envånings-
byggnader med tunga, breda tegeltak, som
skjuta långt fram öfver det lätta träverket.-
Uppförda af furu, omålade och med fyra
smala trästöttor, hvarpå taket hvilar, göra
de ett visst ofärdigt intryck.
Väggar begagnas icke ; i stället för dessa
användas ett slags rörliga skärmar, som
kunna skjutas fram och tillbaka i trärännor,
och för det mesta stå husen fullständigt
öppna mot gatan, i det väggarna skjutas
tillbaka. Dessa skärmväggar bestå af trä-
ramar, öfverspända med papper, och när de
om kvällarne dragas för, likna husen stora
lyktor. Bakom det tunna, genomskinliga
papperet skimra färgade ljus, och de långa
raderna af de små lyktliknande dockhusen,
skimrande i mörkret, te sig ofantligt måle-
riskt. Det japanska papperet är användbart
till mycket — så starkt, att det kan bru-
kas som väggar, så ogenomträngligt, att
man gör paraplyer och parasoller af det,
och dock desslikes så mjukt, att det nytt-
jas till näsdukar och servetter.
I de japanska husen finnas inga möbler.
De små fyrkantiga rummen äro blott för-
sedda med en messings- eller kopparurna,
fylld med glödande kol, hvilken hos folket
i allmänhet tjänstgör både som värmeappa-
rat och spisel. Golfven äro betäckta med
skinande hvita mattor, på hvilka man aldrig
ser ett damkorn, och hela det lilla dock-
huset är beständigt putsadt och fejadt.
Som bekant äro japanerna världens renliga-
ste nation, och deras ordningssinne är nä-
stan sjukligt öfverdrifvet.
När en japan träder in i sitt hem, tar
han först af sig sina trätofflor eller sanda-
ler utanför huset; för att ej solka ned de
skimrande mattorna tassar han i hemmet
omkring i strumpsockorna eller barfota.
Därför står alltid en rad lustiga små dock-
lika fotbeklädnadspjäser utanför husen —
som oftast koketta, prydliga, små sandaler,
gjorda af halm, under det att det i regn-
väder är ett slags styltlika trätofflor, som
kallas »getas».
Något så egendomligt som det klapprande
buller, dessa trätofflor framkalla, när man
rör sig med dem, kan man knappast tänka
sig, isynnerhet om man befinner sig midt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
