Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 16 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 261
i en japansk folkmängd och alla klampa
i väg — det liknar närmast en stark applåd
på en teater.
Det är märkvärdigt nog, att japanerna
äro i stånd att röra sig, ja, till och med
kunna springa ganska fort på dessa oprak-
tiska, styltaktiga tingestar, men därför röra
de sig också på ett märkvärdigt otympligt,
vaggande sätt, och japanerna, alla som en,
både kvinnor och män, ha en otroligt oskön
gång. Kvinnorna isynnerhet kunna knap-
past flytta fotterna, då deras »kimono» är
så trång (se dräkten på fröken Næss’ por-
trätt i Iduns förra nummer!), att den tvin-
gar dem trippa åstad med de minsta möj-
liga steg, och när så därtill komma de
nyss omtalta höga styltorna eller trätofflorna,
som äfven hindra dem att röra sig fritt,
kan man lätt förklara deras släpande, trip-
pande gång, liksom den inåtvända, fula fot-
ställningen.
En japanska kan aldrig bli i stånd att
röra sig efter våra europeiska begrepp —
lika litet som de kunna hålla ut med att
spatsera längre distanser — och nationen
som helhet betraktad har motvilja mot all
motion. Men i ersättning göra de små ja-
panska damerna ett sällsynt behagligt in-
tryck, då de sitta på kuddarne i sina små
dockhus. Då äro de förtrollande vackra —
så små och täcka, med långsamma, mjuka,
behagfulla rörelser.
Deras nationaldräkt består af den lösa,
fladdrande »kimono», som om lifvet samman-
hålles med ett bälte, baktill dubbelt sam-
manviket och mest liknande ett slags kudde.
Kvinnan af folket bär för det mesta en
mörk, blågrå »kimono», medan bältet är
brokigt och ljust. Vid halsens urringning
sticker en blekrödt eller ljusblått färgad
crépehalsduk fram, som framhäfver de mör-
ka, bisarra ansiktena. Det rika, svarta
håret är prydt med glaspärlor eller koraller
och uppläggningen är högst egendomlig.
De gifta kvinnorna bära det uppfästadt i
en enda buckla med en rund kam, medan
de unga flickorna äro friserade på ett långt
konstfullare vis. De ha nämligen håret
vridet i flere bucklor eller puffar, som bilda
en egendomlig figur, närmast som en fjäril,
en vinge på hvar sin sida och en ensam
puff i midten.
Japanskorna frisera sig aldrig själfva;
det är ett helt konststycke, som kräfver
studium och mycken öfning, och det utföres
i regeln af en professionel frisör en gång
i veckan. I allmänhet ha japanskorna rikt,
rakt, svart hår, men händer det, att det är
krusigt, så använda de lika mycken omsorg
och möda på att ntglätta det som europei-
skorna i motsatt riktning med bränntång
och papiljotter.
Måhända är det af fåfänga, som japan-
skorna icke använda hufvudkuddar, de sofva
nämligen, utan att hvila hufvudet på något,
endast halsen stödes mot en träklots, en
högst obekväm ställning! Men det tycks,
som om japanerna funne det komfortabelt,
de sofva alla med dessa hårda, obekväma
trästöttor under halsen, utsträckta på golf-
vet och för det mesta utan någon betäck-
ning.
Dä de japanska husen, som ofvan om-
nämndes, äro utan väggar och öppna mot
gatan, försiggår allting med en viss offent-
lighet — familjens måltider, arbete, ja, till
och med de mera intima sysslorna, de olika
medlemmarnes toalett. Allt är öppet för
publiken! Man kan följa hela familjelifvet
utifrån, och man kan knappast undgå att
se kvinnorna i färd med att tvätta eller
sminka sig. Det försiggår rent af ofta midt
på gatan i största gemytlighet!
Japanskorna äro mycket fåfänga, de sminka
sig nästan alla, och de använda båda myc-
ken tid och, så vidt möjligt, mycket pengar
på sitt personliga prydande. Men de äro
också söta; så pikanta med det tunga, svarta
håret och den klädsamma »kimono», så
lustigt lilleputaktiga med sneda ögon och
målade ansikten — koketta, förtrollande
dockor, fina och sirliga som små prydnads-
figurer.
Förr i tiden var det för gifta kvinnor
skick och bruk att färga tänderna svarta
och att raka bort ögonbrynen, men lyckligt-
vis är nu denna osköna sed gången ur mo-
det, i det kejsarinnan för några år sedan
gjorde början och upphörde därmed. Nu
ser man dét mera sällan och endast i det
inre af landet.
Barnen bäras i Japan i en påse på ryggen
och släpas med öfverallt. Ofta bära helt
små flickor sina ännu mindre syskon om-
kring på detta vis, och då barnen i Japan
klädas i de mest brokiga färger — »kimo-
nos» med fjärilar och blommor användas
till dessa små — bidrar det icke litet till
att gifva det hela en liflig prägel.
Och städerna i Dai-Nippon med detta
orientaliska, glada folklif; alla de många
underliga skepnaderna, de små kvinnorna,
kulierna och barnvimlet — allt är så egen-
domligt, färgrikt och vackert.
Och så de genomskinliga små husen —
butikerna i fickformat med de raraste kurio-
siteter — alla de tusen små lusthusen, allt
är så konstmässigt och fint, så egendomligt
dockaktigt.
Det hela förefaller oss som en dockvärld,
bebodd af en mängd små sällsamma väsen
med en äldre, mera raffinerad kultur än
vår.
”Bärstudier”.
in.
Litet om lingon.
Prisbelönad uppsats af Wifvan.
t
m jag skulle!» — — Därpå har jag suttit
och funderat med den påföljd, att jag nu
befinner mig vid mitt skrifbord med pen-
nan i hand och i begrepp att inlåta mig på bär-
studien III, om lingon.
.Få se hur det lyckas! Viljan är god, men
brist på förmåga kommer kanske att allt för
bjärt framlysa, så om det här kommer till någon
nytta, det är något som framtiden får visa, ty
med oinskränkt förtroende till vår Iduns ärade
redaktion, hänskjuter jag det till den att afgöra
därom. Skulle den finna för godt låta det hamna
i papperskorgen, så förtjänar det nog icke någon
bättre plats, och skulle det, till min stora fröjd,
finnas värdigt att fylla ett par af vår egen kära
Iduns spaltei’, så, älskvärda läsare och läsarinnor,
hållen till godo!
För fattig och rik utgöra lingonen en efter-
längtad tillökning i matförråden. De mogna strax
efter hallonen, och på några ställen i Blekinge
händer det, lingonen mogna samtidigt med hal-
lonen, och det är icke alls ovanligt där, att både
hallon, smultron, blåbär och lingon plockas på
en gång och säljas. Ofta händer det, att de
»repa» lingon, innan de ens blifvit halfmogna,
och lägga dem sedan hemma på lakan för att
fortare mogna; dessa lingon äro icke så bra eller
goda, de kännas bäska och äro alls icke att före-
draga framför dem, som mogna på sitt naturliga
sätt.
De tidigaste äro de s. k. råglingonen, de mogna
samtidigt med lågen, däraf namnet. Dessa lin-
gon äro bäst till konservering, emedan de äro
fastare och mindre saftiga än de senare, som
däremot mera lämpa sig för saftning och sylt-
ning. Det är på s. k. hrånar som råglingonen
plockas ; lingon som mogna i skugga äro bäst.
Lingon, liksom alla bär som man önskar för-
vara, böra plockas i torrt väder och, om man
kan, anskaffas de, som man önskar hafva till
finare sylt, i »senaste laget». Sylt af sådana lin-
gon får en ovanligt vacker klar färg och bibe-
håller sig utmärkt.
Det är ganska intressant att vid tiden för bär-
plockningen vandra till skogs och studera lifvet
i skogsbackarna. Under muntert samspråk ila
yngre och äldre om hvarandra med sina korgar
och »spänner» — lingon kunna, i motsats till
hallon och smultron, plockas i bleckkärl — för
att så fort som möjligt få dem fyllda. Merän-
dels bildas lag, d. v. s. flere stycken som plocka
tillsammans och sedan dela förtjänsten, men då
få de icke ligga på »latsidan», ty alla vilja ha
mest »repadt».
Det händer icke så sällan, att ett smärtsamt
utrop, ett skrik blandar sig i glädjesorlet. Då
är det någon barfotad, som blifvit stungen af en
orm, och då är glädjen borta från det laget, som
den sårade hör till. Skyndsamt bärs den sårade
bort till närmaste stuga, där färskt lingonmos
lika skyndsamt anskaffas och bredes på linne-
lappar, som redan betäcka det sjuka stället.
Färskt lingonmos är ett likaså kändt som all-
mänt botemedel på landsbygden för ormbett.
De koka färska lingon, om möjligt utan vatten,
till mos, och detta lägges, när det något svalnat,
på det onda, svullnaden och de fula färgerna ge
snart med sig. För endast ett par dagar sedan
var jag i tillfälle se resultatet af en sådan be-
handling. Flickan blef om några dagar bra,
ehuru det såg »förfärligt» nt.
Om jag nu skulle passa på och tala om, att
»krösamos» äfven hjälper på gammalt smutsigt
silfver! Jo, det är sant! Och jag rengör alltid
gammalt silfver på det sättet, ända sedan en
guldsmed upplyste mig därom. Sättet är enkelt.
Se här : På sommarn (när lingon .inkokas för
vinterbehof), medan lingonen äro »färska», kokas
mycket eller litet — allt efter de saker man ön-
skar rengöra — för sig själft i emaljerad gryta —
utan socker få lingonen lof att koka. När lin-
gonen kokt upp, nedlägges det smutsiga silfret
(cikta) i lingonen och får så koka i dem en god
stund, ända tills det synes rent. Det är hela
konsten. Så göra guldsmederna, och så gör jag
med allt gammalt äkta silfver. Försök; resultatet
blir »lysande» !
Huru »herrskap» saftar, syltar och inkokar
sina lingon, det finnes väl icke någon af Iduns
ärade läsarinnor som icke vet, — och skulle de
händelsevis icke veta det, så finnas kok-, sylt-
och saftböcker, som därom upplysa och ge till-
förlitliga beskrifningar, dem jag hänvisar till.
Men hur allmogen på landet »syltar» lingon,
finnes ingen beskrifning på i några kokböcker,
det skulle kanske därför roa mången höra något
därom,
Det händer endast sällan, att allmogen kokar
dem med socker, men oftast, de bästa, med sirup.
De allra fattigaste koka dem hvarken med sirup
eller socker, de äro glada, om de ha råd få be-
hålla några kannor hemma och koka till »krösa-
mos», det de sedan äta som efterrätt, eller i
stället för »såvel» till potatisen. Merändels äfven
på förmögnare bondställen äta de i hvardagslag,
då och då om de ha godt om lingon, sådana i
form af »krösamos» till potatis, och anses det
som en riktig raritet. Se här några beskrifnin-
gar, hämtade från allmoge:
Krösamos: Lingonen rensas och sköljas (ibland
icke ens det), sättas, sedan de blifvit behörigen
instufvade i en stor kittel med tillbörligt vatten
till hvarje »skäppa», på elden, där de få koka i
flere timmar, under flitig omröring och stötning,
så att de bli riktigt sönderkokade. När de kokt
till mos, äro de färdiga, aftagas, hällas i stora
krukor och ätas till mjölk eller potatis som den
största läckerhet.
»Krösamos med äpplen uti»: Lingonen rensas,
sköljas, sättas på elden, få koka, tills de mosa
sig, då skalade äpplebitar iläggas jämte sirup
och litet kanel — allt »efter råd och lägenhet».
Får så koka en god stund igen, äpplebitarna få
dock ej sönderkoka, de skola ligga hela i moset;
hvarefter det aftages och är färdigt. Användes
liksom »krösamoset», men är det endast förmög-
nare bondfolk, som har råd använda sådant.
Krösamos med sirup: Liksom föregående, men
till 1 kanna (= 2% liter) lingon, användes en
Möblering och Dekorering
af våningar verkställes stilriktigt och elegant.
Största urval a* ’jyM*, modeller uti olika stilarter.
Sängar och Sängkläder, Möbeltyger,
Mattor och Gardiner m. m., m. m.
Carl Johansons
Möblerings-Affär.
Drottninggatan 45. 1 ock 2 tr.
05
43
rÖ O
I “
3 5
d ©
£ A
<D
ti
c ^
3 es
SO
O ö :°
+* d
W cs .£
ra CO J
£
ö
0
M
jiä
’ 3
! <D
. Ti
! d 1
1 cö
’ n3 i
: d
; c« cd
1 <d ^
i ti
! S M
^3 :CÖ
I C,~l dy
9-t Ti
r Ö
! P-c c3
! 05
: o o
O
I
05
a 1
L M
CD O
Ti .Û
d
M o
® ■*=
5 t S
g CO
« »H
° >>
0) «H
ti 0
a î
sa
f O
fe c.
ctf t?
tn c
ctf ■—
■*“*
3 £
m
O
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
